Julie, Cerbral pares, Julie 2-3år

I torsdags var vi på Habiliteringen i Helsingborg för att träffa arbetsterapeut & sjukgymnast och göra en CPUP-mätning. Det är andra gången vi gör denna och den görs två gånger per år fram till man är 6 år. Syftet med undersökningen är bedöma rörelseförmåga och funktion och tidigt kunna sätta in behandling eller förebyggande åtgärder för att hjälpa personer med CP att få så optimal funktion som möjligt.

Julie har en väldigt liten CP-skada som främst påverkar funktionen i höger sida och då främst benet/foten. Hennes högerben är ca 7-8 mm kortare än det vänstra vilket gör att hon gärna går på tå med den foten. Hon är även stelare i fotleden på samma ben varvid vi fått den skena som jag tidigare visat och som hon har i skon när vi är ute. Dock tyckte Kristina, sjukgymnasten att hon nu blivit något segare i leden och vill därför att vi ska göra en nattskena till Julie. Den skenan gör att foten hålls i 90 grader under natten och blir då en typ av stretching. Stretcha är dessutom något som vi måste göra varje dag och gärna flera gånger om dagen. Så nu har vi om drygt en vecka fått tid till Aktiv ortopedteknik för att göra en gipsavgjutning av hennes ben så att dem kan göra en sån skena till henne. Vi ska även lämna in hennes skor så att dem kan bygga på högerskon pga benlängdsskillnaden.

Vi fick även testa ett hjälpmedel som dem ska beställa till Julie som är en typ av bord som kan hjälpa till vi tex påklädning. Julie klarar inte av detta själv men med detta bordet kan hon få hjälp i lärandet att klara det så småningom. Hon är ju fortfarande ganska liten men det närmar ju sig tiden att dem ska klara mer o mer sånt själv. Hon har dock börjat lära sig ta på sig skorna själv (dock främst stövlar) men blir så stolt varje gång hon lyckas. Min duktiga tjej ✨

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Julie 2-3år, Epilepsi, Julie

Nu var det drygt en vecka sen jag skrev...
Julie piggade på sig efter febern och Johans syster med familj vågade sig hem till oss på söndagen. Vi hade en mysig dag med kusinmys, fika och god mat och Julie var ganska pigg. Dock märker man ganska tydligt att hon gärna drar sig undan när det är mycket folk och gärna leker själv. Om det beror på någon utvecklingsfas eller medicinen vet jag inte men det blir mer och mer tydligt att hon inte mår bra av för mycket folk runt omkring sig.

I tisdags hade jag samtal med Julies läkare Maria. Vi pratade om hur hon mår och hur det gått sen vi trappat ut Trileptalen, den första medicinen hon fick men som vi inte upplevde hade någon effekt. Anfallsmässigt är där inte någon större förändring sen uttrappningen, hon hade ett par misstänka anfall under sömn när hon var sjuk då hon smaska/tuggade och ryckte i kroppen. Kan dock inte säga till 100% om det var anfall eller om det var pga febern. Maria vill dock att vi gör ett nytt EEG under sömn för att se om det kan visa något. Vi har ju gjort 2 st tidigare men inget av dem har visat något, så har inga större förhoppningar. Julie har fortfarande en del biverkningar av Keppran och vi diskuterade ett eventuellt medicinbyte, dock väntar vi till vi träffat läkarna i Lund för att se vad dem har att säga om det hela. De mediciner Maria funderar på är Ergenyl eller Ospolot.

Förskolan har gått bättre för Julie de senaste veckorna. Inte lika mycket humörsvängningar men leker fortfarande helst själv eller med ett barn och drar sig undan emellanåt. Dock har det varit mycket sjukdomar så dem har inte varit så många barn vilket kanske kan förklara att det gått bättre.

Likes

Comments

Julie, Epilepsi, Julie 2-3år

Ja det var inte många dagar av februari som hann gå innan det var dax för vab...

