Bakgrunden

Hej!

Jag vaknade idag och hade bara en tanke. Om det fortsätter såhär så kommer jag gå in i väggen. Jag mår inte bra psykiskt, detta tär för mycket. Jag behöver någon att prata med, men jag vill inte träffa någon professionell. Så, här sitter jag vid datorn och har startat en blogg. Jag vet att jag inte är ensam om denna resan och jag vet att många sitter i samma båt. Det är ett evigt kämpande, att skaffa barn.

Jag och min man är unga och friska rent generellt, vi har inte ens passerat 25 än och ändå har vi kämpat så länge. Allt vi vill är att få bilda familj, men det verkar inte vara menat för oss. Jag vet att vi är unga och vi har tid på oss. Men i våra ögon har vi ingen tid alls.

För tre år sedan, när jag och min man hade varit ett par i två år så bestämde vi oss att vi ville ha barn. Jag åt p-piller och hade gjort det ett bra tag så vi bestämde oss för att vi skulle sluta. Jag åt p-piller av medicinska skäl. Jag får väldigt lätt cystor, så vi bestämde oss för att jag skulle äta minipiller ett halvår, se hur det fungerar och därefter sluta och börja försöka till 100% för ett barn. Vi måste se hur min kropp reagerar utan kombinerade p-piller och om det inte skulle fungera så är det enkelt att börja igen om jag äter minipiller.

Det tog en månad och jag hade utvecklat en cysta på min äggstock, en stor sådan. Såpass att den var så tung och fylld av vätska att jag fick opereras då den hade snott runt sig och orsakat en torsion. Enkelt förklarat så hade den gjort en knut på sig själv och blodflödet till min äggstock var limiterad. Jag fick opereras och bara 3 veckor efter operationen upptäckte vi att jag var gravid. Jag var så glad! Men lyckan varade inte länge, det slutade i ett missfall och gynekologen rekommenderade att jag skulle börja med p-piller igen. Men jag ville inte det.

Nästan varje cykel efter det fick jag ett plus på stickan, och några veckor senare blödningar som tolkades som missfall. Att varje gång ringa mödravårdscentralen och berätta att jag inte kommer för inskrivningen gjorde sjukt ont för allt de kunde säga var "beklagar, bättre lycka nästa gång", de ville inte göra undersökningar och gyn avsade sig ansvaret att kolla.

Efter 3 missfall fick jag höra att jag inte kommer kunna behålla ett foster i min livmoder och jag plågar bara mig själv med cystorna som bildades. Så jag fick utskrivet p-piller. Att höra att jag aldrig kommer kunna bli mamma, som 19-åring var fruktansvärt. Jag har aldrig velat något annat, jag har alltid föreställt mig själv som mamma.

Ett år gick och min längtan efter barn försvann inte, min man kunde acceptera att det inte skulle bli några barn, han hanterade det bättre.

Sommaren 2017 friade han till mig och jag sa självklart ja, men ångesten var hela tiden där då han pratade om barn i framtiden, han hade inte riktigt förstått att jag inte kommer kunna få barn. Jag ville gifta mig så gärna men jag ville inte ta bort hans möjlighet att skaffa barn. Trots detta så accepterade han mig för den jag är och han svor att han kunde vara lycklig utan barn. Så vi gifte oss sommaren 2018.

Under detta året blev jag gravid 4 gånger på p-piller. Jag fick 4 missfall.

När vi planerade bröllopet så var det enkelt att inte tänka på barn, trots missfallen, men så fort vi gift oss var tankarna tillbaka. Jag gick på regelbundna besök till gynekologen för problem med cystor och när jag pratade med en ny gynekolog så kom ämnet upp om en hysterektomi om jag ändå inte kan få barn, varför ska jag plågas av menssmärtor, missfall och cystor? Är det inte lika bra att ta ut allt så kan jag leva ett gott liv iallafall. Gynekologen förstod inte alls vad jag pratade om. Han sa att jag absolut kan få barn, allt ser fint ut så varför skulle jag inte kunna få barn? Det visade sig alltså att gynekologen som sa till mig att jag inte kan få barn, inte visste vad hon pratade om och min nya gynekolog gjorde en anmälan till verksamheten. Det var en sån lättnad, speciellt att berätta för min man!

