Jag kan inte förstå att jag inte skrivit något på bloggen på så länge! Det känns jättesjukt att inte logga in här varje dag och läsa/skriva något. Förhoppningsvis är jag tillbaka nu!

Vad har hänt sen sist?

Jag har fokuserat mycket på att utveckla min egna konststil. Jag delade ju min nya instagram där jag delar med mig av mina alster. Varför? Jo, för innan jag föll ned i min depression så var att teckna en av mina stora passioner. Jag har inte tecknat på sex-sju år! Så jag har påbörjat denna resa och har säkert nyheter att dela med mig av inom kort!

Jag har börjat gå i skola igen, efter julledigheten. Fortfarande på distans, Marcus har börjat lära ut igen, INTE på distans. Istället så bor han och Trisse hos mamma och pappa lite då och då eftersom det känns för osäkert för honom att åka tåg varje dag. Det suger, jag har märkt att jag levererar så mycket bättre när jag är nära honom.

Jag har också bestämt mig för att inte fortsätta med mina studier på Mälardalens Högskola. Varför är på grund av att jag vill fokusera på andra områden, jag känner inte samma sak för mina studier på MDH som jag känner för LiU. Jag känner hur jag försökte mig på beteendevetenskap nu men inte kände att det var min grej. Så nu har jag några nya projekt på gång och känner mig väldigt taggad. Förutom det så hoppas vi på en resa till Mexico i November eftersom min kusin ska gifta sig. Det känns så sjukt, det kommer ske ute på vischan. Supertaggad och supernervös! Nu hoppas vi att 2021 blir bättre än 2020!

Hej vänner!

Årets första blogginlägg blir ett inlägg om min nya instagram! Jag heter numera keereweer_art, där lägger jag upp de teckningar och skisser som jag skapar! Kika gärna in, gilla, lämna en kommentar eller följ!

För att komma till min instagram så tryck bara på namne eller någon av bilderna!

Igår firade vi fem år ihop! Vi hade planer på att åka till Prag för att fira men på grund av rådande pandemi så valde vi att stanna hemma i Sverige!

Dagen innan den nittonde så var vi osäkra på om vi ens kunde åka ut för att hitta på något. Det kändes inte rätt att sätta sig på restaurang eller köra en weekend i en ny stad heller. Så vi valde att åka till Njupeskärs Vattenfall. Ni som läser min blogg vet ju med er att Njupeskär är något som jag länge önskat besöka länge! Vi skulle ha åkt i somras med som sagt, i och med pandemin så var Njupeskär superpoppis att besöka. Samma under hösten men nu under vintern så är det nästan ingen där alls. Det ligger ju mitt i naturreservatet Njupeskär som ligger i Mörkret. Så vi satte oss i bilen och åkte hela vägen till Dalarna för att få se på vattenfallet åtminstone en gång 2020.

Det var inte förrän vi kommit in i Dalarnas län som det blev ljust. Jag var så förundrad över all snö. Har börjat inse hur dåligt jag egentligen uppskattar hela Sveriges yta. Jag var liksom säker på att vi befann oss i norr.

Alltså typ Finland.

Nu vill jag också varna för värsta bildbomben. För jag kunde inte sluta ta bilder. Det var SÅ vackert i Njupeskär. När vi närmade oss reservatet så fick jag ta del av en viss information om mig själv som jag inte var medveten om.

Jag är vettskrämd för björnar.

Alltså jag tvingade Marcus att låsa alla dörrar även fast jag VET att de går i ide i Oktober. Men fanskapet kan ju vakna! Det lossade dock och så fort vi klev ut ur bilen så kunde jag inget annat än att le. Jag kunde inte heller sluta ta bilder. I början gick det bra att gå med kamera och jag knäppte bilder på lite allt möjligt! Vi klev på vandringsleden över myren men så fort vi klev in i den gamla urskogen så fann vi att snön gick upp till knäna och det blev mindre bilder eftersom vi bara försökte nå vårat mål.

Det tog oss en timme men till slut så hörde vi vattnet och ur dimman kunde vi se et forsande vatten och en kanjon.

Men först fick vi vandra ned för klippväggen. Det fanns snö- och istäckta trappor som ledde oss fram, från toppen såg de inte så läskiga ut men så fort vi nått botten och tittade upp så fick jag svindel!

Det var så konstigt att stå där nere i kanjonen. Jag är liksom van med våra gröna skogar i Södermanland eller våra åkrar i Östergötland. Detta med berg och kullar är mig väldigt ovant.

Men där hade vi det! Till slut! Vattenfallet! Vattnet forsade ned för klippkanten och vi stod där och var så sjukt imponerade av moder jord. Njupeskär, som jag längtat.

Det som verkligen gjorde resan var ändå att vi stod där ensamma. Bara han och jag och vår dag.

Immiga glasögon och två trötta men ack så glada personer tog en sista selfie innan vi drog oss tillbaka illa kvickt! Det skulle snart bli mörkt och vi ville inte irra runt i urskogen då!

Vi tog bilen hem! Med ett snabbt stopp i Fagersta för att äta på Marcus favoritpizzeria och hälsa på hos hans lillebror. Vi bestämde oss för visiten snabbt i bilen när vi lämnade Njupeskär bakom oss.

Detta var vad vår bil berättade för oss när vi kommit hem.

14h körtid.

109 mil.

Men vi ska göra om det. Jag har nog aldrig varit så lycklig som när jag stod där med Marcus och tittade på vattenfallet. Jag kände mig så lugn och så hemma där. Kan ni, så rekommenderar jag verkligen att ni åker in till Njupeskär själva! Ni kommer inte att ångra er!