Vändagen till ära tyckte jag det var dags att skriva ihop ett inlägg. Och idag är det inte bara vändag, det är också min älskade mommos födelsedag. Jag ringde och sjöng en norsk födelsedagssång åt henne i telefon idag, förhoppningsvis uppskattade hon det. Min fammo är det inte lika bra med, hon har legat på sjukhus den senaste veckan och är i ganska dåligt skick, jag vet inte hur pass allvarligt ställt det är med henne, men jag får helt enkelt bara hoppas på att hon blir bättre. Det känns på något sätt så jobbigt att hon är sjuk då jag är här. Jag ringer åt henne nästan varje dag för att höra hur det är med henne, men hon blir typ bara "förbannad" på mig och vill sluta direkt: "he vaar ju så dyrt tå du ringer från Norgi, ring itt na förrän sluti på vikon nu". En riktigt sann purmobo med andra ord, men jag är van.

Det var typ en månad sedan jag bloggade sist. Jag trodde på något sätt tänkt att då jag är här i Bergen så har jag ju en massa att blogga om vad jag sysslar med på dagarna och sånt där, men jag har absolut inte haft någon motivation att blogga överhuvudtaget. Att skriva ihop ett blogginlägg börjar liksom kännas lika övermäktigt som att läsa på tent typ, det blir nånting jag bara skjuter upp. Jag tror helt enkelt att jag inte riktigt är bloggtypen, jag är inte en sån person som vill skriva och berätta till andra vad jag har gjort. De ända gångerna som jag hittills har känt något behov av att blogga är då jag saknat mamma och känt ett behov för att skriva av mig. Så jag borde kanske inte riktigt kalla detta för min blogg, utan mer för mitt klotterplank, dit jag oregelbundet kastar lite färg nu som då, mestadels svart.

Vad har jag gjort sedan sist då? Jo jag har väl varit på några fler "turer", börjat frivilligarbeta på ett studentkök, gått med i en musikteatergrupp, spenderat alltför många timmar framför datorn, lärt mig lite nya norska ord osv. Just nu är det ju OS på gång, så det tar ju upp ganska mycket av min fritid. Jag är ju lite av en säsongsbänkidrottare - just nu är jag helt jätteivrig på alla lopp och kan typ inte tänka på något annat, men frågar du mig i juni så skulle jag typ inte kunna bry mig mindre. Sporterna jag följer i detta OS är längdskidåkning och skidskytte, skulle jag ha en TV så skulle jag säkert ha på OS i bakgrunden hela tiden, men det blir lite knepigare med en dator. Här i Bergen verkar folk dock inte vara så värst sportintresserade, inte så som man tänkt att den typiska norrmannen ska vara.

Ska man annars säga vändagen eller alla hjärtans dag? Jag gillar idén med att man uppmärksammar sina vänner också, men samtidigt så är ju "vändagen" en direkt översättning från finskan och inte det korrekta begreppet på svenska. Annars så gillar jag begreppet Valentinsdagen som man säger här i Norge, som är mer logiskt uttryckt än alla hjärtans dag som egentligen är ett ganska märkligt uttryck då man tänker efter. Så glad Valentinsdag till er!

Slänger in lite bilder på "my valentine" eller åtminstone födelsedagsbarnet dagen till ära. Det är nog många gånger jag har tänkt vad jag riktigt sku ha tagit mig till om jag int sku ha haft henne vid min sida det här senaste året. Bilderna är från i somras då vi var på "Kiisk-tour", jag hoppas det blir en fortsättning denna sommar.

Nästa år kan vi fira på stort för då blir det 80-års kalas.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag kom mig hit till Bergen till sist den där torsdagen för nästan exakt två veckor sedan. För resan hit, den gick inte som på Strömsö precis. Det har egentligen tagit ända fram tills nu för mig att faktiskt kunna tänka tillbaka på det och skriva om det. Det var en så jobbig upplevelse på alla sätt och vis, som jag helst bara vill glömma. Egentligen så var det ju meningen att jag skulle anlända på onsdag eftermiddag, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Först fick jag meddelande på tisdag om att mitt flyg från Kronoby var inställt. Fan, vad ska jag göra nu? Turligt nog for det ett plan från Vasa samma tid, det innebar ju i och för sig längre körsträcka, men det viktigaste var att jag skulle komma fram till Helsingfors i tid tills mitt nästa plan skulle åka iväg. Väl på plats på Vasa flygfält så meddelar de att planet är 30 min försenat. Okej, ingen större fara precis. 30 minuter förlängs så småningom till 3 timmar! Jag kommer att missa alla mina kommande flyg. Jag skulle alltså först flyga till Stockholm, sedan till Oslo och slutligen till Bergen. Visst tänkte jag att det fanns risk för försenade plan, men jag trodde på något sätt att om något sådant händer så tar flygbolagen ansvar och ser till att man kommer fram till sin destination. Och jag skulle ändå ha över 2 h på varje flygplats mellan flygen, så jag tänkte att chansen för att något sådant sker ändå är minimal. Dåligt av mig var det ju att jag hade bokat min resa med tre olika flygbolag, så egentligen var det mitt fel att det blev som det blev. Men det värsta var nog då jag inte hade en aning hur jag skulle komma mig fram. Jag började i Vasa googla på nya flygbiljetter och insåg att jag skulle vara tvungen att betala närmre 400 € för att ta mig till Bergen, och det kände jag att jag inte var beredd att göra. Jag skulle högst antagligen bli tvungen att missa de båda introduktionsdagarna i och med att priserna på flygbiljetter gick skulle gå ner om några dagar så började fundera om jag borde crasha hos någon i Helsingfors en tid för att sedan ta mig vidare till Bergen i början på nästa vecka. Vad jag åtminstone inte ville göra var att åka tillbaka hem igen. Nu var jag inställd på att åka, och då skulle jag minsann åka!

