I mitt inlägg om min komma ut historia skrev jag att ni skulle få ta del av reaktionerna jag har fått efter jag kom ut och under min komma ut process men att jag skulle ta de i ett annat inlägg så här kommer de inlägget. Med detta inlägg vill jag visa att en komma ut historia kan vara olika och att ingen historia är den andre lik. Jag har både fått positiva och negativa reaktioner från folk ända sen jag kom ut men som tur är det fler positiva än negativa. Det är en reaktion som har gjort mest ont och som har tagit längst tid att förändra och de är den jag tänker lägga mest fokus på i de här inlägget men självklart tar jag upp alla reaktioner.

Jag känner att de är ingen idé att mörklägga något utan de är lika bra att världen får veta sanningen så att man slipper få falska förhoppningar och absolut de finns både bra och dåliga komma ut processer. Jag kan inte direkt säga att min har gått till smärtfritt utan även jag har gått igenom tuffa saker och kommer säkert göra de resten av mitt liv men de är sånt man får leva med. Först när jag kom ut på social medier fick jag bara positiv respons och det kändes jätte bra och jag tänkte de här är ju nice hoppas att de fortsätter såhär plus att jag kände mig starkare att få sådan bra respons efter den mindre bra responsen.

Den responsen som har gjort mest ont är den jag fick av min mamma. Hon vart inte så jätte glad utan hon vart ganska så förstörd för enligt henne kändes det som att hon förlorade ett barn och de gjorde ont i mig att höra. När jag berättade de för mina föräldrar började min mamma gråta och sa inte så mycket och då fick jag jätte dåligt samvete och stora skuldkänslor för det kändes som att jag hade förstört hela hennes liv. Det tog nästan ett helt år för min mamma att acceptera de här och ändra sig och börja säga rätt namn och pronomen. Under de första halvåret ungefär pratade hon inte med mig om de och jag visste inte vad jag skulle säga till henne så då vart de tyst mellan oss. De första året ungefär sa hon mitt gammal namn och pronomen och från mitt perspektiv tog jag de som att hon inte ens ville försöka samtidigt som att jag förstår att de tar lite tid att vänja om sig men för mig vart som en förnekelse. (Idag har vi jätte bra relation och vi kan prata öppet om de och hon har accepterat de fullt ut och stöttar mig). Men till en början kändes de som att jag inte skulle få nån stöttning av henne och de gjorde så himla ont i mig, för de kändes som att jag hela tiden vart förnekad jag kunde inte leva mitt liv fullt ut utan de vart verkligen som att leva två liv. Hos pappa fick jag vara mig själv och hos mamma fick jag spela en fasad bara för att hon i mina ögon inte ansträngde sig utan bara lossades inte om de. De gjorde fruktansvärt ont i mig men som sagt allt är bra idag och vi har en jätte bra relation.

Men jag förstår idag att de är inte så lätt att bara ändra om allt och allt kan inte ske över en natt även fast man önskar de ibland. Jag har även lärt mig att många av sådana här reaktioner handlar om okunskap och de är därför jag har valt att starta den här bloggen för att folk ska få mera kunskap om de här ämnet så att vi förhoppningsvis minskar fördomarna. Jag förstår min mamma men samtidigt måste man förstå bådas perspektiv, jag har också känslor precis som vem som helst och de må göra ont en stund men de går alltid över i dem första fall. Vi förstår varandra idag och jag är så himla glad att jag har mina föräldrar som stöttar mig i de här. Tack för att ni finns alla de betyder så sjukt mycket, jag skulle inte klara mig utan er!❤️

Kärlek till folket/K

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej alla fina läsare hoppas ni fått en bra start på det nya året, de har i alla fall jag fått. Nu är det ett nytt år och jag hoppas verkligen de här året blir bättre än 2017.

