Känslan efter tre månader i ett nytt land

Idag har det gått tre månader sedan jag lämnade Svensk mark. Tre månader fyllda av glädje, mat, kärlek, överraskningar, nyfikenhet och viss frustration. För visst är det härligt att växa som människa (*hoppas) att testa sina vingar och se nya saker. Men samtidigt som topparna kan vara höga så kan dalarna vara djupa. Inte lika avgrundsdjupa som de kan vara när en lever på tok för långt ifrån den som ens hjärta bankar för(pratar från erfarenhet), men ändå finns det stunder som är svåra för en "Svensson" i ett nytt land.

För varje dag som går så känner jag mig dock mer hemma i Paris. Jag vaknar varje morgon med lite mer känsla av lugn och ro i kroppen än morgonen dessförinnan. Vilket är något jag sannerligen är lycklig över då det faktiskt hade kunnat vara tvärtom. Men känslan är nog att det tar cirka tre månader innan man landat lite i ett nytt land. Det är liksom så mycket nytt som man på en kort tid behöver förhålla sig till. Det tar liksom en stund innan hjärta och hjärna vant sig vid den nya omgivningen och dess egenheter. Människan behöver knappast flytta utomlands för att upptäcka en sådan sak tänker ni kanske då. Något ni förmodligen har rätt i. En flytt från Eskilstuna till Märsta hade kanske räckt för att uppleva samma sak.

Men jag tänkte iallafall att jag skulle ta och belysa lite uppseendeväckande saker som kantat de toppar och dalar som drabbat mig fram tills nu. Kanske finns det nån som nyfiket undrar, eller som själv funderar på att ta klivet mot att bosätta sig för ett tag i en ny kultur i ett nytt land. Alternativt överge Majorna för Vasastan. Oavsett vilket så är det aldrig för sent eller för tidigt att vidga sina vyer. Själsligt lugnande kan det ju dock vara att läsa om någon annans snåriga erfarenheter innan en bokar singelbiljetten till valfri ort eller stadsdel. Mina erfarenheter kommer dock bli aningens fransk-kantade. Hoppas ni har överseende med det.



Topparna

+ Den franska mentaliteten

Mycket kan jag säga om fransmän och deras sätt att vara. Men om jag ska belysa det mest uppenbart positiva från mins sida så är det deras sätt att vara sådär härligt socialt spontana. Almanackan är sällan fullbokad. En kväll på restaurang kan bestämmas en kvart innan start, politik kan diskuteras med närmsta granne på metron och att vara spontan samt inta nya platser eller omgivningar är sällan ett problem. Det är bara fullt naturligt att njuta av livet med ett glas vin i handen, pratandes hjärtligt om något som en tio minuter tidigare inte brydde sig ett dugg om. Imorgon är ju ändå en annan dag när nya människomöten och nya diskussioner kan komma att uppstå på helt nya platser.


+ Maten

Sällan lär en känna ett annat land utan att förstå sig på dess mat. Kanske mer i ett land som Frankrike där matkulturen dessutom är något som skapar en ordentlig dos stolthet. Olika områden av landet har olika delikatesser och sällan är gemene man tveksam till att berätta om just sitt områdes specifika maträtt. Att samlas kring en måltid och få ta del av en kultur ger iallafall mig väldigt mycket. Det är maten och de sociala tillställningarna kring densamma som jag kommer sakna när jag inte längre är här. På samma sätt är det ofta maten och dess sällskapliga ögonblick i Sverige som jag saknar. Mat förenar verkligen människor och jag försöker här att förstå mig på det mesta. Allt från minsta lilla getost eller snigel till nyslaktad höna eller färdigtrampad druva. Matkulturen här berättar liksom en historia kring hur fransmän haft det i åratal. Den ger mig historisk lärdom och kulinarisk tillfredsställelse på en och samma gång. Som hittat om ni frågar mig.