Väl på plats i flyget på väg till Helsingfors så känns bara allt så skit. Jag har på riktigt ingen aning hur jag ska ta mig till Bergen utan att vara tvungen att betala hundratals euro. Jag känner bara att jag vill ta mig dit så fort som möjligt då jag en gång är på väg, så att sova på någons soffa i några dagar känns inte alls lockande. Så på flyget gör jag något som jag aldrig gjort tidigare. Jag börjar spy, och inte på grund av åksjuka utan på grund av att jag är så orolig på över vad som komma skall och mår dåligt över hur jag i helsike kan ha en sån jävla otur i livet. Nå väl på plats på Helsingfors flygfält så träffar jag min räddande ängel i den här situationen - SAS kundservice. De kunde fixa en ny biljett till mig från Stockholm till Bergen för ett helt rimligt pris till nästa dag. Problemet var bara hur jag skulle ta mig till Stockholm. Han från kundservicen föreslog att jag kunde ta båten från Helsingfors. Jag kollade och båtarna kostade uppemot 300€ om jag skulle ha tagit dem samma kväll. Jag är i princip beredd att boka ett flygplan för liknande summa då jag kommer på idén att kolla båtarna från Åbo. De är betydligt billigare, så jag beger mig med tåget till Åbo, får sova en natt på båten och befinner mig på morgonen i Stockholm. Därifrån tar jag tåget till Märsta, varifrån jag tar bussen till Arlanda. Jag är på plats på flygfältet 7 h före flyget far, men det är nu sådant man får ta. Tack vare en Facebook grupp för interntionella studenter i Bergen så hittar jag en annan finlandssvensk utbytesstuderande som kan hämta bostadens nyckeln åt mig, eftersom att kontoret hunnit stänga innan jag är på plats. Så det gick ju helt bra ändå till sist. Och jag väntar på svar från Finnair, jag hoppas innerligt att de ger mig en skälig ersättning för detta trubbel, men man ska väl inte ha för höga förväntningar då det gäller Finnair. Men det är just i sådana här stunder då man råkar ut för sådant här skit som man bara skulle vilja krypa upp i mammas famn och stanna där en stund. Det är på något sätt i sådana här stunder man märker hur liten, ynklig, ensam och svag man egentligen är. Till råga på allt hade jag ju ännu till stegring och täppt näsa denna dag. Det vill säga ingen energi och ingen aptit. Jag hade sovit 3 h natten före och på båten sov jag väl en 5 h, så jag var minst sagt slut under den här resan. Man skulle bara vilja få mammas tröst om att det nog ordnar sig o typ höra henne säga: "skit i penga, jag kan no betal jag". En stor anledning till att det här blev ett större problem än vad det egentligen var är ju för att jag har väldigt svårt att förlora pengar. Märker jag att jag betalat någon euro för mycket i misstag någonstans så är typ hela min dag förstörd. Jag har blivit bättre, men har än en lång väg att gå förrän jag kan vara helt bekväm och obrydd med att några hundralappar försvinner utan att tycka att det är hela världen. Fyfan för den där helvetesresan, men nu är jag ju i varje fall här!

Men Bergen då, vad tycker jag so far? Här är otroligt fint, och det finns så mycket natur att upptäcka i alla hörn och kanter. Staden börjar kännas mer och mer bekant för varje dag som går, och just nu känns det typ helt självklart att jag ska vara här. Det känns nog ändå som om jag varit här längre än två veckor. Dagarna har nog i och för sig börjat gå fortare nu, men det är en intensiv tid att vara utbytesstudent. Det händer liksom någonting varje dag, vilket för mig är ganska ovanligt och hektiskt men samtidigt roligt. Att vara på utbyte är en once in a lifetime grej och jag måste verkligen försöka njuta och ta vara på tiden som jag är här. Jag tänker nog visa lite bilder över vad jag gjort hittills, men det får bli i ett senare inlägg. Hade!

Likes

Comments

Jag har inte varit inloggad här på bloggen på ett tag. December var en väldigt fullspäckad månad, och bloggen har helt enkelt fallit i glömska. Men nu är jag här igen för att skriva lite om vad jag sysslat med den senaste tiden.