2017 bjöd på många upp och nedgångar med mycket känslor fram och tillbaka. De var många stunder som kändes extra tunga och jobbiga men jag gav mig fan på att jag skulle ta mig upp ur de mörka hålet och de har jag lyckats med. 💪🏼 Idag mår jag mycket bättre även fast jag fortfarande får ångest utan att veta varför men i de stora hela mår jag mycket bättre. Jag har även valt att sluta med min antidepressiva medicin och de har faktiskt funkat, jag känner att jag inte behöver den någe mera. Ingeting ska få stoppa mig för jag är påväg mot ett bättre liv och framförallt mitt rätt liv och rätta jag. De här året kommer bjuda på mycket och mitt livs största äventyr kommer att börja de här året förhoppningsvis om allt går som de ska med Uppsala. De här året kommer jag att få börja på hormoner och starta min fysiska resa. Nu är jag inne på mitt andra utrednings år och de är nu dem riktiga förändringarna sker och de ser jag verkligen framemot.

Jag har en känsla av att de här kommer bli mitt år och jag välkomnar de med öppna armar. Plus att jag nu i vår kommer att ta upp studier igen för att jag ska kunna söka in på polishögskolan så småningom och de ser jag också framemot sen hoppas jag på att hitta ett jobb så snart som möjligt. Jag kommer även att lägga ner mera tid på bloggen de här året vet att de blivit lite segt på sista tiden men de ska bli bättring på det.

Hoppas ni får ett bra år, så hörs vi snart igen. All kärlek till er 💕/K

PS: Jag börjar de här året som en förlovad man och ser framemot alla äventyr med tjejen de här året

Likes

Comments

Hej alla tappra läsare, hoppas allt är bra med er. Själv mår jag ganska bra livet rullar på men utredningen står still och de är lite drygt. De har varit ganska dålig uppdatering på bloggen men de beror på att det inte händer så mycket just nu plus att jag jobbar hela dagarna så tiden finns inte riktigt till för bloggen just nu. Dessutom har jag flyttat till mamma bara för att jag fick jobb i Trosa över vintersäsongen och de finns inget internet hos mamma så jag måste spara på min mobilsurf. Jag väntar fortfarande på en remiss till hormonläkaren men den borde dyka upp snart för det är två månaders sen jag var i Uppsala, men det visar sig när den dyker upp. Som vanligt känns tiden så himla långsam när man vet att ett besked ska dyka upp men man vet inte när. Jag har några inlägg som jag jobbar på men det går lite långsamt tack vare att jag jobbar så mycket, så de blir sena hemkomster och sen har man en hund som kräver lite tid och eftersom de står still kände jag att bloggen kan vänta en stund. Självklart kommer det komma upp flera inlägg och jag kommer uppdatera er så fort det händer de någonting.

Så hoppas ni kan hålla ut för snart kommer det upp fler inlägg, ha det gott så länge så hörs vi senare. Är det något ni undrar över så kan ni alltid kontakta mig så svarar jag på era funderingar.

All kärlek till er//K

Likes

Comments

De här inlägget kommer bli väldigt kort men ville bara informera och skriva ut min lycka.

Lyckan som uppstår när man går in och läser i sin journal och hittar under diagnoser och ser att man fått sin diagnos. Jag har alltså fått diagnosen transsexualism vilket innebär att jag snart kommer få börja med hormoner och jag kommer få remisser till operationer vilket betyder att jag snart kommer få börja med mitt liv på riktigt. Såg även att endokrinologen hade tagit emot all information från gynekologen så de här betyder att jag snart kommer få komma till endokrinologen och där kommer jag få börja min hormonbehandling.

Likes

Comments

Hello alla fina läsare hoppas det är bra med er.

Nu kan jag äntligen uppdatera bloggen igen. För i tisdag var jag tillbaka till Akademiska och den här gången var det ett besök hos gynekologen, vilket gick hur bra som helst. Under hela tiden jag har väntat på den här tiden har jag varit nervös och mått dåligt bara för att jag visste att detta besök innebar en gynundersökning. Men nu efteråt känns det så himla bra för nu är jag ett steg närmare mitt riktiga liv. Det känns helt overkligt att jag har kommit så här pass långt, de har redan gått över ett år sen jag startade min utredning och det känns som det var igår jag var på mitt första möte. Nästa steg i utredningen är lite oklart för den här läkaren sa att nästa steg är att träffa en endokrinolog (hormonläkaren) men när jag träffade psykologen sa hon att efter gynekologen skulle jag träffa överläkaren igen för att få min diagnos och vidare information om fortsättningen i utredningen, så vi får se vad nästa möte blir men oavsett vem jag träffar dröjer det inte länge innan jag får börja på hormoner.

