Att finna styrka

När jag var liten var jag otroligt blyg. Jag har alltid brytt mig om vad andra tycker och tänker jag och har alltid försökt att passa in.
Jag vet inte riktigt vad det grundar sig i men det har varit en otroligt stor börda för mig att bära på.
Det är väl egentligen så för alla, mer eller mindre. Man vill passa in, man vill vara med och hitta på saker, man vill inte vara den utstötta, man bryr sig om vad andra tycker om en - om hur man klär sig, om hur man beter sig och vad man säger. Det är nog därför det finns så många osäkra och vilsna själar, att det är så många som kan gå så otroligt långt för uppmärksamhet, för att visa att man duger.

Min skoltid var inte speciellt lätt för mig psykiskt. Under både låg- och mellanstadiet var jag från och till utfryst och den som många tyckte var konstig och annorlunda (av någon outgrundlig anledning). Jag hade en väldigt nära vän, min dåvarande bästa vän, som jag hade så roligt med och kunde vara mig själv med. Men sedan fanns det en annan tjej som inte behandlade mig speciellt bra. Hon förändrade min bästa vän ibland vid vissa tilfällen vände dem sig emot mig och sprang ifrån mig. Hon verkade njuta ordentligt av att se mig bli ledsen - det var i alla fall så jag kände då. Jag satt ensam på rasterna mellan lektionerna och kände mig så dålig. Jag tog det verkligen så personligt och tänkte att det var mig det var fel på, det var ju jag som var drabbad, då måste det väl vara jag som ska förändra mig? Det var så mina tankar gick.

Jag minns ett annat tillfälle, jag tror det här var under mellanstadiet. Det var för det mesta då allting hände. Vi var fyra tjejer som brukade umgås, två av dem var jag riktigt nära med. Den tredje verkade inte vilja komma mig nära. En dag hade jag fått nys om att de hade umgåtts, men ingen hade brytt sig om att få med mig. Senare får jag veta att den där "tredje tjejen" sagt att "Julia är så konstig, vi bjuder inte med henne". Ni som varit med om liknande kan nog förstå smärtan man känner när man får höra något sådant.

Jag tror mycket av mina känslor jag fortfarande bär med mig grundar sig i min skoltid, när jag tänker efter. Jag skulle inte säga att jag varit mobbad, men att vara utfryst och att få känslan att det är mig det är fel på gör minst lika ont. Jag mår så otroligt illa när jag hör hur folk blir behandlade i skolan, utanför skolan, om mobbning och utfrysning. Vad är det för fel på barn? På människor överhuvudtaget? För även om vuxna människor är betydligt mer mogna än barn och kan se konsekvenserna av deras handlande så finns det fortfarande vuxna människor som beter sig på precis samma sätt.

Dem här känslorna, att jag alltid försöker att passa in och räcka till har följt mig ända till idag. Men nu när jag snart 23 år gammal, tänker på detta, så blir jag bara förbannad. Det är inte mig det är fel på, det är inte jag som behöver "passa in" och anpassa mig efter andra bara för att dem ska tycka om mig. Jag är jag. Jag lever för mig och jag är fan bra. Att överanalysera allt in i minsta detalj får än bara att bli helt mentalt rubbad och jag orkar inte med det längre.
När jag var liten och befann mig i en situation jag kände mig obekväm i brukade min mamma alltid säga; "Ta fram tigern i dig". Det har fått en stor betydelse för mig och får mig verkligen att tänka till och ge mig själv styrka.

Så, till dig som läser detta. Oavsett om du inte känner igen dig, om du varit med om liknande eller varit med om värre, så vill jag bara säga - DU ÄR GRYM! Så upp för dig själv, var snäll mot alla i din närhet men ta ingen skit! Du är den viktigaste i ditt liv och du måste se till att må bra i dig själv. Ta på dig dina högsta klackar, upp med hakan och sträck på ryggen. Låt ingen trampa på dig!


#nouw30daychallenge

Gillar

Kommentarer