Jag hoppade ju av kandin i mitten av november och då tänkte jag att jag har myyycket tid för att slutföra mina övriga skolrelaterade uppgifter, och kanske skulle jag till och med hinna jobba lite också. Jag måste säga att jag vettefan vart den sista månaden i Helsingfors riktigt tog vägen och vad jag riktigt sysslade med. Plötsligt har jag drygt en vecka kvar då det känns som om jag har 1000 grejer att göra, jag fattar bara inte hur jag alltid lyckas skjuta upp allt till sista minuten. Här är mitt schema från de där 10 dagarna i december:

lör 9.12 - Luciamarknad och Vasa nations julfest - fotouppdrag,

sön 10.12 Luciauppträdande på Fölisön,

mån 11.12 Möte med engelskaläraren om ALMS-kursen som påbörjades i januari, sista Luciaövningen,

tis 12.12 Avslutande gruppresentation i en kurs och Luciagenrep i Domkyrkan, köpa julklappar

ons 13.12 Lucia hela dagen,

tor 14.12 Prov i forskningsmetodik 2a och luciauppträdande på kvällen,

fre 15.12 Tandläkarbesök (första gången under hela min studietid och det skulle ju då såklart vara idag), finska skriftligt prov, luciauppträdande hela kvällen för att slutligen ha deadlines till två omfattande skrivuppgifter som lämnades in i tid med 30 min marginal(som jag också skrivit som en galning på de senaste dagarna),

lör 16.12. Luciauppträdanden hela dagen och lite "glöggfest/chill" på kvällen,

sön 17.12 städa hela dagen, min underhyresgäst kommer och besöker lägenheten,

mån 18.12 finska muntligt prov, städa, plocka, packa och luciauppträdanden hela kvällen,

tis 19.12 stiga upp kl.05 för att fortsätta städa och packa. Blir 15 minuter sen till utsatt mötestid för att kl. 10 sjunga för presidenten, sedan direkt till flygfältet för att åka på Österbottenturné.

I efterhand är det ju egentligen helt otroligt att jag faktiskt hann med allt. Och det känns så typiskt att det blir lika varje år, trots att jag vet att december betyder Lucia så lyckas jag ändå få inklämt en massa annat samtidigt. För en del låter det här säkert som ingenting, men för mig som emellanåt kan ha två veckor utan desto mera happening i mitt liv så var det här verkligen sjukt intensivt. Dessutom så är jag otroligt dålig på att ha flera bollar i luften samtidigt. Det är otroligt skönt att ha det över samtidigt som det ändå känns lite vemodigt att inte behöva återvända till Helsingfors och min lägenhet mer förrän september.

Jag har nu varit med i Finlands luciakör i tre år, jag började alltså 2015. I år så firade vi Finland 100 med en nyskriven låt med tillhörande musikvideo som ni kan se här: https://www.youtube.com/watch?v=SL--YGlepcw

Jag var till en början lite orolig hur jag skulle klara av att vara med, tidigare år har mamma varit ganska engagerad och följt med vad vi gjort och var vi uppträtt vilken tid. Jag var orolig för att jag plötsligt kan börja gråta mitt i ett framträdande för att jag börjar tänka på mamma(jag var faktiskt nära en gång men lyckades styra bort tankarna). Jag tänkte att synen av en sjuk döende människa som vi sjunger för kan väcka för många minnen till liv. Men jag kan i efterhand säga att jag tydligen har en mycket väl utvecklad förmåga att stänga av mina känslor. Samma var det då jag sänkte ner mammas kista i graven, jag var så koncentrerad på uppgiften att jag inte kunde gråta just då. Tårarna kom först senare, lite så är det tydligen för mig. Den enda gången jag grät i samband med Lucia i år var på den första Luciaövningen i höstas. Jag var då inne i en period då allt jag gjorde på nytt efter att mamma hade dött återkallade en massa minnen. Det kändes på något sätt absurt att vara tillbaka i samma utrymmen med till stor del samma folk, och sedan då en av tjejerna kom fram och frågade hur jag riktigt har det så bara brast det för mig. Hon klarade av att fråga det som betydligt fler borde ha frågat. Men då jag väl får frågan så vet jag inte hur jag ska reagera, just för att jag får den så sällan. Nåjaa, nog om det. En annan grej som var lite jobbig var då vi skulle fara till Östanlid och uppträda(där jag för övrigt lyckades sätta eld på mitt hår), den platsen som mamma har varit publik på de två föregående åren. Hur skulle jag klara av att uppträda där nu när hon inte längre är där? Jag måste medge att jag fick ett enormt lugn då jag kom in i salen och jag såg min syster där. Jag visste inte att hon skulle komma dit också i och med att vi ändå hade ett uppträdande i en kyrka senare på kvällen vart största delen av släkten skulle komma. Hon påminde om mamma på något sätt där hon stod, så det kändes som om mamma var närvarande i alla fall. För hon lever ju vidare i oss.

Det känns som att Luciatiden på något sätt går så fort varje år, den hinner liksom inte ens börja innan den är över. Och det ger betydligt mer än vad det tar att vara med i Luciakören. För två år sedan då jag började så var jag så nervös i och med att jag hade liten musikalisk erfarenhet sedan tidigare, och var så rädd för att göra bort mig och sjunga falskt. Nu kan man mera njuta av att få uppträda, vilket är otroligt skönt. Hur ska man någonsin kunna sluta?

