En oskyldig svensk mitt i ett Strejkandes Paris

Det här med att Fransmän strejkar i tid och otid är ju knappast en nyhet. Det är tåg som inte går enligt utsatt tid, flygplan som ställs in, skolor som stängs ner och gator som fylls av protesterande människor. Det är inte enbart en gång jag alla redan blivit påverkad av liknande händelser under mitt franska liv. Igår var egentligen bara en av flera gånger, denna gång lite mer dramatisk än de jag tidigare upplevt dock. Det började i och för sig bra då jag på den internationella strejkdagen (tror den kallades så) ringde skolan för att ta reda på om den över överhuvudtaget var öppen. Ingen big deal kanske, men då samtalet genomfördes helt på franska så kändes det nästintill revolutionerande. Det fortsatte däremot aningens sämre då jag skulle ta mig hem från samma skola efter att förhoppningsvis ha lärt mig ännu fler franska fraser.

Efter avslutad lektion promenerar jag en stund och hoppar sedan på metron i lugna ro och sätter på nån typiskt romantisk låtlista på spotify. Några stationer är det en vänlig stämning i vagnen och passagerarna ser ut som på vilken annan dag som helst egentligen. Helt plötsligt stannar däremot metron och ett dån, likt ett på tok för högljutt brandlarm fyller våra öron. Strax därefter ser jag ett mörk moln utanför fönstret. Det luktar märkligt och hela vagnen fylls av den grådaskiga röken. Hjärtat slår några extra slag samtidigt som jag inte ser några direkt upprörda medpassagerare. De tar mest bara skydd under halsduken för att slippa andas in den något irriterande doften som förmodligen utlösts av ett gäng(alldeles för många enligt min smak) smällare. Jag gör detsamma då jag tycker det verkar vara ett kokt val istället för att stressa upp mig.

Efter vad som kändes som en evighet i den rökfyllda vagnen rullar vi sen vidare i sakta tempo förbi avstängda metrostationer. Fönster öppnas och vi andas ut över att inte längre befinna oss i de mest strekjdrabbade områdena av Paris, likt de fransktalande förmodligen var varse om tidigare än jag att vi faktiskt passerat. Där sitter vi sedan lugna och tysta, innan vagnen är sig lik igen, på väg hem som om det för oss var vilken dag som helst. Samtidigt slår jag upp de franska nyheterna och läser om de åsikter som under dagen förmedlats mellan bråk och bilpåtändande. Likt den lugna och sansade svensk jag är förundras jag vid min läsning över vad en åsikt eller två kan bidra till när människor går ihop i grupp för att förmedla densamma. Inte riktigt klokt vad kollektiv vilja kan göra med människor egentligen. I dagens högteknologiska samhälle borde det ju finnas bättre sätt att strejka på kan en tycka. Åtminstone borde det finnas något bättre sätt än att fylla just min metrovagn med mörk och olustig rök en helt vanlig torsdag i Mars.


Bild lånad från nyhetssajten som hjälpte mig förstå att det var strejk-rök och inget annat i den omtalade metrovagnen.

Gillar

Kommentarer