Header

Jobb, Motivation, Äventyr, Adventure Stories, Designingenjör

"...på en spontanintervju till ett stockholmsbaserat konsultföretag, fortfarande oduschad och iklädd min sjukoutfit som jag hade sovit i på soffan i form av teddy, långkallingar, mössa och gårdagens smink. Satte mig så där bekvämt med benen i knät, hade inte förberett mig alls, bredde på mitt största leende och visade upp allt jag kan..."

"Måndags"-intervjun

Hello livet och alla inblandade!

Livet ja. Det har hänt så sjukt mycket på sistone. Men vissa måndagar är ju lite bättre än andra. Måndagar i min värld är en lika värdefull och rolig dag som alla andra så det hade lika gärna kunnat vara fredag, om ni fattar vad jag menar. Men på måndag för två veckor sedan var jag nyhemkommen från Sri Lanka, jag hade gråtit av helt andra skäl i två dygn, inte sovit på lika länge och var fortfarande riktigt sjuk, så jag tvingades avboka den superviktiga lavinutbildningen tillika ett av de examinerande momenten i fjälledarnormen för andra året i rad. Men det hör ju lite livet till att vara hängig ibland och det har verkligen inte med måndagar att göra, och det vore ju dubbelt så illa om man dessutom inte accepterade alla sina icke-"perfekta" tillstånd som med största sannolikhet alltid är övergående.

Så jag klappar mig själv på axeln också, särskilt såna här dagar.

Jag masade mig upp ur soffan där jag hade däckat, iklädd samma myskläder som jag hade somnat i, och gick och skrev in mig på utbildningen. Men jag insåg efter försnacket att det inte skulle gå med det fysiska arbete det innebär att gå lavinkurs, och plötsligt fick jag en "massa tid över" (really?!) i tre dagar. Gled istället direkt in i grannhuset till skolan (House Be ) på en spontanintervju till ett stockholmsbaserat konsultföretag jag blivit inringd till, fortfarande oduschad och iklädd min sjukoutfit som jag hade sovit i på soffan i form av teddy, långkallingar, mössa och gårdagens smink. Satte mig så där bekvämt med benen i knät, hade inte förberett mig alls, bredde på mitt största leende och visade upp allt jag kan och kunde skrapa ihop på datorn.

Så jävla classy?

Faktum är att jag inte har lust att spela eller smörja för att få ett jobb. Och jag orkade inte åka två mil hem och tillbaks för att duscha och byta om när jag redan stod precis utanför dörren till intervjun. "Kan de inte bortse från mänskliga faktorer och skiter i mig bara för att jag ser ut som jag gör idag, drömjobb eller inte, då kan det fan va. Jag vill ha min frihet kvar" tänkte jag och klev in.

Klev ut ett par timmar senare med jobbet inkl all min frihet kvar och helt på min sida. WIN! Dessutom får jag bestämma själv på hur många procent, chefa över mina egna leveranser, sitta var i världen jag vill, jobba när jag vill, åka bräda när det dumpar, bo och surfa på Sri Lanka när det är säsong, får ledigt när vi kör våra resor med Adventure Stories, och får en betydligt högre lön som innebär att jag kan gå ner i arbetstid och samtidigt fortsätta satsa på Adventure Stories, nya äventyrssamarbeten och alla mina andra drivkrafter i livet vid sidan av. Jag har ju en laptop, skype, mail, och bevisligen engagemang, så why not?! Det var en icke-fråga för dem precis som för mig. Frihet under ansvar - ju!

Hur hade det sett ut om jag gjorde en sån intervju i Stockholm?


Jobb och fritid - kombodrömmen

Det är just det här som är grejen. Här i Åre commutar folk till jobbet på skidor och sitter i underställ på kontoret mellan varven. Men här finns också människor som inte vill göra avkall på sina kontorsjobb bara för det. Här vill folk hitta en kombo, precis en sån kombo som varit mitt drömscenario sen den dag jag började plugga 2006. Eller ja, hela livet egentligen. Jag har aldrig velat välja bort designingenjörandet, det är ett livslångt intresse som lever med mig vare sig jag har det som jobb eller på fritiden. Jag har heller aldrig velat välja bort äventyrandet, som ju varit den livsstil jag växt upp med, brunnit för och bibehållit. Inte heller har jag velat bli en typ av människa bara för att jag gillar en typ av jobb. Varför kan man inte bara få göra både och, särskilt om man har ett jobb som innebär att man mest sitter vid datorn?

I fem år pluggade jag till civilingenjör, vilket ju i sig innebär att man har extremt mycket frihet att lägga upp sin fritid så som man vill. Man kan välja var man ska sitta och plugga, när man ska plugga, hur man ska plugga utefter sin bästa förmåga, sina egna förutsättningar och begränsningar, träningsformer och intressen, relationer och sociala liv, och ta hjälp av experter, mentorer och klasskompisar (kollegor) när man vill och behöver. Så länge man tar sitt ansvar, sköter sitt jobb och håller sig till deadline (tentor och inlämningar).