Sedan var det jul. Julen gick ändå helt okej i år. Vi hade tänkt en del på om vi skulle fira jul överhuvudtaget och skulle vi i så fall fira på samma sätt som tidigare år? Det blev ändå rätt liknande som tidigare år, och det kändes också skönt att ha mommo här hela julhelgen eftersom att huset då kändes mindre tomt. Vi hade i år planerat med min syster att vi köper mycket julklappar till varandra. Mamma var annars den som brukade köpa en hel del otippade saker. Så vi fick nu ta över den rollen. Så det kändes lite som tidigare jular trots att mamma inte var där, och vi försökte också fira julen såsom mamma "lärt oss" och såsom hon brukade vilja ha den.

Min julklappshög, tydligen har också jag varit rätt så snäll i år. Übersnygg julaftonsselfie av mig, riktigt väl belyst och allt

Idag 31 december är ju dagen då man egentligen borde göra en årsresumé om vad man gjorde i januari, februari, mars osv. Men hela mitt år skuggas ju av en enda sak. Hela våren känns lite som en enda dimma för mig nu då jag tänker tillbaka på den. Jag kan ju inte säga att jag blir provocerad men visst ger det perspektiv på livet då man nu i dessa tider ser folk på sociala medier som anser att 2017 varit det bästa året i deras liv hittills. Folk har fått barn och gift sig och kommer alltid att minnas detta året med en enorm lycka, bra är det ju ändå att andra inte behöver uppleva och gå igenom samma elände som jag. Och inte vill jag heller vara en besserwisser och gå runt och skriva fyfan för år 2017 på sociala medier. Jag tror nog att folk fattar att det inte precis varit mitt favoritår so far. Men inte skulle jag heller vilja påstå att 2017 är och alltid kommer att vara det värsta året i mitt liv. I efterhand så har jag ändå lärt mig en hel del, och jag har flera gånger överträffat mina egna förväntningar om vad jag borde klara av att genomföra. Jag har blivit mer stolt över mig själv, och bättre på att ge mig själv beröm. Jag har lärt mig en massa om hur människor reagerar(eller låter bli att reagera) i jobbiga situationer. Visst har jag också fått en del värdefulla erfarenheter. Man måste ju försöka tänka så, det är ju tankarna på det positiva som får en att orka. Ibland tycker man nästan att det går så bra att man till och med glömmer bort de mörka tankarna som surrar där i bakhuvudet. Hursomhelst, 2017 var inte riktigt mitt år, men 2018 kan ju nog bli bättre. Förutsättningarna är ju inte direkt så höga så. Med allt detta skrivet så hoppas jag på ett bättre år med fina nya minnen! Mitt nyårslöfte kan väl vara att försöka ta tag i saker i tid och undvika att skjuta upp allt till sista minuten.

Likes

Comments

Inlägget "Att förlora sin mamma som 20-åring" är fortfarande mitt överlägset mest lästa. Jag började med att skriva inlägget i ett word dokument på natten före jag publicerade det. Det var en del grejer jag helt tog bort sedan då jag skrev det egentliga inlägget eftersom att jag tyckte att de texterna var alldeles för utsvävande och personliga. Jag redigerade också de ursprungliga texterna en hel del eftersom att jag tyckte att de var för skit. Nu då jag gick igenom mina dokument i datorn hittade jag dessa anteckningar igen och tyckte att de inte alls var så dåliga som jag kom ihåg. De var faktiskt helt välskrivna och beskriver min situation både då och nu helt bra. Tänkte nu dela med mig av dessa anteckningar, även om deras innehåll kommit upp i bloggen förr också.

***

Cancer är en sån fruktansvärd sjukdom. Den åttonde november 2015 fick jag reda på att min mamma hade fått bröstcancer. Det hade gått drygt två månader sedan jag flyttade hemifrån. Ähh, tänkte jag, ”bröstcancer är väl inte så farligt, de flesta överlever ju det”. Självklart bar jag på en oro, men jag tänkte bara att allt nog skulle ordna sig. Några veckor senare strax innan jul så fick jag veta att cancern spridit sig. Det fanns ingen gräns för alla de tårar som vällde ner för min kind. Mamma försökte trösta mig och sa att allt nog skulle bli bra. Jag blev helt ofantligt rädd, så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara mig i Helsingfors när jag visste att mamma var så sjuk som hon var. Så vad gjorde jag då? Jo jag intalade mig bara att allt skulle bli bra, och försökte att inte tänka på att mamma var sjuk. Jag tänkte att det nog inte var så farligt trots allt, att mamma var ett undantag som skulle överleva. Om mamma skulle börja bli sämre så skulle jag ju märka det, då kunde jag pausa studierna och flytta hem igen. Och visst märkte jag då hon började bli sämre, men två veckor senare så var hon också död. Det gick så fort allting, alldeles för fort. Det blev absolut en chock för mig, eftersom att jag var den enda i familjen som inte var tillräckligt realistisk utan bara tänkte att mamma skulle leva i all oändlighet.

Om jag hade fått veta att mamma högst antagligen skulle vara död 18 månader efter att hon fått sin cancerdiagnos skulle jag självklart ha handlat annorlunda. Jag önskar att jag hade kunnat anamma mig hennes sjukdom och det faktum att hon eventuellt skulle dö. Men sen igen, är jag inte säker om jag skulle ha velat leva så länge med vetskapen om att min mamma helt klart skulle dö. Nu levde jag på hoppet, även om det fick överge mig till sist.