Men slut skrivet om framtiden nu ska vi fokusera på hur detta möte gick och vad som gjordes. Själva mötet tog drygt en timme så det gick ganska fort vilket var skönt för det är lite drygt att sitta där i två timmar och prata men blir väldigt trött i huvudet så de var skönt att det gick fort. Mötet började med att jag fick massa information om hur man plockar ut ägg om man vill göra det och hur lång tid de tar. De går ut på att man väntar till mensen kommer sen får man en spruta som gör att man får mer ägg bara för att det ska finnas större möjlighet att få barn. Sen innan man plockar ut äggen ska man gå på tre/ fyra ultraljud undersökningar för att kolla så allt ser bra ut. Man kollar så att man inte får för få ägg eller för många ägg och sen när äggen är mogna plockar man ut dem och fryser ner. Sen informerade hon om hur lagen ser ut och som det ser ut idag är ända möjligheten för mig att få biologiska genom att man inseminerar mig och att jag bär barnet vilket innebär att min tjej får inte bära vårt barn. Alltså surrogatmödraskap är inte tillåtet i Sverige idag. Jag fick även veta hur hysterektomi går till och det är operationen där man avlägsnar livmodern och äggstockarna. Det är en titthålsoperation så man gör två hål i magen där dem klipper bort äggstockar och livmoder och sedan tar man ut de genom slidöppningen. Efter all denna information kom vi till skräckens ögonblick, undersökningen men som tur var frågade hon om jag hellre ville göra en ultraljudsundersökning och då vart jag lättad. Så jag slapp lägga mig och sära på benen. Efter undersökningen var besöket klart och jag fick gå hem.

Nu är det bara att vänta in nästa remiss men de känns så himla skönt att detta besök är över och jag är så glad att tjejen följde med som stöd. All kärlek till er på återseende// K

Likes

Comments

Hello alla tappra läsare, hoppas de är bra med er. Med mig är de faktiskt bättre än vad det vart på länge. Skolan är slut och jag har tagit studenten vilket känns hur jävla bra som helst, äntligen är skolan över och man kan bli vuxen på riktigt 😂. Efter tre kämpiga år på gymnasiet med massa blandade känslor är det skönt att det är över. Även fast de varit en bra utbildning och jag har stormtrivs är det super skönt att skolan är över, inge mera läxor eller jobbiga uppgifter och de är underbart. Självklart kommer man sakna alla kompisar och lärare och vissa kurser, men de är tur de finns sociala medier så att man kan hålla kontakten. Vissa vänner kommer man fortfarande att hålla kontakt med och träffa, och nån gång i framtiden kanske man åker förbi Rättvik och kikar förbi och säger hej. För vissa lärare kommer man sakna mer än andra och de är lite synd att man inte kommer träffa dem varje dag. Den här skolan har betytt så otroligt mycket för mig för den har hjälpa mig hitta mig själv och de har gjort att jag sitter här idag och har kommit så långt i min utredning som jag gjort. Utan skolans acceptans och stöttning hade de nog aldrig blivit såhär, jag tror att jag hade levt som tjej och varit olycklig om de inte hade varit för skolans förtjänst och självklart min handledare som funnits och stöttat mig. Som person har jag utvecklats hur mycket som helst, jag känner att jag har blivit så sjukt mycket mognare på dem här tre åren, jag har fixat att bo hemifrån i tre år och sköt mig själv och de har gjort att man vuxit som person och människa. Så jag är så glad att jag fick den här möjligheten att studera i Rättvik.