I fem år jobbade jag som civilingejör, vilket i sig innebar att jag blev bunden till en byggnad, satt i miljöer (kontorslandskap) som gjorde att jag tappade fokus och distraherades både av ljud och av sociala lockelser. Jag tvingades gå på möten som ibland inte behövdes, jag löste uppgifter som jag ibland inte fick vare sig feedback på eller förstod nyttan av. Jag hade aldrig tid för min fritid eller stimulerande miljöer eftersom man skulle sitta på sin plats, även under perioder då jag inte hade uppdrag. Jag var låst till ett regelverk som var anpassat till en större massa snarare än individens behov för bästa möjliga prestation, hälsa, livsglädje och välmående. De regler som fanns var byggda för att kontrollera, snarare än stimulera. Och då satt jag ändå på ett företag som ansågs vara relativt fritt.

"Frihet under ansvar" hette det ju!

Bekant, yes?

Upplevt? Well...


"Frihet under ansvar" på riktigt!

Den frihet som man har när man pluggar och som bevisligen funkar bra för såna som jag, där frihet under ansvar avgör om man får examen eller inte, är en lyx. Det är långt ifrån alla företag som vill släppa på tyglarna så som skolan faktiskt gör där man får frihet att hitta SITT bästa sätt för SIN inlärning, utveckling och prestation. När man väl hade hittat den, fått sin examen, och gick med stolthet till sitt nya jobb skulle man plötsligt börja anpassa sig till att göra saker som inte funkar - alls - och bara för att. Där är det fokus på jobbet som gäller. Fritiden, relationerna, dagsljuset och möjligheterna får komma i andra hand eller inte alls. Hur sjukt är inte det egentligen? Semesterlängtet eller tjänstledigheten var ständigt närvarande och tilltagande. Jag är ju bara människa, med drivkrafter och intressen, med sinnesnärvaro och passion. Inte bara på semestern, utan hela tiden. Alltså hela tiden. Ja, varje dag är jag faktiskt människa med mänskliga behov! Jag slet både med mig själv och med företaget, försökte vrida på mitt livspussel och försökte samtidigt övertyga arbetsgivaren om att kunna satsa på mina båda stora passioner samtidigt och ändå ha en värdig fritid varje dag, utan att behöva räkna bort vare sig det ena eller det andra. Jag lyckades inte och dränerades på livssug på vägen. Halva jag hade ju dött, en av mina starkaste passioner skulle vara för evigt borta om jag skulle fortsätta jobba så där.

Jag vände på kakan, sa upp mig från det jobb jag älskade och försökte gå åt andra hållet istället, fortfarande fast besluten om att hitta en kombo. Om det inte går på ett företag så får jag väl frilansa for life eller starta ett eget då, för jag kommer aldrig välja eftersom jag vet att det finns sätt att kunna göra båda, annars får jag skapa de sätten själv! Så med siktet att pilla ihop ett jobb som gav mig samma frihet som när man pluggar, valde jag tillfälligt bort designandet för att istället köra 100% äventyr och utomhusvistelse, och starta eget under tiden. Mina två ben som jag skulle låta flätas ihop steg för steg. En del genom att starta igång och äntligen få pröva min 5-åriga tanke Adventure Stories, en del genom mitt favoritjobb som UX-designer.

Och så där en vanlig dag, en måndag, sjuk och jävlig med alla fel och dippar en människa kan ha, då hände det. Äntligen!

Ungefär samtidigt levererade jag mitt första frilansuppdrag som jag arbetat med de två senaste månaderna, bland annat sittandes remotely på Sri Lanka, som fick feedbacken "wow, wow, wow". Kanske blev det en sån effekt bara för att jag mådde så jävla bra och fick surfa varje dag under tiden jag jobbade. Men med det betyget fortsätter jag övertygas om vad som är viktigt i livet och att workation-life, där minnen skapas och där hjärtat får närvara fullt ut i alla led, är bästa jobbet i hela världen - vare sig man är på Sri Lanka, i Åre eller annan plats där livet känns komplett. Jag kommer alltid satsa på workation, alltid fortsätta välja hjärtat före samhällsnormer, men jag kommer aldrig sluta bygga på min kompetens inom de områden jag brinner för. Utveckling inom, för och med alla sina passioner, det är livet det!

Alltså, tänk om jag hade skippat intervjun bara för att jag var extra mycket människa just den måndagen. Tänk. Istället vann jag den perfekta drömmen om min livsstilskombo.

HEJA!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jobb, Äventyr, Motivation, Åre, Vildmarks- och äventyrsguideutbildningen Åre, Fysiologi

Livet som extrem köldallergiker: Årebo, expeditionsguide, arktisk returresenär, äventyrskreatör och livsnjutare på en fjällpromenad i -25. Frågor på det?

Jo jag både bor och jobbar i fjällen, brinner för vita vidder och magiska vinterpasteller, åker hellre norrut än söderut för vyernas och den orörda miljöns skull - ju kallare desto bättre dessutom. Men minsta insläpp av kyla eller slarv blir väldigt problematiskt och kritiskt för mig, och jag förvärrar lätt det som redan är tillräckligt krävande. Är jag utan backupplan har jag ingen chans att få igång blodet igen när det väl blivit vitt, vilket ofta gör mig orolig när jag ska ut på vintertur mer än en dag, en oro jag stillar med smart ruttplanering och flera välgenomtänkta backupplaner. "Rör på dig lite ba då". Really?! Det har jag aldrig tänkt på... Nej, det funkar faktiskt inte. Jag kan svettas på hela kroppen men ändå förfrysa fötterna och ha stela klumpar till händer. Jag har stått och hoppat upp och ner inomhus och fortfarande varit vit efter en timme. Jag har gått på träningspass och fortfarande varit vit när jag går därifrån. Det funkar inte. Och det har blivit så mycket värre med åren.