Lite pratade vi om det, men det var nog lite. Nu i efterhand så klandrar man sig själv, jag hade gärna velat få svar på en massa frågor. Hur hon förhöll sig till döden, om hon hade några sista visdomsord till oss? För mamma var inte den som pratade om sånt, man var nog tvungen att fråga. Det smärtar också att hon inte efterlämnade några brev eller nåt liknande.

Det känns jobbigt att inte ha någon som man vet att är stolt över en, och det dumma är att jag inte har fattat hur stolt mamma var över mig förrän hon är borta. Det var en så självklarhet att hon skulle vara det, och nu känns det så tomt. Plötsligt blir man tvungen att börja att ta ännu mera ansvar, och man måste börja lära sig att vara stolt över mig själv istället och uppskatta mig själv när mamma inte finns här och gör det.

Jag måste ändå säga att jag känner mig stark. För ett år sedan då jag tänkte på mammas eventuella död, så tänkte jag att då har jag inget att leva för längre. Då finns det ju ingen mening med nåt. Hur ska man ens orka stiga ur sängen? Men jag har orkat mig upp ur sängen varje dag.

Då jag saknar mamma som mest så stänger jag ofta av mina känslor. Det blir för mycket, så jag kan inte hantera det. Som sagt så känns det så ofattbart.

Visst finns det stunder då man bara vill avsluta allt. Tycker att livet ändå är så skit så att det inte gör något fast man skulle gå över vägen utan att kolla ordentligt efter, bara slippa den här enorma saknaden, skulden och sorgen som man vet att man blir tvungen att leva med under hela sitt liv.

I vår familj har vi inte använt oss av orden ”jag älskar dig”, men jag hann ändå säga det till mamma och det är jag evigt tacksam för.


***

Om jag använt mig av alla dessa texter så skulle ju nog inlägget jag skrev för snart 4(!) månader sedan blivit alltför långt, personligt och kanske lite väl detaljrikt med tanke på att jag antog att fler skulle läsa det inlägget jämfört med mina tidigare. Annars känns det nog som om jag nästintill kan dela med sig av allt på bloggen. Jag antar att ens spärrar lite släpper då man väl fått skrivet ett inlägg, publicerat det och märker vilken skön känsla det är. Sedan så är det ju inte så många som läser heller. Skulle jag ha över 1000 läsare per inlägg så skulle jag kanske tänka till en extra gång förrän jag publicerar någonting. Oavsett så är jag glada för alla er som är in hit och kikar emellanåt. Jag tycker jag har en helt passlig mängd med läsare, och visst känns det lite mer motiverande att uppdatera bloggen nu som då då man vet att de e folk som faktiskt läser.

Sedan har jag också planer för att börja blogga om annat än mamma, och lite har jag ju redan bloggat om åsikter och det tyckte jag var kul. Vi får väl se vad jag hittar på här i fortsättningen då i och med mitt utbyte och sånt. Oavsett så kommer nog alltid mamma att vara som den röda tråden här på bloggen, och det tror jag nog inte att jag kommer ifrån nu i första taget i alla fall.

Likes

Comments

Jag är som de flesta en person med många åsikter och funderingar. Tidigare gånger då jag haft en stark åsikt gällande ett visst ämne så har jag känt mig triggad för att skriva något - just typ ett blogginlägg, en kommentar, en vlogg eller en insändare, men det är ett stort steg att ta. Jag brukar inte ens våga ge mig in i det anonyma kommentarsfältet på svenska yle. Sen igen så är de fenomenen jag har störst åsikter kring inte heller sådant som är så livsviktigt att jag anser att min åsikt verkligen bör synas och höras. Under årens lopp har till exempel finlandssvenska idrottare som byter till "rikssvenska" i intervjuer med svensk media, antaganden om att rosa är en "flickfärg", svenskspråkiga som väljer att prata engelska med danskar och norrmän och nu senast en eventuell stängning av min gamla lågstadieskola varit sådant som väckt reaktioner hos mig och som jag blivit irriterad på. Mycket av sådant jag blir irriterad på och har åsikter kring har faktiskt att göra med språk och dialekter märker jag nu när jag tänker efter. Hursomhelst när det gäller ämnen som dessa kan jag stå för och argumentera för min åsikt, men annars tycker jag att jag i många fall är relativt neutral. Argumenterar någon tillräckligt bra för sin åsikt håller jag mig på dennes sida, kommer någon annan och säger helt motstridigt med ett ännu bättre argument så kan jag hålla med om vad hen säger också. Detta har jag speciellt märkt på universitetet då jag känner att det som diskuteras inte speciellt är hjärtefrågor för mig, då måste man börja fråga sig själv vad man egentligen tycker och var man egentligen står och det är inte alltid så lätt.