Julie har varit snorig ganska länge men ändå varit pigg och inte haft någon feber. När jag skulle hämta henne på förskolan i onsdags träffade jag hennes fröken på vägen in som berättade att hon varit hängig & trött från o till under hela dagen. När jag sen kom in och fick syn på henne var hon glansig i ögonen och såg verkligen inte kry ut. Kollade tempen när vi kom hem & jodå visst hade hon feber stackaren ❤️

I med febernedsättande o hålla tummarna att inga anfall skulle dyka upp! Som jag tidigare nämnt är ju infektioner och hög feber något som triggat Julies anfall tidigare så bara att vara förberedd! Hon sov ganska lugnt mellan oss större delen av natten men vaknade vid 04 med en temp på 40,1 grader. Yrade en del men somnade om efter en stund när alvedonen börjat verka.
Igår hade hon hög feber hela dagen och toppade på 40.3 grader på kvällen. Ryckte väldigt mycket i sömnen och smackade/smaskade mkt kan dock inte säga säkert om det var anfall eller febern som spökade...

I dag är hon lite piggare & har än så länge bara strax över 38 graders feber! Nu håller vi tummarna att det vänder så att vi kan träffa tjejernas första kusin med familj som är här och hälsar på i helgen. Eftersom dem bor i Barcelona annars så träffas man inte så ofta & tjejerna har sett fram emot denna helgen så länge.

Nu ska jag återgå till att klia mina lilla loppa på magen igen & mysa vidare.

Ha en fantastisk fredag & helg alla fina.

Likes

Comments

Epilepsi, Julie

Efter jul & nyår drar vardagen igång igen och Julie är tillbaka på förskolan. Vi får nu reda på att hennes avdelning fått en resurs som ska vara på förskolan 50%. Detta så att dem kan ha bättre koll på henne men också för att lättare kunna gå i från om hon behöver lugn och ro. Vi har ju märkt att det går bättre för henne när dem inte är så många barn. När det är för mycket runt henne blir hon snabbt trött och då väldigt irriterad vilket gör att hon kan bli aggressiv mot de andra barnen. Inte så lätt för en 2,5 åring att berätta hur man mår eller känner men det är så vi tolkar det. Även om Julie inte haft fler anfall nu sen den 3/1 så börjar man fundera på om vi trots allt måste byta medicin då situationen inte är hållbar med alla de biverkningar som Keppran ger henne. Humöret går verkligen upp & ner och alla känslor är så mycket starkare och det finns oftast ingen anledning till hennes känslor utan dem bara kommer?! Stundtals känner man inte igen henne även om hon emellanåt fortfarande är goa glada Julie, så som alla känner henne. Hon drar också mer o mer sig undan och leker hellre själv än med de andra barnen vilket kanske också är ett sätt att få mer lugn & ro. Ja man kan ju bara spekulera....

Den 15/1 har jag telefontid med Julies läkare och vi diskuterar länge Julies humör, anfall etc & kommer fram till att vi ska börja trappa ur den första medicinen Julie fick, Trileptal. Detta då den aldrig gjorde henne anfallsfri och kanske kan biverkningarna lugna sig med bara en medicin. Uttrappningen görs under en period på 3-4 v där man sänker med 1ml per vecka. Maria (läkaren) vill också skicka en remiss till Lund då hon vill att en barnneurolog där med mer kunskap om epilepsi ska titta på henne. Vi diskuterar även om man ska göra ett långtids EEG på plats i Lund då man blir inlagd, filmad & uppkopplad under ett par dagar. Vi väljer dock att avvakta med detta till vi träffat läkaren i Lund vilket beräknas bli inom 2 månader.

Ett par dagar efter påbörjad sänkning av Trileptalen ringer dem från förskolan (18/1) och berättar att Julie haft ett nytt anfall. Dem har än en gång hittat henne liggandes på mage på marken. Hon svarar inte på tilltal och är slapp i kroppen vilket gör att dem måste vara två för att kunna lyfta henne. Hon kvicknar till efter en stund men är fortfarande svår att få kontakt med, hänger med huvudet och håller stenhårt i en av pedagogerna precis som hon är rädd. Oftast tar det en stund efter ett anfall innan hon blir sig själv och under den tiden vill hon gärna vara nära någon vuxen. Ibland blir hon också väldigt trött efter ett anfall. Man börjar genast fundera på varför hon fick ett anfall, kan det bero på sänkningen eller är det nåt annat? Senare på kvällen samma dag börjar hon dock kräkas och kanske var det magsjukan som gjorde att hon fick anfallet?!