Men jag vill ju ändå kunna uppleva och vara mitt i det jag tycker är vackrast av allt och samtidigt kunna njuta av det fullt ut när jag är där. Jag grejar fortfarande med lösningar, testar allt jag kommer över och går igenom packningen 10 gånger för att säkerställa att jag inte glömt nåt och för att få full koll på var i packningen jag har allt så jag aldrig behöver leta. Extra viktigt om jag ska guida och lägga fokus på alla andra och därmed inte ha tid för mig själv.

Nästa vecka drar vi ut på fjälltur i några nätter, något jag ser fram emot med kärlek och glädje, och något som skrämmer mig lika mycket varje gång eftersom jag aldrig vill behöva avbryta. Det behöver jag aldrig, ibland för att jag lyckats hålla mig varm, ibland för att jag bitit ihop mer än vad som varit sunt. Men den gränsen börjar bli nådd och jag behöver bli mer försiktig eftersom det blivit värre med åren, jag får bara njuta så länge jag fortfarande får njuta helt enkelt!

Så jag längtar faktiskt extremt mycket, för man vet aldrig hur länge jag får hänga kvar där ute på de vita vidderna med tältet som hem. Men tills dess kan jag inte annat än vara tacksam och jävligt glad!

Prob: Raynauds Syndrom, förfrysningsskador på stortårna, domningar i händer, extremt temperaturkänsliga fötter med känselbortfall, och kan inte få tillbaks värmen om jag väl blivit kall.
No prob: Lager på lager på lager på lager, oexponerade ytor, nej till svett, nej till luftinsläpp, termos och nalgene, största sydpolssovsäcken på marknaden, värmeslingor, handvärmare, och så mycket backup-utrustning att jag får kånka som en packåsna, så mycket att jag och min rygga blivit ett skämt.

Likes

Comments

Jobb, Surf, Sri Lanka

Heeej! Jag vet inte om jag är febrig, fortfarande jetlaggad eller kanske både och. Men i måndags rullade jag och min bil Jon in i Åre, eller rättare sagt Duved där jag nu bor (same-same), efter att ha haft massa quality-time med familjen i Skåne och möte med Adventure Stories i Stockholm sedan jag landade i Sverige förra veckan. En febersläng på det och snart är jag på benen (berget) igen.

Först och främst: excuse the quality and composition of my pictures! Men också: skitsamma. Det är viktigare att jag haft livets resa, så mycket livets resa att jag grät hela flygresan hem och redan har bokat en ny biljett tillbaks i mitten av februari. För som alltid när jag reser till länder som Sri Lanka, Bali, Marocko, Tanzania, Malaysia, Vietnam, Kambodja, Laos, Singapore, Thailand, eller andra länder med liknande förenklade standardsleverne blir jag lite nedstämd när jag kommer hem. Jag har alltid känt mig mer hemma på resande fot än i en miljö bland fasta rutiner, förväntningar, normer, prylar och den ständiga självhjälps-andan i Sverige. Alla de här länderna har jag upplevt vara platser där man umgås och prioriterar gruppen (inte individen), lever ett aktivt liv, gör något kul, inte bryr sig om vem som gjort rätt eller fel, inte försöker tillrättavisa andra för småsaker, aldrig ser ner på andra, och bara lever för glädje och med hjärtat fullt ut. Där man äger så lite att man har tid för så mycket. Lite så som det faktiskt också är att leva i Åre eller Varberg, fast på ett enklare vis :)

Jag har så länge jag kan minnas, ja sen femårsåldern faktiskt, strävat efter att leva med mina passioner, med sikte mot mina drömmar och följa mitt hjärta helt fullt ut. Det genomlyser allt jag gjort i både utbildningsväg, på fritiden, mina resor, mina projekt, mina företag, och mina ekonomiska prioriteringar. Jag har varit tillräckligt driven för att veta var jag investerar både tid och pengar, och tillräckligt disciplinerad för att inte falla för gruppens viljor och ifrågasättanden på platser där jag levt och samspelat om det krockat med mitt egna driv och värderingar. Det är väl också därför jag trivs så bra där borta på andra sidan. På andra sidan vår svenska sociala kultur vill säga. En kultur där många bara följer med det sociala språket, med skygglappar, föreställningar, analyser och egna slutsatser om andra istället för att prata och sprida energi till varandra. En kultur som gör oss förvirrade i alla våra val, engagerade för att passa in eller slå sig fram, en kultur där passionen ofta glöms bort i alla krav, måsten och för snabba tempon. En kultur som håller på att förändras, men en kultur som fortfarande lyser tydligt i kontrast till vad som nyss upplevts på en plats där hjärtat och omgivningens välmående fungerar som drivmedel.

Så mentalt är jag fortfarande kvar där, helt sjukt egentligen! Även om jag vet att det kan ha och göra med att jag legat hemma med feber och inte träffat vare sig vänner eller kunnat träna och vara utomhus än. Men nästa vecka väntar en lavinkurs, veckan därpå en vintertur med tält på fjället. Sen sker det massor parallellt bakom kulisserna, och så hoppas jag kunna bli bättre på att blogga också. Men just nu har jag tusen bollar i luften och behöver ju prioritera lite här och prioritera livet bortanför datorn när jag inte jobbar :)

Så, until then: UT OCH GÖR NÅGOT SOM DITT HJÄRTA VILL OCH VAR SNÄLL OCH FÖRVÄNTANSLÖS GENTEMOT MÄNNISKOR DU MÖTER!

