Skräckblandad förtjusning

Hej, längesen sist!

Ljusare och varmare dagar och kvällar, utvärderingar av kurser, slutbetyg och mer fritid innebär bara en sak, alltså slutet av våren och början av sommaren. Det är overkligt vad snabbt denna våren har gått, mentalt är jag fortfarande i början av mars men fysiskt är jag i slutet av maj. Jag hinner liksom inte tänka längre, dagarna går förbi och jag försöker hela tiden säga till mig själv att jag ska leva mer i nuet och njuta av varje dag, Jag tycker dock att det mottot har varit väldigt svårt att leva upp till, då vi ständigt har haft mycket i skolan och andra tankar som finns och stör i huvudet. Detta har varit det absolut tuffaste året i mitt liv och jag är på ett sätt så stolt över att jag har klarat mig fram tills nu. Om tre veckor har jag tagit studenten en skräckblandad förtjusning.

Jag är glad över att alla stressiga kvällar får ett slut, när jag sitter med gråten och paniken i halsen på sängen för att jag har tre inlämningar till dagen efter och att jag själv får välja när jag vill börja plugga igen. Men det känns så konstigt att om tre veckor kommer jag aldrig, aldrig igen sitta i en skolbänk på samma sätt, jag kommer inte sitta i B1 eller B3 på Stagneliusskolan med SA16E2 igen. Bara tanken på att jag aldrig kommer att få sitta på en sociologilektion och lyssna på Ulrikas föreläsningar igen gör mig ledsen, att Maria aldrig kommer att behöva ta upp något om vår klass höga frånvaro igen och att vi aldrig kommer att få höra hennes peppande ord igen känns lite sorgligt eller att aldrig få lyssna på Camillas entusiastiska föreläsningar igen känns så konstigt. Några av mina närmaste vänner har jag träffat under min gymnasietid och att jag inte kommer att få se dem varje dag eller att jag inte kommer att få gå till matsalen eller caffi (cafeterian) med dem varje dag känns så konstigt. Jag kommer att ta med mig allt som gymnasiet har gett mig och jag är mer än tacksam för att jag har fått gå i just SA16E2 och att jag har fått ha så fantastiska lärare och en helt fantastisk mentor. Studenten är verkligen en skräckblandad förtjusning. För vad händer sen? Vad ska jag göra? Vem är jag utanför skolan? Jag har gått i skolan så länge jag kan minnas, det är en del av min identitet men nu förändras min identitet och det är inget jag kan hindra. Jag får se vart jag hamnar till slut, det är en frihet jag vet. Jag längtar så att jag nästan spricker, att bli fri. Det känns overkligt att det är så nära. Snart är allt över. Som ni märker går mina tankar verkligen från att längta ihjäl mig till studentdagen till att jag kommer att sakna så mycket, men jag tror att det är flera som känner likadant. En skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Ta hand om er !

Kram på er !💛

Gillar

Kommentarer