Den senaste tiden har jag lite börjat följa med i vaccindebatten, och nu senast i debatten angående användningen av silvervatten. Jag tycker det är intressant att läsa olika synvinklar på det hela, men samtidigt har jag lite svårt att förstå hur en vaccinmotståndare med all sin makt försöker få alla andra att ändra sin åsikt om vacciner och vill sprida sin propaganda om hur farliga vacciner är. På samma sätt förstår jag inte varför en vaccinförespråkare typ måste idiotförklara vaccinmotståndare och typ tycker att deras barn borde bli omhändertagna för att de är indirekt misshandlar sina barn. Både de som är aktivast vaccinförespråkare och de som är aktivast motståndare blir nästan som en religion. Kan inte folk bara få tycka hur de vill utan att med all sin makt försöka påverka andra och deras åsikter, tänker jag då.

Jag har, som vanligt, lite svårt att veta var jag står i frågan. Med en syster som via hennes studier är lite insatt i läkemedelsbranschen och ganska starkt uttrycker sina åsikter så blir man nästan lite partisk. Egentligen är jag väl inte tillräckligt insatt och påläst för att uttrycka mig desto mer, men yttrandefriheten tillåter mig i vart fall att skriva ner mina funderingar om saken. Min personliga uppfattning efter att ha följt med debatten är bland annat att de som förespråkar användningen av silvervatten och motsätter sig vacciner oftast tillhör samma grupp. Människor som dessa ifrågasätter hela läkemedelsindustrin, och vill hitta alternativa metoder till att bota sjukdomar. Läkemedelsindustrin är i deras mening endast ute efter att tjäna pengar på människors bekostnad. Vaccin är konstruerat att ge bieffekter som allergier och eksem eftersom att detta ger mer pengar till läkemedelsföretagen. Jag kan väl delvis hålla med, så klart finns det en lönsamhet med läkemedelsföretag, men jag har ändå svårt att tänka mig att precis alla forskare och vetenskapsmän i hela världen egentligen är medvetna om hur skadliga vacciner och antibiotika är men väljer att vara tyst endast för pengarnas skull. Jag tänker mig att det ändå finns så mycket mer pengar i om ett botemedel mot cancer hittas, än att ett vaccinerat barn får allergi och därmed behöver allergimedicin. Skulle det exempelvis vetenskapligt kunna framställas att silvervatten faktiskt är mer effektivt än cytostatika vid cancerbehandling så skulle ju såklart det börja användas på sjukhus istället och då skulle ju läkemedelsföretagen tjäna pengar på det i så fall.

Jag är också lite kritisk till de källor som vaccinmotståndare använder sig av, jag har märkt att de ibland kan hänvisa till mer eller mindre propaganda sidor på nätet som endast tar upp skräckexempel och negativa sidor med vacciner. Allt blir på något sätt så svartvitt, vacciner är skit och allt som läkemedelsföretagen säger är propaganda och finns ingen sanning i. Visst, vacciner ger inte något 100% skydd, men det gör det inte om man är ovaccinerad heller. Det jag också uppskattar är läkemedelsföretagens ärlighet, de går offentligt ut med listor på biverkningar och på bipacksedeln kan läsas vilka ämnen som finns i vacciner. Därmed verkar detta inte vara något de vill dölja, och jag har som sagt svårt att tro att deras enda mission i den här världen är att göra pengar. Det är så klart bra att vara kritisk men jag tycker att många vaccinmotståndare absolut inte kan se någonting som skulle vara bra med vacciner, emedan en del vaccinförespråkare å andra sidan inte kan se vad som skulle vara farligt. Jag tänker att det är bäst att vara medveten om att samtidigt som det finns risker med vacciner, så finns det även risker med att inte ta vaccin. Det kan finnas fördelar med silvervatten, men även nackdelar. Okej, ju mer jag skriver desto mer märker jag ändå att jag väl nog typ har en åsikt i alla fall. Jag tänker att åratal nästintill århundraden av forskning inte kan vara helt i stöpet gjort för att utnyttja, styra och undanhålla information från oss människor. Jag tänker att det finns en business med silvervatten också, och att de tillverkarna också vill tjäna pengar. De som forskar om vacciners skador gör det säkert också med en baktanke.

Så jaa, jag litar nog ändå på statliga myndigheter och deras rekommendationer. Samtidigt är det läskigt att man inget vet. Kanske har man i tiotals år vetat om hur cancer botats, men inte agerat för att få in pengar. Kanske skulle mamma ha levt idag, om hon hade fått en alternativ behandlingsmetod. Kanske är det just för att man inte vet som det känns bättre att inte ta några risker. Hade mamma fått en alternativ behandlingsmetod så hade hon kanske dött fortare också. Då THL går ut och varnar för användningen av silvervatten så skulle nog inte jag våga använda mig av det. Jag använder mig i så fall hellre av ingefära, vitlök och citron vid förkylning för jag brukar personligen ändå vilja undvika onödig användning av mediciner. Det skulle behövas fler statligt finansierade forskningar om hur saker och ting egentligen står till, men fram till dess väljer jag ändå att vaccinera mig och äta antibiotika eftersom att det känns mest säkert.