The Seea HÄR

​Människan med lika stort leende som hjärta.

Lanka-familjen <3

Svenska familjen <3

Lanka-familjen <3

Aimn HÄR

​Sista natten maxade jag simplicity-life då jag sov utomhus och vaknade upp till en pastellrosa soluppgång. 

​Back in the backcountry

Det är inte lätt att vara hel-vegan när man flänger, men Sri Lanka tar nog priset för bästa maten i den bemärkelsen. Älskar den!! Det känns ändå alltid fint att komma hem till att fritt kunna välja det som jag klassar som mat. En riktig lyx!

Dream cream <3

När man kommer hem och bokar returbiljett first thing! Sjukt tacksam att jag har möjlighet att göra så just nu!

Likes

Comments

Jobb

Surf, eat, surf, eat, surf, eat, sleep - repeat.

Hej alla! Hoppas ni haft en sjukt härlig jul osv! Själv åkte jag iväg till Sri Lankas heta breddgrader för att surfa, hänga med en stor bunt vänner (varav några jag inte träffat på 7 år), distansjobba och värma upp min kalla kropp. De 3 senaste årens vistelser i så gott som enbart arktiska eller norra miljöer har fått min redan köldskadade och köldkänsliga kropp att balla ur lite. Och som hyfsat nybliven bergsbo saknar jag verkligen havet och surfingen!

Så i 11 dagar nu har jag och 11 vänner vistats i landet av rice and currys, tuktuks, kokosnötter och tre surfsessions om dagen. Min workation blev dock snabbt en vacation då jag redan första dagen på kontoret möttes av en svart skärm på en fuktskadad dator, så min slutleverans för mitt pågående projekt har fått skjutas fram från nyår tills dess att jag kommer hem igen. Den timingen alltså! Men det positiva är ju givetvis att jag nu får både semester, mer tid för surf och mer tid med vännerna, samtidigt som jag kastades in i projektet kort innan avfärd och när resan redan var bokad så vår deadline är lyckligtvis inte kritisk. Mitt jobbsug mitt i den kreativa processen av projektet har gjort mig rastlös, men efter några dygn under rumsfläkten vaknade datorn till liv så nu kan jag öppna upp kontoret igen. Puh!

Klockan halv 6 på julafton vaknade vi i vanlig ordning för att surfa i soluppgången. Sen samlades vi på stranden, gjorde upp eld och kokade risgrynsgröt till frukost under palmerna som var prydda med julgranskulor. Så mysigt! Sen surfade vi lite mer, åt klassisk julfika med glögg och julgodis på ballen, surfade igen i solnedgången och drog till Zephyr i Mirissa på kvällen för middag och tropiska drycker på stranden. Givetvis drog vi hem vid 21 för att orka upp till morgonsurfet nästa dag.

Alltså livet så här... Det är en riktig lyx att kunna förflytta jobbet till de platser och miljöer jag vill vistas i, att kunna följa mina passioner hela året och omges av folk som gör mig glad - inte bara på semestern utan varje dag!

Platser:

Var vi bor: Green Rooms, Weligama.
Var jag kontorar: Ceylon Sliders, Hangten, Green Rooms, Marriott Hotel.
Var vi surfar: Olika spots runt Weligama, Midigama, Matara, osv osv.
Var vi äter: roti och kottu på gatan, plockmat på ballen, Ceylon Sliders, Hangten, Shiranis, Mamas, Uprising, Zephyr.

Foto: Silja Kentsdottir

Foto: Lisa Löwenborg

Foto: Lisa Löwenborg

Foto: Silja Kentsdottir

Foto: Alex Heil

Foto: Silja Kentsdottir

Foto: Alex Heil

Foto: Lisa Löwenborg

​Foto: Lisa Löwenborg

Likes

Comments

Åre, Surf

När jag bodde i USA älskade jag det där ytliga sociala. "HELLOOO HOW ARE YOU?!" Första gången det hände, och kanske även andra, kastade jag ett öga bakom ryggen på mig själv och undrade vem den där människan på andra sidan av den tomma parkeringen kan ha ropat på. Men jag insåg snart att hon bara ville hälsa på en människa som dök upp i hennes liv, för att det är trevligt, för att det är medmänskligt, för att det skapar vardaglig gemenskap och glädje, som vanligt folk egentligen. Eller när jag satt helt själv på bussen men fick sällis av nästa påstigande trots att hela bussen var tom. Ni vet, så som det funkar när man är på semester, när alla är glada och alla hälsar och småpratar med varandra, när människor släpper sina bekymmer för en stund, får en paus från effektiviteter och vardaglig problemlösning, när människor bara är, öppnar sinnena, tittar upp och orkar le.

Jag förstod ganska snart att det var så det fungerade här. Jag älskade det, och som blyg hemflyttande 15-åring efter att ha blivit sedd som människa och känt mig betydelsefull i ett socialt sammanhang i min vardag i två års tid, blev det tufft att återvända och jag förundrades över hur kallt klimatet faktiskt var där hemma. Jag hade inte sett det tidigare men jag hade definitivt känt av det - just eftersom jag alltid hade varit blyg och inte hade förmåga att ta den sociala platsen som jag automatiskt fick på andra sidan Atlanten. Så jag kände mig ofta ensam.

