"In the mornings
I was anxious
It's better just to stay in bed
Didn't want to fail myself again

And I could not love
Coz I could not love myself
Never good enough, no
That was all I'd tell myself
And I was not well
But I could not help myself
I was giving up on living

And you gave me love
When I could not love myself
And you made me turn
From the way I saw myself
And you're patient, love
And you help me help myself
And you save me"

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mitt 2017 kan jag rakt på sak säga har varit en av de kämpigaste och psykiskt påfrestande åren i hela mitt liv. Det har hänt väldigt mycket, många förändringar, som har ledat till både positiva och negativa konsekvenser. Jag har tagit körkort, tagit studenten, fått ett heltidsjobb direkt efter, flyttat ihop med min pojkvän efter 4 år av distansförhållande, flyttat hemifrån, sålt huset som jag har mestadels av mina år har spenderat i, förlorat människor jag en gång i tiden stod nära, lärt känna nya människor, fått reda på att jag har kommit in på min drömutbildning på högskolan, fått en till jättefin katt och mycket, mycket mer. Mestadels av året har bestått av smärta, och acceptans för de nya ändringar och utmaningar som har stått framför mig. Det har verkligen slått mig hur sköra vi människor är, och hur enkelt det är att falla på fel spår när vi står helt plötsligt på sina egna två ben. Hur vet man vart man ska sätta sina fötter? Hur vet man om det är ett snedsteg? Om det inte är det? Vad gör man när man känner sig övergiven och lämnad kvar för att plocka upp sina brustna delar helt själv? Det är just det, vi är så sköra, ömtåliga, och att försöka samla ihop sig själv och gå vidare är ibland alldeles för tungt. Och då faller man, hårt. Vad gör man då? Känslan av hopplöshet uppstår, meningslöshet, man tappar orken. Man ger upp. Man klarar inte mer. Då brukar man luta sig mot något eller någon som hjälper en på traven, som motiverar en för att bli bättre. Men när detta inte finns längre? Människor och hobbys förändras, och man klickar inte på samma sätt längre. De tröttnar kanske, finner en ny glöd, och då står en helt ensam kvar igen. Ensam. Ett ord som beskriver mitt 2017 väldigt väl. Men det udda är, varför började jag känna det så starkt nu, och inte när mamma gick bort? Någonting saknas, det känns i varje fiber av min kropp att jag saknar något. Självklart är det min mamma, men det är något mer. Hela mitt liv kanske, hur allt var innan hon gick bort. Eller det kanske härstammar ännu längre back, till när jag var ett litet barn.


Men nu låter det som att allt bara har varit bittert, och det har det inte, speciellt inte nu när jag bor med Kieran. Att kunna bo med sin bästa vän och partner som hjälper en att utvecklas varje dag är något jag är så oerhört tacksam och glad över, men jag kan inte vara helt beroende av min lycka från honom. Varesig jag vill eller ej. Jag vill inte, för jag är rädd för att hastigt förlora honom också, och kan inte eftersom jag kan inte identifiera mig med honom på det sättet. Jag måste kunna finna min egna lycka OCKSÅ. Det är mina egna demoner, men ibland är det så svårt att handskas med dem. Något som hjälpte mig hantera dem var att befinna mig i mitt hus (som jag nu idag inte tyvärr bor i längre), eftersom man nästan levde i en liten bubbla, och i ett hopp om att allt kanske är precis som vanligt. När jag saknade mamma något extra mycket så kände jag mig inte lika ensam, för hon var ju överallt i huset! Hon hade lagt ett inflytande i varje hörn, med hennes fina dekorering, hennes kläder, smycken och parfymer som vi sparade, alla bilder på henne, alla minnen, allt detta, fanns i det huset. Hon omfamnade oss med sin närvaro, även fast hon inte fysiskt var där. Det blev en tröst. Men i September ryktes det ifrån mig, och det är också en extra sorgeprocess som är jättesvår att hantera. Det är så många gånger jag har kollat på Kieran och sagt till honom "jag vet inte vad jag håller på med, jag vet inte vad jag ska göra för att gå vidare". Han lyssnar alltid, försöker alltid hjälpa mig, men vi båda inser att det är min egna kamp. Och då faller jag djupt igen.

