saknaden efter spårvagnar

Att flytta till ett nytt land kan ju såklart innebära viss saknad. I mitt fall mestadels efter närhet till vänner, familj samt andra härliga människor som förgyller min svenska vardag. Men i övrigt så tycks jag klara mig hyffsat bra utan att fälla tårar i brist på Arla-mjölk eller kanelbullar. Frankrike är ju trots stundtals bristande feminism och svårhittad halloumi inte så fruktansvärt olikt Sverige alla gånger. Både Knäckebröd och sill går ju faktiskt att finna.

Det jag däremot långt där nere i hjärtat saknar är mina älskade spårvagnar. Jag är för tillfället aningens trött på metron och att ständigt behöver slussas i överfulla vagnar under mark, helt ovetandes om vad som händer ovan mark. Jag längtar lite efter de charmiga spårvagnarna som tar mig från plats A till B i behaglig fart och som med ett lite gnisslande men behagligt ljud fraktar mig ovan mark genom staden. Jag saknar att utanför fönstret se vart jag är. På metron kan jag enbart ana att jag tillsammans med halva Paris slussas vidare i tunnlar rakt under köpcentrum eller omringad av Seines gröna vatten. Visserligen kommer jag fram snabbare, men om jag bara hade fått ta en tur eller tå med min älskade spårvagn så hade transporthjärtat i mig mått för en stund lite bättre. Då hade det eventuellt känts lite enklare nästa gång jag låter metro efter metro åka förbi i väntan på en som jag kan kliva på utan att behöva trycka min kind mot fönsterrutan för att ens få plats.

Gillar

Kommentarer