+ Se sig själv i ett nytt ljus

Det går ju knappast att komma bort från att ett nytt ställe bidrar till ett nytt jag. Det där med att växa som person är knappast en klyscha. För en ställs för så mycket nytt och oväntat att annat knappast går. Samtidigt som det såklart kan vara svårt och utmanande så ger det i slutändan en viss bekräftelse ändå. Känslan av att "klarar jag det här, så klarar jag det mesta" infinner sig tillslut. Och det är med stolthet jag känner att jag är en modig människa som utsätter mig för såna här saker och samtidigt känner att jag behärskar dem. Jag ser mig i ett starkare ljus nu än förut, och det kan ju aldrig skada känner jag. När jag ser att rädsla och vilsenhet byts ut mot mod och trygghet så känner jag att det var helt rätt att gå på magkänsla och våga mig ut på detta äventyr för kärlekens skull. Det blev ju himla bra tillslut.


+ Att lyckas erövra ensamheten

Det har funnits tider då jag känt det som om ensamhet varit min fiende och jag nästan känt rädsla inför den. I tystnad och ensamhet finns det plats för tankar som annars inte hinns med bland folk. I ensamhetens rum finns inte möjligheten att spegla sitt jag i någon annan och viss vilsenhet kan kännas mer uppenbar. Speciellt för en social person som trivs bland andra individer. När jag sedan packade väskan och flyttade hit visste jag att det skulle uppstå stunder av ensamhet. Då Morran jobbar mycket och jag inte skulle ha samma fasta rutiner så blev det liksom ofrånkomligt. Mitt mål blev då att liksom erövra ensamheten. Göra den till min vän istället för min fiende. Visserligen enklare när en vet att någon kommer hem till middagen, men jag måste säga att jag antagit utmaningen och övervunnit den med bravur. I ensamma stunder njuter jag numera av mitt egna sällskap. Jag tänker för mig själv att "jag är ju ett himla trevligt sällskap ändå, vad ska vi göra för mig själv för att må bra idag?" ;) Nu kan jag ärligt säga att dagar i lugn och ro med mitt egna sällskap inte stör mig speciellt mycket. Vi har det riktigt bra ihop jag och jag.


+ Arkitekturen

Vad är en topp- och dallista om Paris utan ett nämnande av den arkitektur som omger mig. Sällan har byggnader i en stad genomgående gett mig sådan lycka. Känslan är att runt nästan varje gatuhörn finns en ny vacker vy att fotografera eller bara memorera i minnet. Det ger mig lycka i själen att spatsera runt i denna stad och drömma mig bort till hur folk levde här för hundra år sedan. Hur de på samma sätt även då gick ner på hörnet för att köpa kvällens baguette som sedan bärs hem i armvecket. Liksom maten är gatorna här historiskt berättande, och det går inte att frångå att ytligt vackra saker är fint att få omge sig kring stundtals.



Dalarna

- Spontaniteten

Ofta är det ju det som en älskar hos en person eller ett ting även det som stundtals kan gå en på nerverna. Och den spontanitet som ofta gör sig påmind i detta land har just precis den inverkan på mig. Det finns stunder när jag älskar den, samt stunder när jag hatar (jag vet, starkt ord) den. Spontanitet är liksom härlig när en själv är med på det och älskar dess utgång. Men när jag som hyfsat planerad svensk skall vara öppen för schemaändringar i tid och otid så knyter det sig ibland i magen. Det är inte kul att känna sig som en anal kalendermissbrukare i detta land stup i kvarten.

Så summan av den spontana kardemumman. Även om det såklart nu finns risk att viss anpassning till den franska spontaniteten sedan kommer göra mig vedervärdig åt det andra hållet vid min hemkomst, så fortsätter kämpandet mot att bli en sann spontanist. Om så bara för ett tag.