Så i november tog jag mitt sista piller, valde att riskera min hälsa med cystor och allt som kom med, för att börja skaffa barn. Vi beställde ägglossningstester, började använda fertilitetsappar och jag lade om min kost. Efter jag fick höra att jag inte kunde få barn så gick jag in i en svacka och började tröstäta, 50kg gick jag upp och dessa kilona skulle bort!

Några dagar innan julafton fick jag hemsk smärta i magen och fick åka in akut. Det visade sig att jag fått en stor cysta på samma äggstock som tidigare. De ville avvakta och det är vad vi gjorde.

På julafton plussade jag, och det var underbart, den bästa julklappen man kan tänka sig. Som sedan spräcktes på nyår. Ännu ett missfall. Samma sak i janurari. Ännu en graviditet som slutade i missfall.

I februari hände inget för jag ville vila kroppen och jag hade min mens i slutet av månaden och jag tänkte att "nu är det dags, nu tajmar vi nästa ägglossning. Men jag började må dåligt ett tag efter och fick graviditetssymtom, så jag tog ett test och det visade positivt. Vi blev chockade men glada! Tills testet blev negativt. Jag fick ingen blödning, så jag fattade ingenting. Sedan gick det två veckor. Ingen mens kom så jag tog ett test, återigen positivt. Jag åkte in och tog test hos gyn och de bekräftade att det aldrig funnits någon graviditet.

Detta pågick ett bra tag. Varje vecka fick jag positiva test, symtom, men inget där. Jag fick mellanblödningar men ingen mens och ingen ägglossning. Jag är undersköterska själv, och vet vad detta kan innebära, så jag tog upp frågan om cellförändringar. Och gyn avfärdade mig, sköterskan skrattade faktiskt åt mig. Två månader senare fick jag åka in akut på grund av buksmärta och det visade sig att min cysta som läkarna kallade det, hade växt. Mycket.

Jag blev inlagd och efter fler kontroller säger läkaren till mig "det verkar som att det är förändringar, så vi måste operera". Jag fick en klump i magen. I månader hade jag tjatat om detta men ingen trodde mig. Att jag inte fick mens avfärdades pga min övervikt.

När jag vaknade efter operationen så kände jag att den var borta, min äggstock var borta. Det var som ett hål i magen där den tidigare suttit. Jag fick det sedan bekräftat av läkaren att det var så mycket förändringar som hade angripit både äggstock och äggledare att det fanns inget att rädda. Hade de upptäckt det tidigare hade de kanske kunnat göra något. De beklagade men var hoppfulla att jag kommer kunna bli gravid i framtiden. Och de hade rätt, bara en vecka efter operationen hade jag ägglossning och det tog inte lång tid innan jag fick ett plus på stickan. Jag tog ett blodprov som visade att jag var gravid, men de blev oroliga över hur lågt värdet var.

Mycket riktigt så tog det en vecka och jag började blöda kraftigt. Ännu ett missfall i slutet av maj. I juli månad kom svaret tillbaka på cellförändringarna, de var godartade.

Nu är det september och jag har ännu inte fått tillbaka min mens. Jag fick positiva ägglossningstest för en vecka sedan och inväntar mens. Jag pratade med gyn innan sommaren om att min mens inte kommit och de avfärdade det då jag är överviktig. Jag har haft mellanblödningar men gyn lyssnar inte när jag uttrycker min oro så jag har slutat ringa dem.

2 dagar efter min ägglossning fick jag ett positivt graviditetstest. Jag har totalt denna veckan fått 6 positiva test. Tills igår, när det blev negativt.

Jag är livrädd att jag har cellförändringar igen eller att min äggstock som jag har kvar inte fungerar. Jag borde ringa gyn men jag känner mig hopplös. Jag orkar inte mer, jag vill lägga mig ner och somna och aldrig vakna igen. Jag måste börja acceptera, efter totalt 11 missfall i mitt liv, att jag aldrig kommer bli mamma och att gyn aldrig kommer hjälpa mig för jag är överviktig. Jag har försökt att gå ner i vikt i över ett år och jag har inte gått ner något. Men jag är 100% frisk tydligen.

Något är ju fel, men ingen hittar något fel och vården avfärdar mig. Jag känner mig ensam, trots att jag har min man som kämpar samma resa som jag gör. Jag är ändå ensam.

#missfall #ofrivilligtbarnlös #ensam #infertilitet

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229