Tack för de här tre åren, vi ses snart Stiernhööks// Kevin

Likes

Comments

Äntligen efter tre månaders väntande har jag äntligen fått en ny tid till Uppsala. Den här gången ska jag träffa en gynekolog och det kommer ske den 12 september och efter jag vart där kan min utredningen fortsätta, vilket resulterar i att de inte är långt kvar till hormoner. (Jippi) Sist jag var till Uppsala var den 9:de maj och det kändes som en evighets sen men det är bara tre månader sen men när man går och väntar på besked känns tiden så himla lång och det känns som det kommer ta en evighet innan man hör nåt igen men nu behöver jag inte vänta längre för nu är tiden bokad och det känns både skönt och skrämmande, för jag har aldrig velat gått till en gynekolog och vill fortfarande inte det. Men men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit om jag vill att min utredning ska fortsätta. Just nu har jag sån jävla ångest över de besöket och har haft den sen jag fick reda på att jag skulle träffa en gynekolog för det innebär en undersökning och de vill jag inte vara med om. Jag vill inte lägga mig på en stol och sära på benen. Men jag får tänka positivt när de här är gjort behöver jag aldrig mera göra om detta och de känns skönt. För övrigt är jag så jävla glad att det går framåt igen för nu behöver jag inte stå och trampa på samma ställe utan får ta ett steg till, jag tar bara ett steg längre min dröm och den känslan är oslagbar. Det är ingen som kan förstå min lycka just nu trots att jag inte ser så speciellt framemot detta besök, men det kommer ju inte bara innebära en undersökning utan hon kommer säkert informera om hur det går till om man vill frysa ägg osv. Och det ska bli intressant att få höra om oavsett vad man bestämmer sig för att göra i framtiden. Så det finns några delar i detta besök jag ser framemot faktiskt så allt känns inte negativt. Efter detta besök väntar ett återbesök till min huvudläkare som ska berätta hur min utredning ska gå till i fortsättningen och det är även då jag kommer få min diagnos som ger mig rätten till hormoner och operationer.

De var lite tankar kring detta besök och en liten uppdatering om vad som händer i mitt liv. // Kevin

Ett kort från Stockholm pride

Likes

Comments

Hej alla fina läsare, hoppas de är bra med er. Tänkte att jag skulle köra på ett till inlägg, eftersom jag fortfarande väntar på en remiss från gynekologen kan jag inte berätta om den så då får jag köra på ett annat inlägg. När jag vet mer om de besöket kommer jag skriva om mina tankar och känslor inför besöket. Istället kör vi på ett komma ut inlägg, i detta inlägg kommer jag berätta för er hur jag kom ut till mina föräldrar och resten av folket.

Den här dagen utspelar sig den 15 Februari 2015, de var den dagen jag bestämde mig för att berätta för mina föräldrar att jag är transsexuell och vill genomgå en könskorrigering. De är en dag jag aldrig kommer glömma bara för att reaktionerna vart så starka. De vart så många olika känslor på samma gång, men det kan jag ta i ett separat inlägg. Allt började med att jag hade berättat några dagar innan för min handledare vad jag kände och ville. Då tycke hon att jag skulle berätta för mina föräldrar hur jag kände och då kände jag att det var lika bra att ta tag i de under helgen när jag ändå skulle hem. För stunden ville jag att allting skulle hända på en gång bara för att jag var så säker på mitt beslut, så då tog jag modet till mig att berätta för mina föräldrar den helgen. De är nog den värsta helgen jag har upplevt i hela mitt liv. Hela den helgen var jag nervös, orolig och mådde jätte dåligt. Jag stängde ute mig själv de enda jag gjorde hela den helgen var att lyssna på musik och pratade inte med någon, jag kunde inte äta eller sova på hela helgen för att jag var så orolig och nervös. Under helgen hade jag skrivit ner ett meddelade på mobilen som jag tänkte att jag skulle skicka till dem när jag hade satt mig på tåget påväg till Rättvik igen. Jag vart så nervös och orolig så jag kände att det skulle vara bättre om jag skickade medellandet istället för att säga de, men modet tog över så 15 minuter innan jag skulle åka ner till tåget tog jag fram meddelandet och gav till mina föräldrar så dem fick läsa de.