Varje gång jag åker från Åre och kommer till stan eller tillbaks till miljöer där det finns system och bekvämligheter som löser alla våra viljor i en vardag, där man inte behöver be grannen om hjälp eftersom alla har möjlighet att lösa allt själva, där den individuella bubblan är viktigare än att samverka med andra, där man knappt ens hälsar på den man får ögonkontakt med, där man när man ger ett leende väldigt ofta inte får ett tillbaka, så slås jag av samma tankar som när jag flyttade hem från USA. Olikheterna mellan mitt hem idag och alla mina olika hem före Åre blir tydliga, att där uppe är det alltid den där härliga semesterkänslan.

En av anledningarna till att det kändes så oerhört rätt när jag flyttade till Åre första gången (2012) var just det faktum att det sociala klimatet är mer likt det jag upplevde i USA. Där uppe blir man sedd, hörd, hjälpt, delaktig, betydelsefull och alltid bemött med ett leende, även när man kommer som ny och inte känner någon. Även om jag älskar att hälsa på familj och vänner på andra platser, komma upp i tempo och puls, uppleva kultur, inspireras av snabb utveckling, och matas med nya och gamla miljöer och oändliga intryck, så är det så himla kul att känna att jag tycker det är himla kul att komma hem när jag varit borta. För jag har faktiskt aldrig känt så för en plats jag bott på tidigare.

Här tar den glada semestern liksom aldrig slut - varken semesteraktiviteterna eller semestermentaliteten.

Varför gör vi så här mot oss själva när tempot, intrycken och bekvämligheterna ökar?

Så nu har jag åkt från "semestern" i Åre och ett superkort gästspel i barndomshemmet i Skåne, vidare till flygplatsen och nästa plats med semesterkänsla. Snart får min stackars köldnötta kropp känna riktig värme igen för första gången på 2 år, bland palmer och surfbrädor, pastellfärgade horisonter och turkosa vatten, och bland människor iklädda tropikkläder och leenden riktade mot alla de möter.

Throwback Sri Lanka, januari 2014

Throwback Sri Lanka, januari 2014

Likes

Comments

Jobb, Motivation, Åre, Adventure Stories, Designingenjör

Them: "Alltså du har ju värsta drömlivet!"
Me: 😂

Om folk bara visste..


"Drömmen"

Ibland tar jag med mig datorn upp i backen. Oftast jobbar jag kl 6-8, tar några morgonåk i manchestern eller pudret beroende på om det snöat under natten eller inte, och hämtar sen datorn, åker upp med liften och sätter mig på fiket mitt i backen bland alla utförsåkande pros och skibums och locals och turister, för att fortsätta jobba några timmar. Så sjukt! Alternativet hade varit att bara åka bräda och inte hinna jobba nånting alls, eller att bara jobba inomhus och inte få vara ute och aktivera mig alls. Nu får jag båda! Alltså varje dag. Drömmen ja, verkligen!

Men för mig är det så mycket mer än det praktiska. Hälsan och livsglädjen t.ex. Tack vare att jag ger mig själv friheten att välja när jag vill jobba, att följa mitt flow, mitt fokus, och att tillåtas vara människa med behov att utöva mina intressen och titta på vackra miljöer, så blir arbetet extremt distraktionsfritt. För jag behöver inte utesluta något. Jag behöver inte sitta och längta efter semester eller fritid eftersom jag har möjlighet att göra det jag vill göra "på semestern" (läs: det som gynnar mänskliga basala behov och som får mig att må bra) varje dag, umgås med vänner, se vackra vyer och natur, och jag kan vara ute när det är dagsljus. Och jag kan lika lätt sätta mig med datorn när jag känner pepp för att jobba, och eftersom det jag jobbar med också är ett intresse som jag känner stor glädje inför så är det aldrig svårt. Min frihet föder och upprätthåller både disciplin och engagemang. Har jag mycket att göra på jobbet, blir jag glad och tacksam att jag i alla fall får ett åk före och efter jobbet. Ett åk är bättre än inget åk alls, jag hinner ju vara ute, aktivera mig och göra något jag tycker är kul med folk jag tycker om. 


"Baksidan" (ingenting kommer gratis)

