Tuff dag idag.
Orkar inte mer.
Vill inte mer.
Känns som hela ansvaret ligger på mig att få dottern att må bra, men jag kan inte!!!
Vet inte hur...

Nu har vi varit hemma i två v snart.
Går bara här och trampar.
Tassar på tå.
Anpassar mig efter hennes humör och behov.
Nåt enstaka Bupbesök, men inget mer... Vet inte vad jag mer begär, men detta funkar inte!!!!

Jag önskar att vi kunde få leva ett någorlunda bekymmerslöst liv ett tag.
Hämta andan och lite krafter.

Vet inte hur länge jag orkar leva såhär...
Humörsvängningarna hos dottern är brutala. Det går så fort från lycka till hopplöshet.
Varje gång det sker känner jag paniken i kroppen. Tröttheten.
Maktlösheten.
Vill så gärna hjälpa henne att må bra och leva ett vanligt tonårsliv, men vet verkligen inte hur.

Idag är ingen bra dag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har rest mig igen.
Som vanligt lyckas jag kravla mig upp igen när det känns som mest hopplöst.
Förändringar i levnadssättet sker sakta, men säkert. På något sätt har jag och min andra hälft lyckats börja kommunicera igen. Börjat samarbeta mer mot ett gemensamt mål... lycka.

Sen krasch bom bang, så sjunker dottern ner i ett stort svart hål igen.
Allt blir ställt på paus.
Fokus läggs på att få upp henne över ytan igen.
Känner att bup börjar stå handfallna och inte riktigt vet vad de ska göra.
Känner mer och mer att det här kommer aldrig "gå över"... Det enda jag kan hoppas på är att dottern och vi får rätt verktyg så vi kan lära oss leva med detta vid vår sida utan att det tar över allt.

Likes

Comments

Här sitter jag nu.
Har totalt kört fast.
Känner att jag orkar inte mer.
Vill inte mer.
Har tappat så gott som all livsglädje och kraft. Vore det inte för barnen så vet jag inte alltså....
Jag vet verkligen inte hur jag ska orka och kunna ta mig vidare.
Känns som jag dött inombords.
Äktenskapet går käpprätt åt helvete av flera orsaker. Vi kan verkligen inte kommunicera längre och mötas på halva vägen. Det verkar som våra värderingar har blivit så olika att jag inte vet om det går att reparera..
När jag tänker på framtiden ser jag ingenting. Har ingen aning om hur jag vill att mitt liv ska se ut, vet bara att det omöjligtvis kan se ut som det gör nu!
Jag vill bara vara lycklig.
Hur blir man det??
Genom att lyssna på vad själen vill...
Men om man inte hör vad själen försöker säga??
Vad gör man då?

Likes

Comments