Men men.. nu är det nytt år iallafall, och om 2 veckor börjar jag högskolan i Jönköping. Det ska bli kul, jag försöker inte ha några förväntningar, utan försöker hålla mig neutral, vi får se hur det går helt enkelt! Jag hoppas verkligen på att detta året kommer bli bättre, att jag kommer kunna ta hand om mig själv bättre än vad jag tidigare har gjort, men man vet aldrig. Oavsett hur jobbigt detta året har varit, så har det även bestått av mycket skratt och glädje också såklart. Jag tänkte lägga ut lite bilder på mitt år.

Likes

Comments

Oj oj oj vad längesedan det var jag skrev något här. Har inte ens någon bra ursäkt till det. Ja, vad ska man säga? Jag har grävt ner mig själv i ett djupt svart hål. I början när man sörjer, kanske det första halvåret/året har man ändå en glimt av hopp. Hopp om att livet nog kommer bli bättre. Nu ser jag allt bara svart, kolsvart, nattsvart. Man har skapat sig en ny vardag, och en ny roll i hemmet bland annat. Men resten av ens själ ligger kvar två år tillbaka. Det är snart två hela år sedan sen jag såg min mamma för sista gången. Det är så sjukt. Så äckligt jävla sjukt.

Smärtan försvinner aldrig. Det går aldrig över, och det blir aldrig ''bättre''. Man lär sig bara att leva med smärtan och saknaden. För den mesta dels av tiden tar jag mig igenom det, med tanke på att jag har kommit så långt som jag har just nu. Men det finns stunder då man känner att det kommer driva en bokstavligt talat till vansinne. Och vad gör man då? När livet känns hopplöst, och man ligger längst ner i botten, vad fan gör man då haha? Nä, på något konstigt sätt tar man sig upp. I början när jag tog mig upp så hade jag alltid känslan ''Nä fan detta kommer jag fixa! Detta grejar jag som jag alltid har gjort!'' Men långsamt men säkert har den optimismen dött ut. Detta gör så att jag får dåligt samvete, min fina Kieran, som dagligen försöker hålla kvar min optimism gör det utan resultat. Människor som tidigare gjorde mig lycklig, gör det inte lika mycket längre. Saker som tidigare gjorde mig lycklig, gör det inte heller lika mycket längre. Allt dör ut. Det känns som om jag dör ut. Ruttnar bort. Insidan ut. Hur deprimerande detta än låter så tänker jag inte hålla inne det. Jag vägrar. Jag har hållit inne så mycket så länge att det har börjat äta upp mig inombords.

''It’s like someone is pushing you into the water and holding your head down under it. Although you can’t breathe, you’re still alive. You feel like you’re going to die any moment, but it doesn’t happen. It never does, because your body is somehow forcing you to stay alive.''





Likes

Comments

Mitt halsband som jag fixa fram i somras. Köpte stenen själv men fick bandet av en kompis. Har haft på mig den nästa varje dag sedan dess, tycker den passar mig perfekt! Älskar den blåa färgen ❤

Min stora beundran till påfåglar, kommer förmodligen skaffa en tatuering med den vackra varelsen ☺

Har så länge jag kunnat minnas älskat vatten att kolla på och lyssna på, det gör mig lugn. Dock så har jag aldrig varit en stor vattendrickare vilken är ironin haha. 

Likes

Comments

Har varit ensam hemma under denna helgen och eftersom jag tycker det är oerhört jobbigt att sova ensam i huset så sov jag över med bland mina närmsta vänner. Har inte skrattat eller kunnat le så mycket på väldigt länge. ❤

Likes

Comments

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här, några månaderkanske? Har ärligt talat inte haft någon riktig anledning till att ha tagit enpaus från det, men kan väl säga att det har varit hektiskt i mitt liv, försöktta hand om mig, vila ut mig nu speciellt under sommaren.

