Förlossningen med Victor!

Nu är jag återigen här på bloggen! Jag måste verkligen försöka hålla igång bloggen på riktigt. Som sagt så är det alltid härligt att läsa igenom alla dessa minnen ibland.

Jag borde skämmas som låter er vänta snart 8 månader på en förlossningsberättelse. Idag ska jag försöka få ihop av det jag minns.



Det hela började den 8/1-2019 klockan 10.00!

Jag var så stor och trött på slutet så jag försökte sova en hel del. Klockan slog 10.00 på morgonen och jag låg fortfarande i sängen. Jag hostade till en gång och till min förvåning så kände jag att det rann till "där nere". Jag började fundera om jag blivit totalt förslappad i underlivet och kissade på mig. Men jag provade trycka på lite för att se vad som skulle hända. Jag insåg då att det där var något helt annat än urin. Jag flög upp ur sängen och satt på huk på golvet. Och då kunde jag absolut konstatera att det var vattnet som hade gått, eftersom det mer eller mindre forsade ut en hel del.

Jag var i chock och visste inte om jag skulle ropa efter min sambo som då var med våran son Lucas. Nej, jag ville inte sitta och skrika så jag tog min mobil för att ringa min sambo. Men han tyckte det var onödigt att svara så han kom in till vårat rum istället. Jag svarade då att vattnet hade gått och då ringde sambon till förlossningskliniken och frågade hur vi skulle göra. Vattnet hade gått men inga som helst värkar så långt ögat kunde nå. Men eftersom det var vårat andra barn och våran första förlossning gick ovanligt fort så tyckte de att vi borde åka in. Och det var nog lika bra eftersom det ändå skulle ta cirka 2 timmar till förlossningskliniken.

Jag ringde till min bror som då var inneboende hos oss och var i skolan. Eftersom någon måste passa Lucas medans vi var på förlossningen. Min bror åkte snabbt iväg för att möta oss i Östersund. Jag ringde även till min mamma och berättade vad som var på G och att vi skulle åka in. Ganska snart kände jag hur värkarna började smyga sig på och då ganska regelbundet på en gång med cirka 2-3 minuter emellan, klockan var då 10.20.

Jag inser att jag på något sätt måste få på mig lite kläder så jag satte mig ned på en fåtölj för att försöka krångla på mig strumpor. Men jag inser snart att det var totalt omöjligt! Och även där och då så kändes det som om vattnet aldrig hade ett slut. Det forsade flera "liter" kändes det som. Med en handduk mellan benen fick jag på mig byxorna och även en tröja, det blev lättklätt och simpelt.

Sambon packade bilen och stoppade in Lucas. Allting var klart och jag skulle bara få på mig skorna. Jodå, svullna fötter så jag får bara på mig foppatofflor, inga strumpor och mycket vinter. Men jag tog mig ut och snart in i bilen också.

Resan till Östersunds förlossningsklinik.

Även här började värkarna öka till varannan minut så jag hade fullt fokus med att ta mig igenom alla värkar. Det kändes så himla drygt hela resan. Eftersom det var vinter möttes vi av en hel del plogbilar och inte nog med det så möttes vi även av en ambulanshelikopter efter vägen. Så vi fick stå stilla där ett tag också. Jag blir ju snabbt irriterad av att vi fortfarande hade en bra bit kvar att åka. Jag började pusha min sambo till att köra fortare.

Äntligen ska vi svänga in till Östersund men det gjorde inte mig alls lugn, klockan var cirka 12.00. När vi väl svängde in så hoppade krystvärkarna igång. Ni som fött barn tidigare vet nog mycket väl vad jag menar. Ungen är ju på väg ut, nu! I ren panik kunde jag inte låta bli från att faktiskt gråta och hålla min sambos hand fast han försökte köra bilen. Att verkligen koncentrera allt vad man har i kroppen på att verkligen inte krysta, inte det minsta! Det är en känsla som för er som kanske inte riktigt vet, tänk er typ diarré av värsta sorten och vad som än händer så måste ni på toa! Ni måste hålla er 10-20 minuter! Ja, absolut den känslan är det!

Vi möttes av trafikljus, minst 5 stycken om inte fler. Varje jäkla trafikljus var rött och den trafiken och den hemska paniken! Det var ett rent helvetes helvete!

Framme vid Östersunds förlossningsklinik 12.15.

När vi äntligen kom fram flög min sambo ur bilen för att hjälpa mig ut ur bilen. Vi möttes av en stängd/låst dörr där de hade en kod för att få komma in. Med små knappar och vi skulle försöka snabbt hitta ringklockan, i ren panik så tröck vi på alla möjliga knappar och snart öppnade de äntligen dörren. De var 3 stycken som stod där och typ kliade sig i huvudena. Ingen förstod att det var panik, bråttom rent ut sagt. Men snart fick jag lägga mig på en "sjuksäng" som de hade ståendes där vid dörröppningen. Sambon sprang ut igen till bilen för att parkera och hämta in sonen Lucas. Även där och då kom min bror för att förhoppningsvis hjälpa till med Lucas. Under tiden så körde de in sängen med mig på vidare in till ett förlossningsrum.

Inne på förlossningen.

Efter jag hade försökt låta bli att krysta under minst 15 minuter så var det skönt att äntligen få komma in på förlossningsrummet. Men väl inne så stod sköterskorna och kliade sina huvudena lite mer och sa, - ska vi försöka få över dig till förlossnings sängen?.
- Ja eller hur!? tänker jag.
- Ungen kommer nu, svarade jag men de bara stod och funderade. Snart tyckte dom att de åtminstone kunde kolla hur läget egentligen var så de tog av mig byxorna tillslut.
- Ja barnet kommer ju nu! svarade en av dem.
- Ja, som om jag inte redan visste det, tänkte jag då.

När krystvärken då kom så kände jag att nu äntligen kan jag krysta. Så jag krystade 1 gång och hade då halva huvudet ute, den mest smärtsammaste smärta i hela förlossningsskedet i min mening. Så jäkla ont som det gjorde kunde jag inte snart låta bli utan tröck till lite för att då ha hela huvudet ute.
- Åh, lite vila! tänkte jag.
Men då kom nästa krystning och resten av ungen kom ut!
En frisk liten pojke!

Sköterska sa då ganska snabbt, - ja du hade kunnat fått honom i hissen på väg upp till rummet men du gjorde bra som höll dig så länge som du gjorde. - Sedan hade du kunnat fått ut hela honom på bara 1 krystning, men det var bra gjort att du gjorde det på 2 krystningar.

När det var gjort kom äntligen sambon som då missade hela sin andra sons födelse, stackarn!

Den korta historien.

Vattnet gick 10.00.
Värkarna satte igång 10.20.
Ungen föddes nästan i bilen, pga krystvärkar sista biten till förlossningen.
Vi kom fram 12.15.
Krystade endast 2 gånger.
Bebisen föddes 12.18.
Kommer inte helt ihåg, men vi åkte hem cirka 6 timmar senare.

Och det fick bli en liten Victor eftersom vi såg hela händelsen som en Victory!
3328 gram och 51 cm lång frisk pojke!
Välkommen till världen lilla vän!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229