Den där magsjukan som jag fruktat för sen hon fick sin diagnos.... vad händer om man inte får i henne medicinen ?
Vi försökte få i henne medicinen den kvällen men inom 5 minuter kom den upp igen. Vad gör vi nu? Efter att ha pratat med 1177 som pratat med en läkare så kom vi överens om att vi skulle strunta i medicinen på kvällen & försök få i henne den på morgonen istället. Dock var vi tvungna att ha extra koll på henne under natten då dem ville att vi skulle åk in om hon skulle få ett anfall. Tack & lov sov hon lugnt större delen av natten och på morgonen kunde vi få i henne medicinen.

Nu har Julie varit anfallsfri sen den 18/1 och på måndag har vi trappat ur Trileptalen helt. Vi väntar på en tid till Lund och under tiden kan vi bara ta en dag i taget och hoppas på ännu en anfallsfri dag. För är det något jag lärt mig under denna resan så är det att man aldrig vet när nästa bakslag kommer.

Likes

Comments

Julie, Epilepsi

Eftersom Julie fortsätter få anfall trots höjningen och vi nu är uppe i en maxdos, vill hennes läkare att vi ska börja trappa ner medicinen. Maxdosen styrs av barnets vikt men man tar också blodprover för att kolla koncentrationen i blodet. Planen är att sätta in en annan medicin som heter Keppra, men tanken är att Trileptalen ska trappas ur helt först. Dock får Julie flera anfall och vi avbryter därför uttrappningen och påbörjar intrappning av Keppra istället. Detta innebär att hon kommer äta 2 olika mediciner samtidigt.


Keppra har precis som de flesta andra epilepsimediciner många biverkningar. Några av de vanligaste är trötthet, inflammation i näsa & svalg, förlorad aptit, depprission, fientligthet och aggression, magbesvär..... ja listan kan göras lång.

http://www.fass.se/LIF/product?nplId=20000929000031


Upptrappningen görs under en fyra veckors period där man höjer med 1ml*2 per vecka så efter ungefär en månad ska hon vara uppe i ”rätt” dos. Den första veckan märker vi inga direkta biverkningar men efter andra höjningen förändras hennes humör, hon är lättirriterad, får konstiga utbrott (blir arg & ledsen utan att där är någon anledning) och hon blir väldig lätt förnärmad. Hon sover oroligt och verkar ha svårt att komma ner i någon djupsömn och hon har diarre till & från. Vi tycker dock att anfallen blivit bättre så vi fortsätter upptappningen enligt ordination. I början av oktober är vi upp på full dos och nya koncentrationsprov tas. Hon har fortfarande anfall, både korta frånvaroattacker där hon försvinner bort 5-15 sek men även ett par lite ”större” där hon hänger med huvudet och höger arm blir stel och står ut från kroppen. De sistnämnda har dock blivit färre sen insättningen av Keppra. Även biverkningarna hänger kvar och hon går ofta in i en bubbla där hon stänger av det som händer runt omkring henne.


Koncentrationsproverna visar att hon ligger lågt i dos så läkaren vill att vi höjer Keppran igen. Anfallen blir bättre men hon har fortfarande några få korta frånvarobortfall varvid man höjer dosen ytterligare. Hon är nu uppe i en dos på 6ml*2 ( denna höjning gör hon någon gång i mitten av november) Anfallen ”försvinner” & hon är helt anfallsfri.


Julen kommer och man börja sakta vänja sig vid att hon är anfallsfri och man trippar inte på tå lika mycket som man gjort innan. Dock är biverkningarna väldigt jobbiga för både hon & oss. Stundtals känner man inte alls igen henne, hon har kraftiga humörsvängningar vilka blir värre när det är mkt folk runtomkring henne. Hon går ofta undan på förskolan & leker själv & får utbrott på de barn som kommer för nära henne. Även hennes syskon får stå ut med aggressioner från henne, trots att dem bara försker vara snälla. Vi firar nyår hos mannens kusin med familj & allt är bara bra. Dock börjar hon 2018 med att få ett nytt anfall & även ett några dagar senare.


Det jobbiga med epilepsi är den konstanta oron kring att man aldrig vet när det kommer ett nytt anfall! Man analyserar varje avvikelse/förändring i minsta detalj och vet till slut inte vad som är biverkningar, epilepsin eller om man bara inbillar sig? Det gäller även att hålla på rutiner då framförallt sömnbrist är en trigger för Julies del. Ofta kommer anfall i samband med en dålig natt. Vi har även märkt att infektioner och hög feber triggar Julie, så då får man hålla extra koll på henne & se till att hålla febern nere.

