Jag känner mig så frustrerad. En del av mig vill mer än någonting annat göra det som egentligen är mitt största intresse - fotografera. Jag vill ut i naturen och fånga vackra ögonblick, föreviga fina stunder. Samtidigt finns det en annan del av mig som begränsar. Jag vet inte vad jag ska fotografera, för det känns som att jag inte kan få till någonting nytt, som att jag redan har tagit alla bilder jag kan ta. Jag får för mig att jag bara skulle bli vilsen om jag tog upp kameran och som att ingenting ändå skulle bli bra.

De senaste dagarna har jag nästan haft en ångestkänsla i bröstet på grund av den här frustrationen. Jag vill saker, men känner ändå att jag inte kan. Det är till och med jobbigt att scrolla igenom instagram, min bästa inspirationskälla i vanliga fall. Jag känner prestationsångest och får lite lätt panik över alla som tar så fina bilder. Jag vill ju också.

Det är egentligen konstigt att jag känner såhär. Jag menar, fotografering är inte mitt jobb. Det är inget jag tjänar några pengar alls på, inte en enda krona. Så det är ingenting jag måste göra för att kunna leva. Jag borde inte ha prestationsångest!? Om det är en period då kameran får vila så spelar det ju egentligen ingen roll.

Kanske är det så att min hjärna egentligen vet att fotografering gör mig lycklig, och att det därför är något som fattas nu när jag inte gör det. Kanske är det därför som jag så gärna vill ta upp det igen, och kanske är det på grund av alla fina bilder som jag ser dagligen som jag känner att det är svårt. Att det blir som en nivå som jag måste leva upp till. Men så är det ju egentligen inte. Jag måste ingenting. Mer än att möjligtvis följa mitt hjärta, som säger att jag älskar att skapa bilder. Det behöver inte vara perfekt. Jag känner att jag vill börja skapa igen nu, efter att inte ha tagit upp kameran på några veckor. Det är bara för mig att sluta lyssna på den där rösten som säger att det inte kommer att bli bra, och istället bara knäppa några bilder. Och sedan vet jag att jag är igång och istället får svårt att sluta.

Sedan ett litet tag tillbaka har jag känt att det är någonting i min tillvaro som inte känns helt rätt. Det är inte så att det är något som är på tok för fel, utan bara att jag inte känner mig helt nöjd. Jag har dock svårt att sätta ord på exakt vad det är. Kanske har jag tröttnat på rutinerna jag har med att gå till jobbet varje dag, kanske är det för att jag äter lite för dåligt. Men den starkaste orsaken tror jag är att jag är min livssituation - jag är nog trött på att "veckopendla", vilket jag i stort sett gör nu när jag är hos pojkvännen under helgerna. Jag är trött på att inte kunna bo helt och hållet på en plats, utan att jag alltid tycks vara i rörelse.

Den senaste tiden har jag blivit så otroligt sugen på att flytta till ett hus. Jag kanske romantiserar det, men jag är ju uppvuxen i hus och har nu tröttnat på att bo i lägenhet efter sju år. Jag vill inte ha grannar både ovanför, under och vägg i vägg. Jag vill ha mitt egna lilla ställe med en trädgård och jag vill inte behöva ta hänsyn till hur hög volym tv:n har eller hur hårt jag trampar i golvet. Det som är frustrerande är att jag inte riktigt kan uppfylla husdrömmen just nu - jag har helt enkelt inte råd med de flesta hus i bra skick som kommer ut till försäljning. Och jag vet inte ens var jag vill bo heller. Så jag får drömma lite till och hoppas att priserna sjunker eller att jag kommer ur den här lilla livskrisen.

Dessa bilder tog jag en dimmig morgon i början av april. Bara en månad sedan, men när jag tänker tillbaka på det så känns det som att det har gått betydligt mer tid än så. Tanken på tiden skrämmer mig lite. Jag låg och tänkte på det igår innan jag somnade - hur ofattbar tiden egentligen är. Hur oåterkallelig, hur oförlåtande. När tiden passerat är egentligen allting borta, förutom våra minnen. Det är en skrämmande tanke.

Jag vet inte om tiden är oändlig eller om den har en början och ett slut. För många miljoner år sedan fanns det också ett nu, precis som det gör i just denna stund när jag skriver det här och ett annat nu existerar när du läser det. Det kanske är det som är så skrämmande - att nuet alltid förflyttas. Att vårt nu snart kommer att vara över, och att det är en sån försvinnande liten del i all tid som redan har passerat. Av all tid som runnit förbi här på jorden, av all tid som gått innan jorden ens fanns och av all tid som kommer att gå efter att jorden slutat existera, hur betydelsefull är just vår tid? I det stora, det enormt stora, tidsperspektivet som jag försöker att se framför mig så är det så svårt att förstå att jag föddes just nu. Att min tid är nu.