Men hur man min somnar då varit? Jo, den har faktisktvarit bättre än förväntat. Eller bättre vet jag inte, men en väldigt speciellsommar iallafall. Den har varit väldigt upp och ner, många dagar låg jag baraoch grät och tyckte livet var orättvist, men det fanns någon ynka dag där jagfaktiskt kunde le på riktigt, en liten stund iallafall haha.

I 5 veckor var jag med min pojkvän under sommaren vilketvar väldigt behövligt må jag säga. Han åkte till mig först och var här i 2veckor sedan åkte vi tillsammans till England och jag stannade där i 3 veckor.Och som jag grät dagen jag skulle hem! Många som har frågat mig hur vi klararav distansen egentligen, och jag har faktiskt inget rakt svar på det, i börjannär jag lärde känna honom trodde jag aldrig vi skulle fungera, för liksom, hanbor i England! Det går ju inte! Eller? Självklart går det, ifall man verkligenvill.

Jag har lärt känna mig själv mer under denna sommarentycker jag, vilket har varit väldigt jobbigt men också väldigt skönt. Det varett tag där jag inte lät ut några känslor alls, vilket led till någon sortsdepression där jag inte kunde sätta fingret på vad problemet var. Att gå runtarg och bitter blev något som formades till min vardag, jag kunde vakna arg,och sedan blir ännu mer arg för jag inte visste hur jag skulle bli av medargheten haha. Mina nära sa åt mig att skrika ut på vad som helst egentligen,men tycker sådant är väldigt jobbigt för att jag aldrig har varit en sådanmänniska som höjer rösten, tänkte helt enkelt att ’’jag inte var sån’’. Men endag så började jag tjafsa med en vän, och då kom det till en punkt där jagfaktiskt inte kunde hålla inne allting längre och jag bara skrek ut hur jagkände och FYFAN vad skönt det var. Det var som om all ilska bara sköljdes bortfrån kroppen som vatten. Och efter det tänkte jag ’’men det var ju inte såfarligt’’, och nej, egentligen är det inte det, all den där rädslan ochångesten man har för något kommer endast ifrån huvudet. Rädslan kan alltidkomma tillbaka och det är jag rätt säker på att den kommer göra för mig med,alltså rädslan att inte kunna uttrycka sig ordentligt, men det tycker jag är okej, det accepterar jag, för jag vet att det tar tid.

Första steget för att fixa ett problem är att vara medveten om vad problemet är.

Jag märkte att efter jag blev mer accepterande ochmedveten så blev jag automatiskt mindre rädd i allmänhet för små grejer som vanligtvisskulle skapa ångest och oro.

Jag är fortfarande i en depression, men inte på samma sättsom innan då när jag inte fattade ett skit om vart mitt liv var på väg, vartjag stod, och bara var allmänt förvirrad och arg. Nu är det mer en lugndepression, inte lika hektiskt.

Och det jag vill komma fram till med detta är att enligtmig är acceptans är det allra viktigaste verktyget i livet. ’’Acceptance is the key’’

Sen också för någon vecka sedan började även min kropptrotsa mig, började få ont i ben, höft och rygg vilket också la på lite extratyngd på mina axlar, men häromdan gick jag på massage och healing vilket varotroligt behövligt och skönt. Ska verkligen försöka ta tag i att ta hand om minkropp mer och ändra min kost till någorlunda bättre haha. Innan sommaren hadejag ju satt in mig på att vara nyttig men självklart så vänder det sig undersommaren när man är mer tid över att äta. Men nu har jag mer motivation ochstyrka (för ett tag i alla fall). Och det kan även vara därför jag intebloggade under sommaren, för jag var för inne i min egna bubbla, hade liksominget att skriva om, vilket även reflekterar min situation gällande att intekunna uttrycka sig. Ibland kan jag skriva och säga jättemycket, ibland viceversa, vi alla är annorlunda, vi alla är en egen individ, och det är det somgör oss så speciella :) Har insett att jag är väldigt förtjust i abstrakt konst och påfåglar!

Likes

Comments