De var inte de bästa sättet jag gjorde när jag skulle komma ut, om jag hade fått gjort om de hade jag tagit lite mera tid till de och inte 15 minuter innan jag skulle åka igen och vara borta en hel vecka. Men de var skönt att få de gjort även fast det inte gick till på de absolut smidigaste sättet. Så ett tips till er där ute som funderar på att komma ut, ta den tid ni behöver. De är ingen idé att stressa fram de utan man ska ta det i sin egna takt för då kommer allt känns mycket bättre. Vågar man inte säga de rakt ut skriv ner de på en lapp eller som ett sms och visa för era föräldrar så att dem får läsa de i lugn och ro så slipper du känna dig stressad. De är det bästa tipset jag kan ge er.

Den andra dagen utspelar sig den 30 oktober 2015. Den dagen var lika full i känslor som dagen jag berättade för mina föräldrar. Men det kändes ändå lättare för den värsta pressen var släppt, mina föräldrar visste redan så det vart inte lika tungt att berätta för de övriga. Jag valde att skriva ett långt inlägg som jag postade på facebook och instagram bara för att det skulle gå smidigt att nå ut till så många som möjligt eftersom alla använder sig utav sociala medier idag. Men först var jag inne på att skicka ett brev till släkten för att berätta men jag kände att de skulle ta för lång tid så då fick de bli ett inlägg på sociala medier för jag visste att 90% av släkten använder de. Den dagen satt jag nere i källaren och städade och pulsen och nervositeten tog över min kropp, jag satt och fundera en långt tid om jag skulle lägga ut de eller inte. Men jag tog mig i kragen och la ut inlägget och efter jag lagt ut de vart jag skit nervös och orolig, tankarna bara rusade i skallen på mig men efter första kommentaren släppte allt och jag kände gud vad skönt att jag fått de sagt. Efter de kändes allting bra och jag kunde börja leva mitt liv på riktigt.

Reaktioner och sånt tänkte jag ta i ett annat inlägg så får ni veta hur folk reagerade och om jag fått nån negativ respons. Tack för den här gången, kärlek till er! ❤️// Kevin

Likes

Comments

Hej alla glada läsare.

Eftersom tiden står stilla just nu och jag fortfarande väntar på remissen från gynekologen tänkte jag fylla ut bloggen med lite annat skoj som har hänt den senaste tiden. Tänkte ta upp två speciella saker som hänt under våren med tar dem i två olika inlägg, så jag börjar med solsemestern.

Efter skolan var slut drog jag, mamma och syrran utomlands och tog en veckas välbehövd solsemester. Vi packade väskorna och drog till Turkiet, vilket var de bästa som hänt på länge. Den semestern gjorde verkligen susen för min kropp och själ, kan säga att jag verkligen behövde den där semestern. Efter allt slit i skolan var de skönt att bara få komma iväg och inte tänkta på nånting annat än sig själv. Jag känner nu i efterhand att jag är utvilad ordentligt och att jag inte haft så många dipper som jag hade innan. Jag har fått lite ro i kroppen igen och de känns jätte skönt. I övrigt hade vi en underbar semester med massa sol och bad. Vi njöt till 110% men all-inclusive så de var bara att gå och ta vad man vill typ när man ville, vi hade även ett bra hotel som var jätte mysigt med bra mat och allt. Fanns inget att klaga på. Eftersom de var meningen att vi bara skulle njuta och inte göra en massa måsten vart de inte så mycket utflykter och aktiviteter och de var jätte skönt. Vi bestämde oss för att ta familje kort en kväll och att gå till en liten stad 20 minuter från hotellet. De var skönt att inte ständigt ha någonting att göra utan de var väldigt skönt att bara vara. Jag och morsan bestämde oss för att tatuera oss också så nu är första tatueringen gjort och den vart skit bra. Kommer slänga in lite bilder så får dem visa lite mera hur de såg ut.

Nu är vi tillbaka i Sverige och jag är inne på min fjärde jobbvecka och de känns hur bra som helst. Den här semestern gjorde så att lite ork kom tillbaka och de är skönt.

Ha de gött/ Kevin ❤️

Några bilder från fotograferingen.

