Kan man ärva otur?


Sitter och funderar.

Kan man ärva otur? Vad är det man egentligen ärver från sina föräldrar?

När jag tänker på min pappa så ser jag en massa saker.
En familjefar, en som älskar att prata om nu och dåtid, otur som jag ser lite som ironisk.
Det finns personer som inte förstår mitt band som jag har till min far. Vi kanske inte är bästa vänner och träffas sällan, mycket för att vi bor på långt håll från varandra. Men vad som än händer kommer jag att alltid älska honom. På något sätt har han ändå funnits och jag är glad för varje stund jag kan få med honom och hans familj.

Men nu var frågan om arv av otur.

Jag nämner min pappa eftersom hans otur har gett mig många skratt genom åren. Vissa saker är bara helt sjukt att det ens kan ske. Men självklart fanns det stunder som var mindre ironiska.

Saker jag minns.

En gång när det var åskväder ute, på natten. Min pappa klappade sig på bröstet och tänkte, nu lyckades jag dra ut allt, och allt bör vara i behåll. Dagen efter sattes grejerna i igen, men... Tv funkade inte längre!
Vi åkte in med den till affären där de själva inte hittade något fel och vi fick tillbaka den som den var. En sista chans kopplade vi in tv som då funkade felfritt! Vi stod och kliade oss i huvudet och idag funkar den fortfarande.

En annan gång då jag satt vid min pappas dator.
Snart såg jag hur det lös blått strax bredvid mig. Min pappa kom springandes och jag sade snabbt att det lös till vid modemet. Strax efter det hörde vi alla åskan. Det roliga var att min pappa faktiskt skyllde på mig som inte dragit ur innan och att modemet nu var trasigt. Men åskvädret hade smugit sig på, ingen visste om den tills det redan var försent Han var liksom inte arg men ville väl ha någon att skylla på, då han ofta själv råkade ut för sådana saker.

En gång jag gjorde hos min pappa.

Det var dags för mat och av någon anledning skulle vi ta den ur ugnen. Utan att ens fatta hur man öppnade så drog jag ut luckan ganska kraftigt. Det flyger en plastbit och snart fattade vi vad det var, pappas sambo och jag. Jag blev ju rädd förstås, här kommer jag och har sönder deras ugn, luckans lås. Pappas sambo tittade på mig och med en lugn och mild röst. Ta det lugnt, jag säger att det var jag som hade sönder det, så slipper han bli arg på dig, sa hon. Detta gjorde hon också och det tog nog år innan vi berättade vad som egentligen hände. De fick under några år använda en gaffel för att öppna luckan efter den händelsen. Men idag kan vi skratta åt saken allihopa, inklusive min pappa.

Än idag tycker jag att dessa saker bara varit roliga. Jag blickar tillbaks på många liknande stunder som jag sedan kan skratta åt. Men jag tänker även på de mer tråkiga sakerna också. Många gånger kan jag tänka att så illa har jag då aldrig haft. Men då man blev äldre började mina otur också komma.​​

Först förlorade vi 2 jämthundar. Många säger att de hundarna inte ens var mina. Nej, kanske inte.. Men de var en del av familjen. Men snart förlorade jag min egna hund. Detsamma gäller med råttor och kaniner också. Att jag ens har kvar den hund jag har kvar idag är för att hon alltid är kopplad. Är hon ute så sitter hon i en lina. Självklart har det skett att hon lyckats smita ur huset någon gång och med min otur kan man ju bara gissa vart hon dras till, stora vägen. Men än så länge har inget skett och jag bönar och ber att det inte sker heller.

Killens hund kan jag säga springer isåfall mot skogen. Han verkar ha mildare otur än mig.

Så om man kan ärva otur. Det är en fråga från person till person. Alla ser vi saken på helt olika sätt. Men jag känner mig helt hemma på den planen. Min otur härstammar från mina föräldrar.

Livet är inte bara pest och pina, ibland finns det bra och lyckliga stunder också, det får ingen glömma.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229