Att sitta med kontoret på en snöklädd platå före och efter frisk luft, träning, natur och åkning, med utsikt över berg i horisonten, dimma i dalen, halos runt solen och pastellfärgade himlar under solupp- och nedgång för att kaffa med inspirerande glädjesprutor till vänner när de tar en liten åkpaus från backen, är ju verkligen ett av de bästa sätten jag kan tänka mig att jobba med något jag också tycker är kul. Jag har upplevt och levt motsatsen, med valet av det ena eller det andra, när man har bättre och sämre kreativitetsperioder, när man kämpar sig igenom trötta och oinspirerande dagar och timmar bara för att det är sagt att man ska sitta där "8-5" varje vardag, när man kör fast och inte kommer loss, samtidigt som man längtar efter det man kan göra ett par veckor per år. När förvirringen tar över. "Vad ska jag göra med mitt liv?" När tankarna börjar styra. När livet kanske börjar sakna mening, för man hinner ju inte göra så mycket annat än att jobba, i alla fall inte det man vill göra som tar längre tid än en kväll, och har man då en dålig dag/vecka/månad på jobbet så blir det som att man har en dålig dag/vecka/månad i livet eftersom det är "det enda" man hinner med. När man försöker lösa situationen med sina tankar. När man försöker hitta sätt att komma runt problemet och känna att man ändå gör ett bra jobb och kan skicka in leveransen vid deadline. Eller när man har dagar då man har skitmycket energi, inspiration och kreativitet men man är "klar" med sina uppgifter och det finns ingenting att göra på kontoret så man "sitter av" tiden istället eller hamnar på skituppgifter och börjar fundera på om det verkligen var det man pluggade i 5 år för. Men man älskar ju ändå sitt jobb och vill jobba med precis det, bara inte SÅ. När man inte får utlopp för sin drivkraft och tappar självkänsla, tänker för mycket, försöker lösa olösliga hinder, när väggen inte bara smyger sig på utan tar kål på allt man kämpat för och vill göra. För man hindras vara människa.

Så när "lek" blandas med "allvar" på ett sånt sätt som idag, finns det inget som ger mig mer ro, inspiration, pepp, fokus, självförtroende, glädje, livslust och mening som alltihop föder och håller motivation, engagemang och disciplin vid liv. Det är lyx det! En, som folk också säger, riktig dröm! Men en dröm som kräver uppoffringar. Som en "normal" bostad, relationer, att gå ner i lön, att pussla, ett socialkulturellt stadsliv, dansintresset och allt annat man också brinner för. Men nånstans måste man fokusera och prioritera. Inget liv kan bli helt komplett, men det kan fortfarande bli drömlikt. Och när livsstilen funkar och klaffar all in, när man slutar betala med sin hälsa, sin livsmening och sitt välmående och börjar få betalt för ett väldigt mycket bättre jobb, då finns det ingen fundering på om det är värt uppoffringarna eller inte.

Och om så lite som en enda dag byter jag kontorsplats och snö mot vatten, is i håret mot salt-rufs, 5 lager kläder mot bikini och bräda mot bräda, platå mot strand, bergsvy mot havsutsikt - en mening mot en annan mening. Imorgon far vi till Sri Lanka!

(Ni som följer mina instastories får ju emellanåt se hur det är att jobba i Åres vackra kontorslandskap).

Att hunda för att kunna katta, if you know what I mean?

Soluppgången före jobbet. Foto: David Hjortsberg

Är man först i backen får man klappa manchester. Foto: David Hjortsberg

Vackra dagar på hemmaplan i Duved men världens bästa Eva Jemina.

Lunchpaus på jobbet liksom. Foto: Eva Jemina

Foto: Oskar Elliot

Likes

Comments

Jobb, Motivation

"Jag som lever och jobbar med äventyr får ofta höra att jag är "tuff" och "modig", men vem säger så till en man som ger sig ut och tältar på fjället?"

Världens femte mest jämlika land

Nu har jag fluffat färdigt. Jag har växt så det knakat. Och det har knakat så mycket att fogen till slut lossnat, trillat ner i golvet och väckt mig med en smäll. I det senaste pratar jag om min självkänsla och min syn på mig och min kompetens, som också blev orsaken till att drömmen förvandlades till en mardröm som jag väckte mig själv ur. Igen.

Skulle jag rabbla allt jag har på mitt cv men varit man, så skulle antagligen min situation se HELT annorlunda ut. Både i industrin som civilingenjör och inom äventyrsbranschen som äventyrare och guide. Otaliga gånger har jag i alla dessa mansdominerade miljöer diskriminerats både lönemässigt, kompetensmässigt och socialt - av både män och kvinnor. Lika många gånger har jag pressats, hotats och jobbat i uppförsbacke. Och lika många gånger har gubben bredvid som spelar soduko på arbetstid fått både högre lön och fler dunkar i ryggen, när man själv sitter på ett driv som får omgivningen att undra om jag har bokstäver i mitt register, ett cv som skulle få många att trilla av stolen, ett iq som ligger långt över medel, och levererar jobb som vinner priser, men befunnit mig i en miljö som fått mig att känna mig värdelös.

Och lika många gånger har jag valt att lämna.

Den här gången till ett jobb som frukostvärdinna med småslantar i lön. På helgerna. Utan ob. När jag kanske snarare "borde" ligga på en bra bit över medelinkomst som designingenjör om jag hade varit anställd jämlike av det manliga könet, och "borde" bli respekterad och inte hela tiden ifrågasatt för min kompetens som äventyrare och guide. Men jag lämnar aldrig för att ge upp, utan för att frigöra mig tid att få utrymme att jobba med den förändring som behövs i samhället i stort. Jag kommer aldrig sluta, bara jobba på andra sätt med andra människor. Som att frigöra mig tid till att driva igång och satsa på Adventure Stories till exempel, där jag hoppas att vi kan fortsätta vara och bli en del av den normutveckling vi vill vara, eller som frilansande designingenjör där jag får chefa över mig själv men ändå ha kollegor!

Hur blev det så här?