Likes

Comments

Julie, Epilepsi

Under läkarbesöket hos Dr Maria Forsgren som förövrigt inträffade på Julies 2-års dag, disskuterade vi Julies anfall och vi visade även en film på Julie under ett av hennes anfall som vi lyckats filma. Vi pratar om EEG-undersökningarna som jag skrev tidigare inte visade på någon epileptisk aktivitet och vi pratar om hur hennes anfall sett ut. Maria tycker att hennes anfall ter sig som typiska temporallobsanfall vilka ibland kan sitta ganska djupt och därför ofta inte syns på EEG. Med tanke på detta och att dem blivit fler tycker Maria att man bör påbörja medicinering.

Jag är inte så positiv till att påbörja medicinering då jag läst väldigt mycket om de biverkningar som många får av den typen av mediciner. Maria menar dock att man kan inte säga att Julies anfall stannar vid frånvaroanfall utan dem kan utvecklas till grand mal anfall och under ett sådant anfall kan hjärnan skadas och det vill man inte riskera därför väljer man att medicinera. Jag lyckas dock övertala Maria om att vänta några dagar då Julie några dagar senare skulle ha sitt andra kalas och jag då inte ville riskera att hon mådde dåligt av medicinen. Dock sov Julie väldigt dåligt natten till hennes kalas och hade flera små anfall under kalaset, så dagen efter påbörjade vi medicineringen. Nu i efterhand har jag fått lära mig att dålig sömn och infektioner är sånt som kan trigga igång anfall och sänka anfallströskeln vilket vi vid flertalet ggr fått uppleva.

Medicinen hon fick utskriven heter Trileptal och den skulle vi trappa upp under en 4-veckors period, där man ökar sakta för att minska risken för biverkningar. Eftersom vi skulle ha semester passade detta bra för då kunde vi ha extra koll på henne. De första veckorna efter att vi påbörjat medicineringen upplevde vi att anfallen blev färre. Dock ökade dem igen efter ett par veckor och vi märkte även av en del biverkningar så som trötthet, sömnstörningar, ökad aptit & humörsvängningar. Vi var nu uppe på full dos men Julie hade fortfarande anfall flera ggr i veckan varvid man bestämde sig för att öka dosen ytterligare. Vi är nu uppe på en dos på 5 ml*2 (morgon & kväll) och i samma veva börjar Julie på dagis igen efter sommarlovet. Ninna en sköterska på Habiliteringen kontaktar förskolan och informerar om Epilepsin och dem får även en medicin, Buccolam, som dem ska ha där i fall Julie skulle få ett anfall som varar mer än 3 min för då måste man bryta det. Detta har tackolov aldrig hänt.

Julie har det ganska tufft på förskolan och får även ett par anfall där. Vid ett par tillfällen hittar dem henne på marken med ansiktet ner och hon är då okontaktbar. Jag tar kontakt med läkaren och vi får ett läkarintyg så att jag kan vabba delar av dagen för att Julie inte ska behöva gå så långa dagar på förskolan. Vi tar även kontakt med förskolechefen för att höra om möjligheterna att få en resurs till Julie så att dem kan ha bättre koll på henne. En handlingsplan skrivs som dem skickar in till kommunen. Detta är en jobbig period för oss alla men framförallt för Julie ❤️

Fortsättning följer....


Likes

Comments

Julie, Epilepsi

I samma veva som Julie utreddes för hennes svaga högersida & haltande gång började vi märka att hon emellanåt blev frånvarande, så tänkte berätta lite om tiden innan hon blev diagnostiserad med epilepsi.

Det hela började i början av förra året när jag & min man var i Köpenhamn med våra vänner. Julie sov hos min mamma & dem stora tjejerna sov hos farmor. Vi hade haft en härlig kväll med god mat & dryck och kommit i säng ganska sent så när telefonen ringde tidigt på morgonen vaknade jag med ett ryck. Såg att det var min mammas telefonnummer och kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt att hon ringde så tidigt när hon visste att vi var barnfria. Jag svarade lite yrvaket och det första jag fick höra var att dem inte får någon kontakt med Julie. Jag förstod snabbt att allt inte stod rätt till. Julie hade vid ett par tillfällen den morgonen ”försvunnit” bort & varit okontaktbar. En av gångerna hade hon suttit i sin stol och ätit frukost när hon plötsligt hängde med huvudet precis som om hon tittade på sina händer. Min mamma reagerade inte i början utan tänkte att hon kanske gjorde nåt men när hon efter en stund fortsatte sitta likadant började min mamma försöka få hennes uppmärksamhet vilket inte lyckades. Min mamma blev då rädd och slet upp henne ur stolen varvid hon fortfarande inte fick någon reaktion... kort därefter kom hon tillbaka.

