”Gjorde jag fel som inte gjorde abort?”

Nu ska jag skriva av mig med något jag egentligen inte känner mig bekväm med. Men någonstans känner jag, att jag ville skriva av mig, kanske till och med kan få bekräftat eller någon respons från någon/några där ute som känner eller kände så som jag gör under sin graviditet. Att jag inte är ensam..

Jag har tidigare varit i depression, långt innan min graviditet. Sökte hjälp för det och gick ständigt och prata med psykolog. Tänker inte fördjupa mig kring det, men kort och gott så lärde jag mig att hantera mina känslor och mitt mående och jag sa stopp när kroppen sa stopp och slutade med att gå till psykolog för jag kände mig stark nog till att hantera det på egen hand om det skulle inträffa igen.


Just de senaste veckorna har jag börjat känna ångest och fått små panikattacker från ingenstans. Utan någon anledning och utan att något behöver ha hänt. Kan komma exempelvis när jag ligger i sängen en kväll och kollar tv eller när jag står i duschen. Under dessa stunder då jag får detta så ställer jag frågor till mig som ”vill jag detta?”, ”gjorde jag fel som behöll henne och inte gjorde abort”, ”vill inte detta längre” osv. Får tungt och andas och rent åt sagt panik i hela kroppen.
Andra dagar (för mesta dels) så känner jag ju motsatsen till vad jag gör när jag får denna ångest och panikattackerna, men just dem stunderna som jag får detta så mår jag såååå otroligt dåligt. Känner mig som världens sämsta människa att man ens kan tänka/känna så för några minuter.. tog ett långt tag innan jag ens ville berätta detta för M, för någon. För jag antagligen skämdes.. började med att jag talade med min barnmorska kring det och hon sa att det kan vara helt normalt att det kan förekomma under ens graviditet, speciellt om man tidigare varit deprimerad. Och absolut känns det bättre när man hör att det av en barnmorska, men ändån.. jag vill inte känna så, speciellt inte när man ska få en så fin sak.

Jag skulle ju absolut aldrig velat få detta ogjort och velat göra en abort. Heller aldrig skada henne på något vis. Absolut inte! Det är bara att jag känner så i vissa stunder och att det är otroligt jobbigt och drar ner på mig psykiskt. Som tur har jag en fantastisk sambo som stöttar mig i dessa stunder nu när han vet om det och förstår mig när jag väl faller i dem groparna.

Många verkar se på mig som att min graviditet är underbar för att jag inte mår dåligt fysiskt. Men istället mår jag dåligt psykiskt stundvis och det tar precis lika hårt trots att jag väljer att faktiskt undanhålla dem stunderna och dipparna när jag får dessa.. alla gravida kvinnor behöver inte må bra för att dem ser ut att må bra när man träffas eller pratar med varandra.

Det sjuka är att jag annars är hur glad som helst och kan handla till mini och prata om allt kring henne osv. Sen helt plötsligt vänder det för en stund. Och dem stunderna är jobbiga och blir väldigt förvirrande samtidigt då jag annars är så glad och lycklig för detta liv som är hos oss om bara några veckor iväg.

Någon annan som känner eller har känt så under sin tid som gravid? Eller är jag den ända som kan känna något så hemskt för en stund då och då?

Gillar

Kommentarer

JennyLou
JennyLou,
Vad modig du är som skriver om detta! Jag har själv inte lidit av psykisk ohälsa som du beskriver i ditt inlägg MEN graviditeten tar med sig många känslor.

I perioder under graviditeten har jag haft katastroftankar som att jag kommer få missfall, att jag kommer bli lämnad av min sambo, att det kommer vara något fel på vår dotter och att jag ska få skador under förlossningen som ger mig men för livet, att livet med barn ska förstöra min relationen med sambon osv osv.
Har också fått höra att det är vanligt att man får sådana tankar så det känns ju som du säger bättre.

Jag tror att vi måste ge oss själva lite space och acceptera våra känslor, förstå vilken grej det är att vi skapar liv inom oss?!

Har också världens bästa sambo som stöttar mig när känslorna är överallt. Viktigt att ha någon som stöttar en och att inte vara så hård mot sig själv.

Heja dig💪
nouw.com/jennylou
juliamalmgren
juliamalmgren,
men tack snälla du! ❤️ har velat fram och tillbaka men då jag sett att där är en del blivande mammor/mammor som kikar in här på min blogg tänkte jag att om jag skriver av mig att någon kanske kände som jag. vilket det verkar ändå vara! så det är skönt att inte va ensam, och såna känslor du beskriver att du fått under din gravditet har jag också fått. Tror som sagt att detta är vanligare än man tror att gravida kvinnor faktiskt känner så men att man sällan vågar prata kring det. för man skäms, det gör/gjorde jag iallafall! nouw.com/juliamalmgren
amandaevajohansson
amandaevajohansson,
Du ska absolut inte känna dig dålig eller dum på något sätt. Som din bm säger, helt normalt att känna så och att ha de tankarna. Jag kan inte säga att jag förstår till 100% då jag inte har varit deprimerad innan graviditeten, men jag har däremot haft besvär med ätstörningar de senaste tio åren och får ibland liknande panikattacker som du beskriver. Frågar mig själv om detta är rätt val, om jag verkligen vill det här osv. tycker det är fruktansvärt jobbigt att se kroppen förändras. och sen är man nog rädd för förändring över huvud taget tror jag. Det känns jobbigt att inte kunna göra allt man gjorde innan barn osv och mina kompisar som har barn har berättat att de också känt så under graviditeten. men sen när man får sin lilla bebis är det värt det och förändringen är inte något negativt! Du är verkligen inte ensam med de här tankarna. ❣️nouw.com/amandaevajohansson
juliamalmgren
juliamalmgren,
Känns skönt att höra av flera att jag inte är ensam om dessa känslorna. har skämts så och tryckt ner mig själv.. jag har också varit underviktig i alla år och inte förens nu under graviditeten är jag uppe i den vikten jag ska ha för min längd. att kroppen förändrats har dock inte varit något problem för mig, tycker jag är vackrare nu än jag någonsin tidigare varit! har aldrig fått dem kurvor jag alltid velat ha.. men jag håller absolut med dig och jag tror absolut det kan vara så. det sker en stor förändring nu i våra liv och med våra kroppar, och det gör att våra känslor och tankar kommer på vilovägar och är ohanterbara i mellanåt. ❤️ nouw.com/juliamalmgren
JennyLou
JennyLou,
Så tror jag verkligen att det är! Det byggs upp så mycket luftslott av samhället kring hur man ska/bör känna osv. Svårt att inte påverkas av det när man har dessa tankar som ju är ”fel”.

Väldigt bra att du lyfte ämnet i alla fall, tror att det fick många att känna sig mindre ensamma i sina känslor❤️
nouw.com/jennylou
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229