Jag kommer faktiskt alltid vägra att anpassa mig till att putsa andras skor, att vara del av en osund hierarki, att smörja självutnämnda högpositionerade drottningars och kungars egna tranditionsenliga viljor bara för att göra något jag brinner för eller för att få vara kvar i något som jag ser som ett jobb jag vill ha. Jag vill inte heller arbeta för eller vara del av företag där diskriminering sker per slentrian och automatik, där värderingar jag inte står bakom tystas ner och glöms bort eftersom så många inte vill eller bryr sig om att ta konflikten eller är villiga att bortse från problematiken och anpassa sig för att kunna vara kvar. Jag vill inte jobba med folk som ser sig själv som bättre vetande och som gärna låter det gå ut över kollegor och personal, vare sig det sker i tystnad eller öppet. Jag vill inte behöva jobba i uppförsbacke bara för att någon har en inledande tyst föreställning hen gärna tror på och följer. Då blir jag hellre den person som får ta smällen och går därifrån bara för att jag vill förändra hela världen och belysa de problem som fortfarande existerar i arbetsmiljöer, och för att jag inte vill vara del av att låta traditionsenliga normer leva vidare och låta saker ske av slentrian och för att "ingen tänker på det eller orkar förändra". Jag vill inte stötta beteenden som får folk eller mig själv att må dåligt. Jag vill både att andra och jag själv ska må bra och aldrig ha en "måndag" hela veckan av helt fel anledning.

Ett jobb kan vara hur drömmigt som helst, men om man får betala med tårar så är det långt ifrån värt det. Det är viktigare för mig att omge mig med människor som lyfter, skrattar, supportar och ger kärlek, vilket jobb jag än har. Jag tänker inte bli sedd som mindre kompetent bara för att jag är kvinna, blond, snäll, avskyr att skryta och får min kompetens nedvärderad bara för att jag hellre sitter på andra platser än i bullriga kontorslandkap eller hellre bär tights än friluftsbyxor på arbetstid. Det är sjukt hur omvärlden fortfarande kan undermedvetet eller medvetet värdera "kompetens efter klädsel, arbetssätt eller kön".

Har vi verkligen inte fattat bättre än?! 

Och vad betyder jämlikhet på en femteplats i jämförelse med andra länder? Att om man ligger på första plats då har man nått målet, att världen är fulländat jämlik? Har förlegade normer och strukturer upphört att existera då?


(Obs, jag riktar inte det här inlägget mot specifika företag, utan informerar om det jag sett, hört och upplevt i stort som skapar enorm klåda i hela kroppen både hos mig och hos andra).


Likes

Comments

Jobb, Äventyr, Motivation, Åre

Skriv inte för långt, dra ner ambitionsnivån. Ok ok, here it goes..

Jag snackade med en kompis häromdagen som frågade hur jag mådde.

"Jag är täppt i näsan, men annars är det toppen!"
"Hur kan det vara toppen om du är täppt i näsan? Är man täppt i näsan så är det ju inte toppen."

Vi är så olika. Mitt liv hade verkligen sugit om jag hade hängt upp mig på alla skröpler som kommer på köpet för att man föddes till människa. Om livet hade gått ut på att man skulle vara fullt frisk varje dag, aldrig stöta på hinder, aldrig tillåtas vara icke-perfekt, då kan i alla fall jag lika gärna sätta mig ner på stolen och vänta tills min tid är kommen.

Men om man nu gillar att känna sig mänsklig, att inte låta högst tillfälliga besvär dränera en på energi, att vara riktigt sjuk men ändå tycka livet är fantastiskt, och ha starka drivkrafter och drömmar som man vill försöka nå även om vägen dit tycks högst oklar, oviss, krokig, helvetisk men faktiskt också underbar, då kan man ju å andra sidan känna att man lever riktigt mycket!

Tänk dig som att du ska upp för ett stort berg. Med dig har du dina verktyg, erfarenheter och kunskaper som hjälper dig att komma upp, och i packningen på ryggen bär du dina förutsättningar och begränsningar. Ibland är det ganska enkelt, väldigt vackert, du känner dig stark och du har en rekommenderad och utstakad väg framför dig som de flesta före dig tycks ha valt att följa. Men det är också riktigt tungt, mjölksyran svider i benen, flåset nöter på luftrören och blodsmaken ger sig till känna. Du känner dig ensam, tvivlar stundtals, hamnar i dalar och tvingas ibland vända om. Pallar man inte vara täppt i näsan här, då kan man lika gärna vända direkt och fortsätta gå runt i cirklar nere vid foten av berget och titta upp mot den topp man aldrig kommer komma närmre om man inte börjar jobba i dess riktning. Men slutar du gå så kommer du ju heller aldrig närma dig och absolut inte nå dit. Berget är obeskrivligt och ju högre du kommer desto bättre mår du, och ju högre du kommer desto mer kittlar det i tanken på att toppen närmar sig. För varje svettpärla bankar hjärtat hårdare, för varje minut av motstånd upplevs framgångarna ännu starkare. Du känner dig minst sagt levande, du vill inget annat än att vara där, och du vill ju så gärna nå ditt mål att komma hela vägen upp - det har du ju kanske till och med drömt om i hela ditt liv!

Ett berg är en superb metafor för livet. Här får man snyta sig, skölja och spraya rätt många gånger på vägen om man ska ha en chans att komma upp.

