Min mamma är sjuk. Det är inte så många som vet det, men hon har en sjukdom som kallas LAM. Det är kort för lymphangioleiomyomatosis. Det finns en risk att jag stavade det där fel, men vad gör det?

LAM är en sällsynt sjukdom, och den drabbar bara kvinnor. Ungefär 5-7 kvinnor per miljon kvinnor blir drabbade. Det som den här sjukdomen karaktäriseras av, är en abnormal tillväxt av glattmuskelceller i lungorna. Det betyder att lungvävnaden förstörs, och hålrum bildas. Symptom kan vara lungkollapser, bröstsmärta, blodhosta.. Sjukdomen kan också drabba andra organ, till exempel tumörer i njurarna, eller i buken. Min mammas lungor kan kollapsa, och hon kan dö på grund av det här.

Vi har vetat om det här, länge. Ibland får hon lunginflammationer, och då är allting jättesvårt för henne. Hon får svårare att andas, och smärtan... Jag vet inte riktigt vad som händer, men jag tror att det finns luftbubblor i hennes lungor som då blir spräckta. Hon har mått så illa.

Sedan har det gått bra ett långt tag. Men det förekommer då och då att man blir påmind.

Idag när jag vaknade, berättade mamma att hon hade två nyheter, en bra och en dålig. Hon berättade att hon har en version av sjukdomen som inte är ärftlig.
Sedan berättade hon att den här versionen är värre. Hemskare. Och det känns som att man inte tar in det hon säger. Det känns som att faktumet att hon är sjuk, på det här sättet, har inte nått mig riktigt. Jag vet om det, men det känns inte.

Och ingen verkar ta det här seriöst. Ingen verkar ta det seriöst när hon berättar att hon är sjuk. Och det är bara för att det är den här jävla sjukdomen. Det är för att det inte är cancer. För alla ger cancer så jävla mycket uppmärksamhet, men ingen vet någonting om den här sjukdomen. Det finns inget botemedel, det finns ingen.. "Hjälp". Och det är jättebra att cancer får så mycket uppmärksamhet, verkligen. Men det är så jobbigt när somliga vägrar fatta att det här är lika hemskt. Men alla lär ju fatta det när hon är död. Det är tragiskt, men det är då fan sant. Men jag tycker bara synd om henne. För det är ungefär så hon känner.

Ingen verkar veta någonting om den här sjukdomen heller, så det är läskigt att vara ute på okänd mark. Speciellt när man vet att det kan vara farligt.
Sedan kan det ju gå bra, också. Men det är det här jag tänker på. Och det är.. Konstigt. Jag vet inte.

Kan vi alla komma överens om att ta alla sjukdomar på allvar, och respektera känslorna inblandade?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments