Passerat 50% in i graviditeten


Då sitter man här igen, flera veckor senare. Jag är fortfarande sjukskriven, när illamåendet gick över börjar jag få ont i ryggen och det verkar sprida sig vidare, troligen foglossning på gång.
Jag måste säga att det har verkligen varit en tuff tid för både mig själv och min älskling.

För bara någon vecka sedan var vi iväg på ultraljudet och fick då se våran lilla skatt.

Mycket hände innan vi kom fram till ultraljudet.

Dagen innan kände jag väldigt väl att det var sparkar jag kände och inte några tarmar. Det påminde lite som nervryckningar och så pass tydliga att även sambon lyckades känna. Det var nog rättare bestämt i vecka 19 och en stor rolig grej för oss. Man kände en ren lycka och man började förstå att allt verkligen var verkligt.
Dagen vi åker iväg på ultraljudet som var en bra bit att åka. Det var mörkt och man kunde inte se så värst mycket. Efter en stund såg jag något på vägen, rött reflex av något slag och snart såg jag hur allt blev mer tydligt, det var renar!
Fulla vägen var full av renar och jag skriker till sambon att stanna flera gånger. Men vi var redan alltför nära för att kunna få stopp på bilen och jag kunde bara se bilder i huvudet hur vi kör på en ren och blir skadade bägge två. Men av ren förvåning ser jag att sambon svänger över till den andra sidan av vägen och lyckas undvika renarna. Han i all rädsla lyckades i all hast se en räddande lucka och tog oss båda genom all flock renar. Självklart slog vi i några av renarnas huvuden och det blev en buckla på bilen, men jag är så glad att vi överlevde och det tror jag renarna också gjorde, även om de kanske fick lite ont i deras huvuden och nackarna.

Väl inne på ultraljudet så känner jag en liten rädsla som nog de flesta kanske brukar känna, att inget finns i magen. Men snart kunde vi se en liten krabat som rörde sig. Jag blev stum de första minuterna och bara tittade på det lilla livet. Allt såg bra ut och snart kunde hon säga att det såg ut att bo en liten pojke i min mage. Snart fick vi en bunt med bilder och fick åka hem. Men då var det full rulle i magen efter det, som jag brukar säga att han har ett litet disco.

Jag kan känna honom varje dag även om vissa dagar är han lite mer lugnare och andra riktigt hemsk som sparkar mig på blåsan som om det vore en hobby (Då kallar jag honom för Herkules). Många har sagt att det är så mysigt att känna sparkarna och visst är det, men när det är hårda sparkar på blåsan så vill jag bara gråta.

Allt börjar bli mer och mer verklighet och igår beställde vi de första barnsakerna så som spjälsäng, babysitter, vagn, babygym bland andra saker också. Jag längtar så tills vi kan börja inreda barnrummet även om pojken kommer få sova inne hos oss de första månaderna.

Halva tiden av graviditeten har alltså gått och jag har börjat inse att tiden går fruktansvärt fort och snart kan vi välkomna våran skatt till världen. <3


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229