Och vet ni, nu har jag liksom sprayat klart och kommit upp 🎈 Eller ja, nu och nu, jag kom upp i juni för ett och ett halvt år sedan. Men att jag fortfarande är här är liksom bekräftelsen på att jag faktiskt kom upp och att det inte var en topp på vägen till toppen på vägen till toppen som man ju alltid måste över innan man kommer till den faktiska toppen... Inte för att de andra topparna inte har någon betydelse, snarare tvärtom, de är ju en bra motivationsboost för att fortsätta uppåt och inte vända. Ja ni fattar.

Nu ska ni få höra!

House Be är en fantastisk plats. Hade House Be existerat under den tid som jag jobbade som designingenjör i Gbg så hade jag troligtvis varit "lyckligast i hela världen" eftersom det hade kunnat innebära att jag fick jobba kvar som designingenjör men att ha deltidskontor i Åre. Ja ni hör ju, deltidskontor i Åre. Alltså att få jobba med ett av sina starkaste intressen samtidigt som man vistas i bergen, lever den livsstil man som individ mår bra av, och lever den livsstil som också den mänskliga kroppen och hjärnan mår bra av - NUFF SAID!

Eller nja, jag fortsätter hehe...

Jag började skriva här, men kunde aldrig sluta. Det blev en hel roman som jag nu har raderat, det finns så sjukt mycket att säga i denna fråga. Så, to make a long story REALLY short:

Något av det första jag pitchade för Destination Åre när jag flyttade hit och de undrade vad man skulle göra i döperioder som maj och oktober, var: "dra hit folk som ändå bara sitter vid datorn från företag som tror på frisk luft och rörelse för folkhälsan". Ish så. Jag var ju inte ett skit sugen på att lämna designingenjörandet, jag ville bara inte jobba som det på bekostnad av min hälsa, mitt välmående, och min passion för outdoorlivet och träning, och jag bland många hade varit en perfekt target för en sån satsning. Tänk om man kunde jobba som designingenjör OCH få möjlighet att vara utomhus varje dag, jag satt ju ändå bara vid datorn så varför inte sitta på distans ibland! Jag visste att det skulle gå och att det med andra ord fanns en perfekt lösning för mig, jag skulle bara försöka hitta min väg till ett liv som meningsskapande designingenjör i bergen.

Jag kunde inte välja det ena eller andra, alltså att jobba som designingenjör med en livsstil som inte fungerar, eller att leva en livsstil som fungerar men inte kunna jobba med min andra passion. Jag satsade de 2 sista av mina 5 år på att få min dåvarande arbetsgivare att gå med på det som utlovades vid min anställning: att kunna jobba på distans från tåg och andra platser ibland och få den där "friheten under ansvar" som det så vackert pratades om. Men det här blev också mitt berg, min topp att bestiga före toppen före toppen. Struktur- och organisationsförändringar på kontoret innebar strypt frihet och flexibilitet. De 6 år av heltidsstudier med toppbetyg, eget designföretag med ökad försäljning, de föreläsningar jag höll för entreprenörer och ekonomer, de prisade projekt jag hade varit inblandad i på kontoret, och den del av min livshistoria som innebar att inte bara överleva utan även att leva, bl.a., räckte inte längre som bevis för att jag var en ansvarstagande och engagerad person med mycket driv och vilja.

Och to make a long story REALLY short igen: efter 2 år föll jag platt och sa upp mig, nollställde mig mentalt och började bygga igen från grunden.

Expeditionsguidandet på Expeditionsresor, flytten till Åre och vår uppstart av Adventure Stories (här har vi också massa nya roliga grejer att berätta!) blev lösningen på ena delen. Efter ett års vistelse här introducerades jag till min obeskrivliga glädje House Be, ett kontorshotell för såna som jag, för personer som står på två ben - fjäll och innovation. Därigenom har jag också lyckats fånga den där sista pusselbiten till den perfekta kombo av skapande och fjäll, drömjobb och livsstil, mot lön dessutom. Och det nya projektet, det som frilansande lead ux-designer på distans och deltid som jag fick genom kontakterna på House Be, blev nu lösningen på den andra. Mer om det när jag kommit längre eller är klar med projektet!

Det har varit ett jävla hundande, miljoner snytningar och näsblod och hela faderullan, och otaliga timmar av gratis arbetstid på vägen. Men just nu är jag rätt stolt över mig, min drivkraft, och min förmåga att pilla ihop mitt liv på det sätt som funkar för mig. Att jag inte bara var kvar vid foten på berget i bitterhet att ha fått ett nej, utan att jag istället jagat de andra lösningarna som också finns på hur man kan sy ihop sina drivkrafter, och att jag nu jobbar med folk som litar på mig, som tror på mig, som ser mig, som gör mig glad, som lyfter mig till toppen och som ger mig frihet att leva ett liv som människa med mänskliga behov och bo på en plats där jag inte blir ifrågasatt över mina livsval. Nu står jag på mina två ben, och lever precis så som min arbetsgivare inte trodde var möjligt. Mot lön, för meningsfullhet, med hälsan i behåll, driven av ett större engagemang än jag nånsin känt som anställd under ett förlegat regelverk.

Helt sjukt faktiskt! Här uppe står jag nu med flaggan i topp och dansar runt milstolpen, snyter ut kråkorna som är i vägen för mitt syre ibland och fortsätter köra på med ett fett leende på läpparna. Det enda som funkat. Inte bara för att komma dit, utan för att känna att jag faktiskt nått toppen redan på vägen upp!


Likes

Comments