BLEV PÅKÖRD OCH FÖRAREN KÖRDE FRÅN PLATSEN

Tänkte berätta om en olycka som hände mig för ca 5 år sedan, men som tydligen påverkar mig och min kropp mer än jag trodde än idag.

Jag skulle gå till bussen på morgonen för att åka till skolan, vid denna tiden gick jag i års kurs 9 och det var bara några dagar iväg från min födelsedag i december månad. Det var kallt och ruggigt ute, det började bli ljust ute och några minusgrader var det allt, smått dimmigt med men ändån så man såg en bit framför sig på vägen jag gick. För att snabbast komma till busshållsplatsen som jag skulle hoppa på bussen på så gick det snabbast att gå längs sidan av vägen vid alla bostadskvarter som fanns runtomkring denna väg. Ingen stor väg men en väg som var meningen man får köra 50 km/h på. Jag traskar på med händerna i vardera bröstficka på min vinterjacka och går i snabb takt både för att jag är smått stressad men även för att få upp värmen. Egentligen går jag på fel sida av vägen, men tonåring som jag var och bara snabbt ville komma till skolan tänker ju inte på det direkt utan går på den sidan jag kommer ut till vägen på helt enkelt, i detta läge så fick jag inte trafiken mötandes utan körandes förbi mig bakifrån istället. Jag hör en bil som kommer bakom mig, hör att den kommer närma mig rätt så fort, mycket fortare än dem 50 km/h som man får köra där i, men tänker inte mer på det för där kör ju bilar varje morgon när jag går till bussen. Helt plötsligt smäller det till och denna bil som numera är en skåpbil med stora sidospeglar har kört på mig, om jag skulle gått någon dm längre ut på vägen hade jag flugit över huven på bilen och mest troligen inte klarat mig så bra som jag nu gjorde. Istället smeker bilens sida mig och med mig nerflygandes i diket flyger sidospegeln som inte är så liten. Allt blir suddigt och jag försöker bara fokusera på att få ett hum om vad det är för bil, vilken färg den har, en skymt av registreringsplåten eller något. Ser röda ljusen (bromsljusen) som sen blir svagare och bilen fortsätter att köra från platsen.

Jag kommer på fötterna igen och är i ren chock.. ingen smärta för stunden och jag som inte riktigt förstår vad som hänt traskar vidare mot bussen. Spegeldelarna ligger kvar i diket och min arm på den sidan jag blivit påkörd är fortfarande kvar i bröstfickan på min jacka. När jag gått en bit så kommer det i fatt mig och jag börjar få riktigt ont i axeln, får smått panik och jag ringer hem till min extra mamma som jag tror vid den tidpunkten var mammaledig. Hon får panik när jag förklarar kortfattat i telefonen vad som hänt och säger jag ska gå hemåt igen och att hon möter upp mig längs vägen. Jag gråter när jag når fram till henne och hon tar mig in till hallen. Ringer pappa som kommer hem på 6 minuter från jobb och sen far vi in till sjukhuset och hela vägen in gråter/skriker jag i ren smärta och panik. För nu har chocken lagt sig, och jag inser att ja fått en rejäl smäll i axeln. In kommer vi och det går rätt snabbt tills vi får komma in till en läkare, efter mycket om och men fick dem av jackan på mig då jag inte kunde röra arm eller axeln. Och i denna stunden var allt lite suddigt för mig än idag, vad som hände. Kommer ihåg att pappa fick rita och förklara på ett papper vad som inträffat utifrån det jag berättade som sedan läkaren ville ha och som skulle skickas vidare till någon också har jag för mig. Jag får även smärtstillande och köras rundor i en rullstol mer för att jag var helt slut och skulle från ena sidan av sjukhuset till andra o röntgas osv.

Inget brutet men däremot musklerna i min axel hade slitits av och jag fick gå med någon sorts stöd sak som höll min arm i ett visst läge. Väldigt bökigt men var mest bara glad att inget var brutit. På hemvägen så visade jag pappa vad olyckan inträffat, var delarna från bilen som kört på mig låg i diket (dem tog även pappa upp och med hem). Försökte även så gott jag kunde förklara för pappa vad det var för bil, för färg m.m. Även om jag inte hade så mycket så kunde pappa som är väldigt bil kunnig lista ut vad det var för bil och att bilen kunde bara kommit från ett håll och några få bostadskvarter. Så på kvällen gick pappa ut med vår dåvarande hund och letade bland dem få bostadskvarteren han måste bott vid. Tillslut ser han en bil fint upp parkerad på sin uppfart med en sidospegel för lite och precis i den förklaring som jag kunnat få fram till pappa.

Pappa knackar på och ut kommer en lite äldre herre, inte en herre som hunnit gå i pension än men inte många år kvar. Pappa sträcker fram påsen med delarna till hans bil och frågar "det var inte möjligtvis du som körde på min dotter i morse och stack från platsen?" Jo, det stämde ju, och den äldre herren börja bli tårfylld och förklarade att han inte hade uppfattat händelseförloppet och att han måste kört på något förens han kom fram till sitt jobb. Om det nu stämmer, i don't know. Men så sa han och han var själv villig till att gå till polisen angående detta. Så han hade skuldkänslor och det blev liksom inget stort utav den biten som skönt var.

Dock så har detta påverkat mig i dessa 5 år, ett j*vla helvete med att få ut pengar från hans försäkringsbolag och mitt försäkringsbolag osv. Efter mycket om och men fick jag ut pengar och kan nu ansöka om det igen, eftersom skadan än finns kvar och påverkar mig och min vardag, varje dag. Trots att pengarna egentligen inte är det jag vill ha, skulle alla dagar i veckan kunna ersätta dem pengar jag fick mot en smärtfri och hel axel. Musklerna går inte att återställa då dem är så pass förstörda i axeln, det går att "minska smärtan" hos en sjukgymnast men ont kommer jag alltid ha sa läkaren till mig. Jag är svagare och får lätt ont i axeln om den överansträngs eller bär tyngre saker. Så absolut påverkar det mig och kommer mest troligen alltid att göra det också. Bara så trist att man ska va så ung och ha dem skadorna/problemen bara, men that's life och jag ska vara glad att jag lever och fick den skadan, för egentligen kunde det slutat så mycket värre.

Oj vad långt inlägg detta blev, men det blev en liten berättelse om en olycka som inträffat mig iallafall. Och hoppas ni ska orka läsa den.

Gillar

Kommentarer

Matildaberlin
Matildaberlin,
Men alltså fyyy! Får så ont i hjärtat utav att läsa det här =( Skickar VÄRLDENS kram till dig hjärtat <3nouw.com/matildaberlin
juliamalmgren
juliamalmgren,
Ja det var otäckt! Skönt att det inte blev större skador eller gick värre än vad det gjorde ❤️ Tack fina du!! nouw.com/juliamalmgren
Mammapuls
Mammapuls,
Men fy va hemskt 😱 du hade en skyddande ängel ändå. Fruktansvärt att du ska få lida för en annan människas miss. Stor kram nouw.com/mammapuls
juliamalmgren
juliamalmgren,
Ja inte alls kul.. men ja det kan man nog säga att jag ändå hade! kram! ❤️ nouw.com/juliamalmgren
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229