Vi skyndade oss hem från Köpenhamn och kontaktade även 1177 & förklarade vad som hänt varvid dem tyckte vi skulle åka in med henne till barnakuten och få henne kollad! Vid detta tillfälle var hon som vanligt igen & mådde bra! Väl inne på akuten tog dem en massa prover och undersökte henne men kunde inte hitta något fel, förutom att hon hade dubbelsidig öroninflammation. Blev därefter hemskickade med penicillin och det skickades en remiss för EEG- undersökning för att utesluta epilepsi.

I väntan på EEG undersökningen hade Julie flera frånvaroattacker, trillade mycket och hade feber från och till. Hon fick ytterligare en penicillinkur mot öroninflammationen som inte ville försvinna och hon åt väldigt dåligt. När hon sedan började kräkas och vi inte fick i henne någon vätska fick vi än en gång åka in till barnakuten med henne. Väl inne visade det sig att hon var uttorkad så hon sattes på dropp. Man bestämde sig även för att göra en akut EEG undersökning. Denna undersökning visade dock inte på någon epileptisk aktivitet så vi blev än en gång hemskickade med order om att komma tillbaka om hon blev sämre. Vi detta tillfälle blev vi även ifrågasatta om vi var säkra på att hon faktiskt haft dessa frånvaroepisoder ?!? Något som fortfarande gör mig så himla arg när jag tänker på det! Skulle vi liksom hitta på detta ?

Några veckor senare får vi göra ytterligare ett EEG som inte heller det visar något. Eftersom frånvaroepisoderna avtagit bestämmer man sig för att inte göra mer just nu utan avvakta och se vad som händer.

Månaderna går och Julie är pigg & glad och vad vi kan se så har hon inga frånvaroepisoder. Under denna perioden får vi reda på att hon har cerebral pares. Våren kommer och med den återkommer frånvaroepisoderna och även hennes balans blir sämre vilket gör att hon trillar väldigt mycket. Jag tar kontakt med habiliteringen och berättar om hennes problem varvid jag får en tid till Maria Forsberg, neurolog, på barnhabiliteringen.

Fortsättning följer...

Likes

Comments

Julie 2-3år

Idag har jag och min ”lilla” tjej varit på BVC på 2.5 års kontroll. Var väldigt länge sen vi var där och vår gamla BVC sköterska hade slutat så idag var det en ny. 

När vi närmade oss BVC & vårdcentralen som ligger vägg i vägg med varandra så blev Julie ledsen och höll krampaktigt fast i mig. Förstod att det var minnena från senaste blodproven som gjorde sig påminda :( Fick försöka förklara för henne att denna gången ska vi inte ta blodprover men hur lätt är det att förklara för en 2-åring?! När vi väl kom in började hon leka med leksakerna och jag tänkte att det här går nog bra! Väl inne hos sköterskan kom dock oron tillbaka och man såg paniken i hennes ögon. Hon var livrädd. Tog ett bra tag innan jag fick henne att slappna av så vi kunde göra det vi var där för. Det gör så ont i mammahjärtat att se henne så... min älskade lilla tjej som fått stå ut med så mkt de senaste året. 

Trots detta gick allt bra och hon utvecklas som hon ska. Hon fick tala om vad olika saker som BVC sköterskan tog fram heter, att hon förstod skillnaden mellan stor & liten, rita mm.

Därefter tog dem vikt & längd på henne. Vår ”lilla” tjej är nu 101 cm lång och väger 18,4 kg, inte så liten längre med andra ord! Hon ligger ca 2 över medel på kurvan på både vikt & längd. 



Likes

Comments

Julie, Cerbral pares

Tanken på att starta en blogg föddes när min yngsta dotter för knappt ett år sedan dagnosiserades med cerbral pares så jag tänkte att jag börjar berätta lite om den resan....

