Relapse

Jag gjorde bort mig. Igen. Big time, igen. Yay me.
Det blev en benzovecka. Och den veckan blev samma vecka min moster rest hit för att hälsa på oss. Jag träffade henne 2 gånger på 7 dagar. Jag har inte "spårat ur", men det behövs inte annorlunda förrän man blir sitt vanliga habbade jag.
Och det var skönt. Jag mådde bra, jag hade självförtroende, kände mig söt & allt det där.
Medan sedan kommer smällen. Alla fattade. Klart somfan de fattade? Att jag aldrig lär mig? Jag stack aldrig och träffade dem påverkad utan det var mer "eftereffekterna", men ändå - inte okej. Så ja, that's what I've been doing.
Har försökt reparera mina familjerelationer så gott det går, ännu en gång. De är besvikna på mig, oroliga för mig och ja, allt som hör till.
Och där kommer ångesten 1000 hårdare än innan jag rörde pillerna. Att jag gör min familj illa. Det hör inte till ovanligheterna, but it hurts like a bitch när det kommer kraschande över en varje gång. Först lever man i sin lilla bubbla. "Jag gör inget fel, jag vill bara må bra kan de inte förstå det?" "De märker ingenting" osv. Men lita på mig, förr eller senare kommer något att spräcka din bubbla, every single fucking time.
Jag förstår att min familj är rädda. De är rädda att missbruket ska ta mitt liv, att jag ska dö. MEN, handen på hjärtat. (och det här är inget rättfärdigande), jag blandar inte saker. Jag har fått sådan respekt och rädsla för det efter allt som har hänt, alla som gått bort pga det. Som jag sagt tidigare så vill jag inte dö, men jag vet också att det är lätt hänt och jag förstår deras or & jag älskar dem så otroligt mycket. Jag vet att de bryr sig, så otroligt mycket, av någon anledning har de inte lämnat mig.. än.. Faktiskt så försöker jag att hålla mig nykter, så mycket mer än NÅGON vet - för både min egna och deras skull.
Det är dock svårt.. Som jag sa till mamma igår i telefonen, jag knarkar inte för att jag tycker det är roligt eller spännande. Så börjar det oftast ju, och påvägen har man skitkul, annars hade man ju inte fortsatt liksom. Men när man börjar behöva det, det är då man är illa ute. Jag kan nog inte förklara hur svårt det är att ständigt dras mellan sitt riktiga jag och sin missbrukarpersonlihget. Har man inte varit där så har man inte. (Rekomenderas ej).


Mitt i allt detta är jag lite lite stolt över mig själv då jag fått FLERA meddelanden där jag blir erbjuden min favorit drog, men jag har tackat nej varje gång. Man får försöka se ljusglimtarna i mörkret!

#missbruk #beroende #självskadebeteende #återfall #skam

Gillar

Kommentarer