Min första gadd

Havet

Utsikten från balkongen

Likes

Comments

När ångesten är så stor att man hålls vaken på nätterna är inte kul. När ångesten är så stor så att man inte vet vart man ska ta vägen är jobbigt. Den ständiga känslan att ingeting kommer bli bra är jobbig. Hoppet som sakta men säkert försvinner är inget man vill. Att ständigt behöva tänka på hur man klär sig och agerar utåt är drygt och tar så himla mycket energi, energi som jag inte har egentligen. De senaste dagarna har varit så fruktansvärt jobbiga och jag har varit konstant trött och känt mig orkeslös men jag vet inte varför. Den känslan är fruktansvärd att inte veta varför man mår dåligt eller har ångest. Den ständiga väntan på att det ska hända något eller att ett brev ska dyka ner i brevlådan är så himla jobbig och energi krävande. Jag önskar att det kunde gå lite fortare så att man slipper vänta för det är tystnaden som är jobbigaste, det är tystnaden som tär på en. Det känns som man har blivit bortglömd fast man inte har det men tanken och känslan finns alltid med en även fast man försöker tänka bort den. De är så jobbigt att sitta med dem här tankarna men samtidigt vill jag inte prata om de för jag orkar inte stå i centrum längre, jag vill bara att allting ska flyta på som vanligt och att jag ska få må bra igen. Den här depressionen tar kål på mig, det känns som jag aldrig kommer bli av med den. Det känns inte ens som att medicinen hjälper, ibland känner jag bara att jag vill sluta med medicinerna bara för att se om dem verkligen hjälper. Känslan om att jag kommer få käka medicin resten av mitt liv finns ständigt där, tanken om att jag kommer aldrig komma ur den här depressionen finns ständigt där och jag vet inte vad jag ska göra med den tanken och känslan. Jag vill prata med någon om de men jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur man ska formulera de eller vem man ska prata med för de känns som att ingen förstår mig eller kan hjälpa mig bara för att jag inte själv vet vad jag vill ha hjälp med. Prata har aldrig varit min starka sida så de blir för jobbigt därför håller jag allt för mig själv, vilket i sin tur inte blir så jätte bra. Men jag vet inte vem jag ska prata med.

Dysforin blir bara värre och värre. Att duscha är jobbigt att gå och lägga sig är jobbigt för då måste man ta av sig sin barriär, sin trygghet. Att ständigt bli påmind om vem man föddes som är så jävla jobbigt, att ständigt behöva gömma sig under kläder och ständigt tänka på hur man klär sig och hur man beter sig bland folk är jobbigt. Jag vill kunna gå ut och känna mig trygg, jag vill slippa behöva tänka på vilka kläder man ska ha på sig varje morgon för att man är rädd att brösten ska synas eller att rösten är för tjejig. Sånna dagar vill man bara ligga i sägen och inte vistas bland folk, men då har man hund som gör att man måste ta sig ut och då blir dagarna långa och tunga. Men det värsta av allt är nog att man ständigt behöver förklara sig bara för att folk inte kan respektera ens identitet, men förhoppningsvis blir de slut på de nu när skolan är slut. Kan jag inte bara få börja med testosteron och ta bort brösten så att jag får känna mig trygg och börja leva mitt liv. Jag är så otroligt trött på att leva någon annans liv, jag vill börja leva mitt liv någon gång. I alla dessa 18 år har jag inte fått vart mig själv och de kommer dröja några år till innan jag kan leva mitt liv fullt ut. Även den tanken tär på mig, ibland eller väldigt ofta önskar jag att jag kunde få må bra i alla fall. Jag hade klarat de här mycket bättre om jag bara hade fått mått bättre och känt glädje.

De är många som säger till mig att jag är så himla stark men i mellan åt så känner jag mig inte så speciellt stark. Många gånger känner jag mig ensam och svag. De känns som att jag är ensam på jorden bara för att ingen förstår mig på de sättet och de är jobbigt. Även fast jag vet att jag inte är ensam så känns de många gånger som de.

De vart ett ganska långt och dystert inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag hoppas de vänder snart. Jag skriver inte de här för att ni ska tycka synd om mig eller för att jag vill ha uppmärksamhet utan jag skriver de här bara för att ni ska få se verkligheten, att livet inte är en dans på rosor.

All kärlek till er och ta hand om varandra //Kevin

Likes

Comments