Likes

Comments

Då jag läste i tidningen förra lördagen att de har tänkt stänga min gamla lågstadieskola så blev jag arg, frustrerad och besviken. Jag tänkte bara att nog ändrar dom sig säkert ännu, nog protesterar folk mot beslutet. Visst det kom under veckan ett par debattartiklar i tidningen som jag tyckte var bra och lyfte fram många av mina åsikter också, men jag tyckte det var synd att de inte lyft fram fler av mina åsikter. Det var då jag insåg att ingen annan sitter på precis samma åsikter som jag själv. Vill jag att det ska komma ett debattinlägg som på riktigt lyfter fram alla mina åsikter och synpunkter så måste jag skriva det själv. Dessutom är det bäst att reagera precis efter att beslutet har kommit än att vänta. Det är lite läskigt ändå att skriva ihop någonting och gå ut med det i tidningen under eget namn så att alla kan läsa vad man skrivit. Inlägget har hursomhelst endast kommit till webben ännu så jag vet inte om det kommer att publiceras i tidningen ens, det blir väl i så fall imorgon eller på tisdag. Det är första gången jag gör något liknande och på riktigt engagerar mig i en samhällelig fråga på detta sätt. Jag kände ändå att detta var ett ämne jag brinner för tillräckligt mycket att jag ändå kan stå upp för det om det skulle behövas. Om min gamla lågstadieskola sedan på riktigt stängs om 5 år så vet jag att jag skulle ha ångrat att jag inte ens försökte få fram min åsikt på något sätt, och jag tänker att kommer det tillräckligt många insändare i tidningen så kanske beslutsfattarna omprövar beslutet. Nåväl, här är vad jag skrev:


DEBATT: Behåll Vestersundsby skola!

JULIA WIK -
Bildningsnämnden beslutade enligt ÖT:s artikel (11.11.2017) i majoritet om att Vestersundsby skola ska bort, och att en ny skola istället byggs på Bonäs skolas tomt inom kort.

Argumentet till varför Bonäs skola valdes var att de flesta skolelever får en kortare skolväg då. Jag vill påpeka att avstånden i Jakobstad är korta, avståndet mellan Bonäs och Vestersundsby skola är enligt Google maps avståndsmätning drygt en kilometer.

Argumentet till att stänga Vestersundsby skola för att Bonäs skulle vara bästa stället ”eftersom de flesta bor närmast till Bonäs” är i min mening därmed inte tillräckligt starkt. För en skolelev som bor mitt i centrala Bonäs på Hans Svenskes väg blir avståndet till Vestersundsby skola 1,6 kilometer, vilket i min åsikt är en helt överkomligt lång skolväg. För de som bor i nybyggena bakom Sale är avståndet till de bägge skolorna i stort sett lika långa.

I Jakobstad har man också den senaste tiden satsat på tomter i Vestersundsby-området och lockat med att ”det är nära till skola och daghem”. Inom de närmsta åren kommer det troligtvis finnas ett fortsatt intresse för att bygga här eftersom att det finns gott om skog och mark. Men vill folk flytta eller bygga dit om den anrika skolan försvinner?

För de elever som bor långt bort mot Hällan-Varvet är Vestersundsby den närmsta skolan, och ditåt byggs också en del nytt. Skolvägen till Bonäs skola skulle för dem alltså bli drygt en kilometer längre, om vi nu ska tala om avstånd.

De elever som bor långt bort mot Baggholmen och Björnviken kunde slussas till Kyrkostrands skola istället, dit de till och med får en kortare skolväg än till Bonäs skola. Av stadens alla skolor så är Vestersundsby bäst placerad. Där finns fotbollsplan, rink, skidspår, naturstigar och skog. Skolan tillhör Jakobstads äldsta, den stod klar 1913, och har sedan utökats med två byggnader från 1933 och 1983. Varför inte satsa på att behålla historiskt viktiga skolor istället för att bygga nya?

Mitt förslag för att även kunna inhysa de elever som kommer från Bonäs och ändå bygga någonting nytt är att riva den näst äldsta byggnaden för att göra plats för en mer modern och ändamålsenlig byggnad.

Byggnaden inhyser i dagsläget endast fyra klassrum, och hade åtminstone på min tid sunkiga toaletter nere i källaren. Den nya byggnaden borde i så fall naturligtvis anpassas för den lantliga miljön och kunde till utseendet inspireras av den tidigare byggnaden, men den kunde istället inhysa fler klassrum och utrymmen med moderna lösningar.

I artikeln nämns också att det endast skulle börja sex elever i Vestersundsby förskola till hösten. Visst, skolan är just nu elevmässigt i underläge men med tanke på nybyggena i området samt områdets popularitet bland många småbarnsfamiljer så tror jag inte att det under de kommande 10 åren varje år endast kommer att vara knappa tio förstaklassare från upptagningsområdet.

För 14 år sedan då jag började ettan var vi kring 45 förstaklassare och det gick diskussioner huruvida Vestersundsby skola borde utvidgas för att kunna inhysa alla elever som gick över dess kapacitet. Bara för att skolupptagningsområdet just nu upplever en svacka så innebär inte det att så skulle vara fallet i flera år framöver.

Tänk om, tänk rätt!

Här är alltså byggnaden som jag anser att kunde rivas för att göra rum för en ny, mer modern skola.

