En måndagsreflektion från Paris

Såg precis klart dokumentären om Avicii och hans liv. I vilken både hans framgångar och motgångar skildras. Och ingen har väl missat de senaste dagarnas oändliga tidningsartiklar och lovord kring den kreativa svensken som dessvärre inte finns med oss i jordelivet längre. I många av artiklarna går det ju, utöver Aviciis oändliga talang, även att läsa om hur Avicii fajtades mot både fysisk och psykisk ohälsa. Det framgår tydligt att det inte varit lätt för honom att tackla den enorma berömdhet som blivit ett resultat av hans populära musik.

Jag tycker det är svårt att inte bli påverkad av Tims overkliga resa och hans öde. Hur en dröm kring lycka och framgång inte ger enbart önskad lycka som resultat, trots att framgångarna radar upp sig en efter en. De motgångar som även de kommer med framgång är svåra att förutse, samt är ju därför något hen knappast är förberedd på eller vet hur hen skall tackla.

När jag läser om öden likt dessa, blir det så tydligt för mig att det samhälle vi lever i ofta bidrar till att det är många som letar efter den där lyckan av att få förverkliga sina drömmar. I med den sociala media-epoken som kantar vår vardag, och som knappast visar hela sanningen, är det dessutom oerhört lätt att vi genom med och motgångar jämför oss med varandra. Kanske bidrar andras livsbilder till tankar som "om jag bara får det där jobbet, så kommer jag bli lycklig" eller "hittar jag bara min drömpartner så kommer jag också vara nöjd". Tankar som gör att vi snarare ser lyckan som ännu inte helt uppfylld, bara för vi fortfarande inte har allt av det som vi anser krävs för personlig framgång.

I med de lediga dagar som jag numera har så är det lätt att ägna delar av dem åt stora filosofiska tankar. Funderingar kring vad jag vill med livet eller vad jag vill åstadkomma dyker upp titt som tätt. Vad är egentligen mina mål och mina drömmar. Morran som jobbar cirka 60 timmar i veckan ställer sig väl i och för sig samma fråga titt som tätt trots att han inte är dagsledig. Så det är väl knappast dagsledigheten som bidrar till dessa funderingar, utan det kanske är en personlighetsgrej. I med våra bådas tankar så hamnar vi däremot ganska ofta i pratstunder om livets stora mysterium, kring lycka eller vad som gör oss glada ända in i själen. Samtal som kan vinklas åt olika håll beroende av dagsform eller liknande. Samtal som inte alltid har ett givet slut.

Tid till grubbel eller funderingar har jag däremot märkt, tar mig ingenstans. När oro över framtid, eller stress över ej uppnådda drömmar tar tag i mig så blir jag knappast gladare eller mer triggad till att göra sånt jag gillar. Snarare tvärtom. Utan det är när jag lever livet för stunden kravlöst tillsammans med andra som jag mår som bäst och tar de bästa besluten. I de stunderna finns inte rum för att fundera kring vad som skall uppnås härnäst för att finna innerlig lycka. Den kommer liksom automatiskt.

Hyfsat automatiskt, utan grubbel, i söndags så satte sig sedan jag och Morran där på picknickfilten i den Pariska förorten och lyssnade till den konstgjorda sjöns vågor. Vi andades och tog in av den fantastiska natur som omgav oss samtidigt som vi käkade baguette med tomater och melon. Vi satt på ett gammalt lakan som någon knappast drömt picknickdrömmar om, och diskuterade konsistensen på osten som för dagen inhandlats. Runt omkring oss sprang människor runt med beachtennis-rackets och engångsgrillar. Inte ens pollenallergin kunde ta ner lyckan som fanns där i ögonblicket. När kvällen var på ingång och vi var lagom picknickmöra så satt vi sedan tysta en stund. Den ljuva kvällsbrisen fick oss att känna ett lugn i kroppen. Våra sinnen och kroppar vara bara där och då. Karriärmål eller framtidsdrömmar upptog inte våra huvuden, utan vi var nöjda och glada över vart vi var i livet. Det kan till och med hända att meningen "this is life" uttalades från någon utav oss, med stort medhåll från den andra.

Och just den där this-is-life-känslan Önskar man ju att man alltid kunde få bära med sig, då den uppenbarligen gjorde att vi kände oss innerligt lyckliga. För där och då kunde vi liksom inte befinna oss nån annanstans än just där på lakanet i den ljuva kvällsvinden. Ett ögonblick som såklart fick mig att lyckligt fundera. Jag är knappast en livscoach eller psykolog, så jag har inga i litteratur väl förankrade livstips. Men i med att detta är min blogg och jag äger dess innehåll, så vill jag ändå ta tillfället i akt och slå ett slag för att åtminstone försöka dra ner på kraven kring vad framgång och lycka är. Att leva i nuet, i det som vi redan har från stort till smått, är oftast det som gör oss innerligt lyckliga. Lyckan finns inom oss, och drömmarna kommer finnas kvar och slussa oss rätt även om vi inte gör dem till bördor som kravfyllt tynger ner den stund vi har här och nu.


Det var en liten måndagsreflektion från Paris det. Ta hand om er därute, och försök njuta av stunden.
Dessutom kan jag varmt rekommendera att nästan oförskämt mycket njuta av en nyinhandlad och saftig melon, om ni liksom jag gillar det.

Hej så länge!



Gillar

Kommentarer