Julie föddes i juli 2015 i rasande fart. Förlossningen gick bra och ut kom en stark och välmående liten flicka. Misstankarna om att något inte var som det skulle kom egentligen inte förrän hon var strax under året och försökte lära sig gå och man märkte att hennes högra fot inte riktigt hängde med. Jag funderade inte så mycket på det i början, då alla är olika & lär sig olika fort, men då flera runt omkring påpekade det så kände jag att jag ville kolla upp det. Vår första tanke var att det var något fel på hennes höft då hon inte var lika rörlig och väldigt stel i höger sida. Hon haltade när hon gick och hade väldigt dålig balans. Hon började även gå lite senare än de andra flickorna. Vi tog kontakt med BVC som tyckte att en läkare skulle kolla på henne. Läkaren höll med oss och skickade en remiss för röntgen av hennes höfter. Man var rädd att man eventuellt missat en höftluxuration. Röntgen gjordes men allt såg bra ut och vi skickades tillbaka till BVC som istället skrev en remiss till barnmottagningen (Vita huset) i Helsingborg, Väntetiden var lång och jag tror att vi fick vänta ca 3 månader innan vi fick en tid hos en läkare. Det gjordes en massa undersökningar där dem kollade hur hon använde sina händer, fötter, hur fin- och grovmotoriken såg ut osv. Det konstaterades att hon var svagare i sin högra sida och man ville att en sjukgymnast skulle titta på henne. Sjukgymnasten höll med läkaren och det beslutades om att vi skulle gå vidare med en MR av hennes huvud. Detta då man misstänkte cerbral pares men också för att utesluta tumörer.

Röntgen gjordes på Helsingborgs lasarett. När vi kom dit fick hon en typ av nässpray som gjorde att hon blev trött och somnade sen sov hon sig igenom hela röntgen undersökningen. Är så glad att detta fungerade och att dem slapp söva henne. Efteråt var hon ganska trött men annars mådde hon precis som vanligt.. Det tog några veckor innan vi fick svaret och det var en jobbig väntan. Tankarna var många och man visste inte vad man hade att vänta sig. När läkaren väl ringde så berättade hon att dem inte sett några tumörer (tack o lov) men att dem hittat en liten skada på vänster hjärnhalva som förklarar hennes svaghet i höger sida. Dem kan inte säga vad som orsakat skadan men det vi vet är att den antagligen uppstått runt mitten av graviditeten när den delen av hjärnan bildades. Efter detta beskedet väntade en jobbig tid med tusen frågor som snurrade i huvudet.. "Hur kommer detta påverka henne i framtiden"? "Kommer besvären bli värre"? etc. En remiss skickades till Habiliteringen och vi fick ganska kort därefter träffa en kurator som försökte hjälpa oss med alla våra frågor. Många frågor kunde hon dock inte att svara på då man omöjligt kan säga på vilket sätt skadan kommer påverka Julie när hon bir äldre.... Det man gör är att följa henne regelbundet och anpassar behandlingen längs vägen beroende på vilka problem hon har.

Julie har en väldigt lätt CP skada och om man inte vet om det är det inte säkert att man kan se det.. Hon haltar lite när hon går och har sämre balans än andra barn i hennes ålder. Hennes besvär sitter framförallt i höger ben/fot som är något kortare och stelare än det vänstra. Hon har alltid föredragit att använda sin vänsterhand (ätit, plockat med saker etc) men genom träning har vi nu fått henne att använda höger handen mer och idag märker man knappt någon skillnad på händerna, Hon har en skena i högerskon när hon är ute som ska hjälpa henne att hålla foten i 90 grader då hon gärna inte sätter ner hela foten när hon går annars. Hon är en liten kämpe och jag är så stolt över henne. Hon gör allt som de andra barnen i hennes ålder gör även om hon får kämpa lite mer & alltid med ett leende på läpparna. Vi går regelbundet till Habiliteringen och träffar en sjukgymnast som hjälper oss med övningar mm som vi sen gör hemma. Allt för att ge henne dem bästa förutsättningarna.

Fortsättning följer....

Jag hade kunnat skriva en hel novell om detta men här har ni en kort version om tiden fram till diagnos i alla fall. Har ni frågor eller funderingar får ni gärna höra av er :)

Min mail: lina_k100@Hotmail.com

Här kan ni läsa mer om Cerbral pares:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Cerebral_pares






Likes

Comments