Jag får sen se om jag får någon respons på mitt inlägg, och om jag rentutav får mersmak för att fortsättningsvis engagera mig och skriva debattartiklar i tidningen. Man får ju vara beredd på att det kan komma någonting negativt, men ska jag vara helt ärlig har jag svårt att tro att det kommer någonting överhuvudtaget. Jag är ändå glad att ÖT i stora drag behöll mitt ursprungliga inlägg som det var, och inte kortade ner det.

Likes

Comments

Jag minns inte om det var mamma som ringde till mig eller om det var jag som ringde upp henne den där söndagen, 8 november för två år sedan. Det hade varit en stressig och innehållsrik dag på alla sätt och vis. En kompis hade blivit rånad på sin väska på en sitz efterfest, och i den väskan fanns i princip precis allt. Så det var polisbesök och samtal hit och dit för att få fixat allt som behövde fixas. Speciellt då på natten då väskan försvann var det kaos, och vi visste inte riktigt hur vi skulle bära oss åt. Vi for väl och sova först en 6-7 tiden på morgonen till min dåvarande lägenhet. Nog om det. Då jag pratade med mamma i telefon hade jag med andra ord en hel del att berätta, men jag märkte att hon inte riktigt tog in det jag sa. Hon hörde, men hon lyssnade inte. Jag hade märkt den senaste tiden sedan jag hade flyttat att hon inte riktigt hade något att fråga av mig. Då jag berättade något lät hon inte så intresserad heller. Det här var något som jag var väldigt irriterad på just då. I efterhand kan jag tänka mig att det att mamma inte lät intresserad eller frågade något om mitt liv var för att hon högst antagligen hade funderat på att berätta det hon skulle berätta för mig tidigare också och visste inte riktigt hur hon skulle gå till väga.

Vi pratar en stund och jag har väl berättat mitt om den innehållsrika dagen. Då börjar hon säga någonting om att ja oså ska jag ju till Vasa på operation här om nån vecka. Jag bara: va, varför ska du dit? Mamma: nå jag har fått hede förskräcklig bröstcancer som all kvinnor tycks få. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag blir typ arg och lite förvånad på samma gång. Samtidigt är jag osäker på hur jag bör reagera. Jag hade bott hemifrån i drygt två månader och påbörjat mitt eget liv, jag orkade helt enkelt inte bry mig så mycket om vad som hände på hemmaplan. Av olika anledningar var jag väl inte riktigt mammas största beundrare vid det här tillfället. Jag minns att jag tänkte: det måste ju låta som om jag bryr mig i alla fall. Visst brydde jag mig, men det var liksom bröstcancer. Hur många kvinnor överlever inte bröstcancer? Min första tanke då hon berättade var typ att nu får ju jag det säkert också nångång då jag blir äldre eftersom att både fammo och mommo haft det tidigare också.

Så länge det bara var bröstcancer kändes det på något sätt lättare att ta in. Jag kunde berätta åt folk i min omgivning att min mamma hade fått bröstcancer. Det kändes inte som så stor grej, det var ju bara bröstcancer liksom. Om jag bara hade vetat då under det telefonsamtalet att mamma inte lever två år senare hade jag säkert handlat annorlunda. Jag hade högst troligen flyttat hem igen för att vara hos henne, eller i alla fall rest hem betydligt oftare. Men på ett sätt kanske det var bäst att inte veta. Att leva ett och ett halvt år i förnekelse och på annan ort samt intala sig själv att ens cancersjuka mamma nog kommer att bli frisk är kanske bättre än att leva bredvid henne sida vid sida och veta att hon kommer att dö. Jag tror att det senare skulle ha varit betydligt värre för mitt psyke. Dessutom hade jag ju så bråttom, jag ville få färdigt studierna snabbt snabbt. Det var ju en delorsak till att jag handlade som jag gjorde. Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför. Nu tvingas man leva med en massa skuldkänslor och det är ju såklart jobbigt, men skulle jag ha varit hemma med henne så skulle säkert andra skuldkänslor ha uppkommit istället. Klart det finns rätt och fel, och klart att jag hade kunnat göra mycket annorlunda. Jag har också funderat på om jag hade kunnat få henne att leva något år till genom att följa med hennes kost, uppmuntra henne till motion, minska hennes stress och bara vara där hos henne och göra henne sällskap. Det kommer jag aldrig att få reda på...

Det var ju alla helgons dag i helgen. På alla helgons dag tidigare år har jag och mamma brukat gå till gravgården och sökt efter släktingars gravar att tända ljus på. Jag minns att mamma kom ihåg fel varje år var dedär gravarna låg. Hon sa en sak och jag sa en annan, något år gav vi också upp för vi hittade helt enkelt inte. Jag minns också att mamma sa att hon inte skulle våga fara till gravgården ensam i mörkret om inte jag hade varit med, att hon tyckte det var kusligt på något sätt. Därför känns det så hemskt att det är där hon ligger, men jag är inte rädd för gravgården på det sättet. Det är ju först nu man faktiskt börjar gå igenom högtider utan att hon är på plats. Att istället gå till hennes grav för att tända ljus kändes liksom bara så fel på alla sätt och vis. Snart ede jul, hujedamej.

Mammas grav på alla helgons dag

Likes

Comments