- Språket

Nästa gång jag flyttar utomlands så blir det till ett engelsktalande land ;). För språket mina vänner, gör mycket för den förståelse som kan uppstå för en stad eller människorna i den. Ju mer jag lär mig desto mer trivs jag här. Att inte förstå ett språk eller människorna i den förtar liksom en del av det som går att uppleva. När skyltar, offentliga meddelanden på metron och det som diskuteras i biokön inte är förståeligt är det lätt att känna sig lite utanför. Språket är liksom nyckeln till det innersta delarna av landet på något vis. Hoppas innerligt att de påtvingade skådespelen på franskalektionerna ger utdelning snart.



- Att bryta mot Regler

Som svensk med nästan märkligt stort förtroende för den svenska staten och vårt system så är det inte med stor lust som jag bryter mot eventuella regler. Jag gör liksom det jag ska utifrån det regelverk vi har, därför att jag vet att om jag följer reglerna (t.ex. betalar skatt och tv-avgift) så har jag det uppstyrda riket bakom mig. Samma förtroende för staten upplever jag inte här då människor ofta anser att systemet är opålitligt, orättvist eller bara fruktansvärt segt. Det i sin tur gör att människor inte följer regler på samma sätt. Fransmän har helt enkelt inte samma intuitiva inställning som svenskar till att följa reglerna. Vilket gör att jag ibland hamnar nånstans mittemellan. Vad får jag göra och inte göra. Samt vad kommer de i min närhet göra och inte göra mot mig när jag går runt och litar på att de går runt och följer reglerna.


- En förändrad bas

Något som jag ofta läser om och får bekräftat från olika håll är att de som någon gång flyttat utomlands känner att de tillslut inte känner sig riktigt hemma nånstans. Det Sverige som lämnades bakom känns inte lika hemma när godbitar från ett annats lands kultur letat sig in ens system. Samtidigt är ju knappast det land som precis blivit ens nya hem speciellt hemma heller. Detta är inget jag efter tre månader direkt störs av, men jag förstår fenomenet och kan förstå hur det kan inträffa. Människor som bott i flera länder skapar sig liksom en egen kultur som är gjord på flera och ingen utav de tidigare kulturerna känns till fullo som den man är gjord utav längre. Framtiden får helt enkelt utvisa hur detta fenomen i mitt liv kommer te sig. I värsta fall får jag gå på det Carl Bildt-myntade uttrycket "jag känner mig som en Europé".


En lista med aningens fokus på det positiva blev dagens blogginlägg efter tre månader i kärlekens stad. <3 

Gillar

Kommentarer

christinesstories
christinesstories,
ÅH vad jag gillar detta inlägg. Kan verkligen skriva under på alla punkter. Särskilt det där med spontaniteten, haha! Det är det jag saknar mest i Sverige, samtidigt som det var så himla frustrerande med den där bristen på framförhållning när jag bodde i Paris. Mitt ex var hopplös med att informera mig i tid när vi skulle på brunch, middagar, resor etc. Samtidigt levde vi verkligen för stunden och helgen var aldrig utstakad utan vi gjorde lite vad vi kände för. Och att bryta regler... oj oj, det stämmer så bra!
nouw.com/christinesstories
christinesstories
christinesstories,
Dumma funktion som gör att man inte kan göra radbrytning utan att publicera kommentaren... Ville också säga att jag verkligen tycker om hur du skriver. Det kanske låter lite knäppt men ibland känns det som att jag läser om mitt eget liv och mina tankar när jag bodde i Paris. Och tre månader är fortfarande smekmånad, hehe. Vänta tills du varit där ett halvår till. Då kommer frustrationen på riktigt 😉 Har du hört talas om "The moving abroad curve"? Läs här: http://www.creatricemondial.com/2014/10/17/6-emotional-stages-moving-abroad/ Btw, så vet jag inte om det är min webbläsare som gör det men texten i lägget går liksom över hela skärmen i en ganska liten teckenstorlek så det blir lite jobbigt för ögonen att läsa.
nouw.com/christinesstories