LILLABUSFRÖ


Idag fick vi hem dessa super fina mössorna från lillabusfrö. Mössorna är tänkt att ha till N på förskolan. Ännu fler saker som inte kan bli tydligare än såhär.. vems dem tillhör, eller hur? Mössan som är svart med enbart en vit text är även fodrad, så hon har både fodrade och ofodrade mössor nu tills kylan knackar på. Vi får dock hoppas det dröjer några månader till tills dess.

In och beställ ni med, dem är så fina!

Gillar

Kommentarer

Matildaberlin
Matildaberlin,
Men alltås jag dör lite vad söta!! Helt otorliga ju!! Kram fina <3nouw.com/matildaberlin
Malin
Malin,
Så sjukt fina <3nouw.com/malinhardstahl
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

”Gjorde jag fel som inte gjorde abort?”

Nu ska jag skriva av mig med något jag egentligen inte känner mig bekväm med. Men någonstans känner jag, att jag ville skriva av mig, kanske till och med kan få bekräftat eller någon respons från någon/några där ute som känner eller kände så som jag gör under sin graviditet. Att jag inte är ensam..

Jag har tidigare varit i depression, långt innan min graviditet. Sökte hjälp för det och gick ständigt och prata med psykolog. Tänker inte fördjupa mig kring det, men kort och gott så lärde jag mig att hantera mina känslor och mitt mående och jag sa stopp när kroppen sa stopp och slutade med att gå till psykolog för jag kände mig stark nog till att hantera det på egen hand om det skulle inträffa igen.


Just de senaste veckorna har jag börjat känna ångest och fått små panikattacker från ingenstans. Utan någon anledning och utan att något behöver ha hänt. Kan komma exempelvis när jag ligger i sängen en kväll och kollar tv eller när jag står i duschen. Under dessa stunder då jag får detta så ställer jag frågor till mig som ”vill jag detta?”, ”gjorde jag fel som behöll henne och inte gjorde abort”, ”vill inte detta längre” osv. Får tungt och andas och rent åt sagt panik i hela kroppen.
Andra dagar (för mesta dels) så känner jag ju motsatsen till vad jag gör när jag får denna ångest och panikattackerna, men just dem stunderna som jag får detta så mår jag såååå otroligt dåligt. Känner mig som världens sämsta människa att man ens kan tänka/känna så för några minuter.. tog ett långt tag innan jag ens ville berätta detta för M, för någon. För jag antagligen skämdes.. började med att jag talade med min barnmorska kring det och hon sa att det kan vara helt normalt att det kan förekomma under ens graviditet, speciellt om man tidigare varit deprimerad. Och absolut känns det bättre när man hör att det av en barnmorska, men ändån.. jag vill inte känna så, speciellt inte när man ska få en så fin sak.

Jag skulle ju absolut aldrig velat få detta ogjort och velat göra en abort. Heller aldrig skada henne på något vis. Absolut inte! Det är bara att jag känner så i vissa stunder och att det är otroligt jobbigt och drar ner på mig psykiskt. Som tur har jag en fantastisk sambo som stöttar mig i dessa stunder nu när han vet om det och förstår mig när jag väl faller i dem groparna.

Många verkar se på mig som att min graviditet är underbar för att jag inte mår dåligt fysiskt. Men istället mår jag dåligt psykiskt stundvis och det tar precis lika hårt trots att jag väljer att faktiskt undanhålla dem stunderna och dipparna när jag får dessa.. alla gravida kvinnor behöver inte må bra för att dem ser ut att må bra när man träffas eller pratar med varandra.

Det sjuka är att jag annars är hur glad som helst och kan handla till mini och prata om allt kring henne osv. Sen helt plötsligt vänder det för en stund. Och dem stunderna är jobbiga och blir väldigt förvirrande samtidigt då jag annars är så glad och lycklig för detta liv som är hos oss om bara några veckor iväg.

Någon annan som känner eller har känt så under sin tid som gravid? Eller är jag den ända som kan känna något så hemskt för en stund då och då?

Gillar

Kommentarer