Red Royalty's Frans af Fryken

Ni som har hängt med ett tag här vet ju att jag under förra året skrev lite löst om att jag och min dåvarande sambo var otroligt sugna på att skaffa hund. Vad jag inte nämnde var att jag mer eller mindre har tjatat om en hund sen jag var typ fem år. När jag var i femtonårsåldern så träffade jag första gången en corgi, närmare bestämt en Welsh Corgi Pembroke (det finns nämligen två raser, så corgi är mer samlingsnamn för dessa två, eller närmare bestämt ett walesiskt ord om man ska vara riktigt petig)

Under sommaren så läste jag allt jag kommer över gällande welsh corgi pembroke, jag var mer eller mindre helt manisk. När jag insåg att den här hundraser matchar mig till 300% så tog jag en första kontakt med några uppfödare runt om i Sverige och insåg att shit, den här hundrasen är extremt populär och det kommer dröja innan jag hittar en uppfödare som jag trivs med, och en valp som bara känns som "min". Inte visste jag att i augusti så skulle den uppfödare som jag fastnat allra mest för från första början få en kull valpar, och att jag skulle få möjligheten att förvalta en av dessa hundar.

Första kontakten jag fick med Jennica på kennel Red Royalty's var egentligen ett långt mail där jag berättade lite om mig själv, vad jag tänkte, hur jag bodde och vad jag såg för framtid med en valp från hennes uppfödning. Hon svarade och det ledde till att vi första gången vi pratade i telefon så satt vi nog i 45 minuter och bara talade om allt. Jag kände väl egentligen redan där och då att det var rätt, våga lita på magkänslan säger jag bara.

14 augusti föddes åtta små underverk, fem tikar och tre hanar, och första gången jag såg bilderna så var det en valp som stack ut. En liten parvel, en tricolour hane med stubbsvans. Min drömhund. Jag och min dåvarande sambo åkte dit i september och allt kändes bara så rätt. Frans låg i mitt knä och sov en bra stund när vi var där, och jag tror att vi spenderade säkert närmre tre timmar hos Jennica och hennes familj. Jag grät när jag kom innanför dörren och såg valparna, och jag grät när jag åkte hem.

Jennica matchade alla sina hundar till potentiella ägare när valparna hade blivit lite äldre och visade sina egna små personligheter, och jag grät ännu mer när jag fick reda på att valpen jag hade blivit så fäst vid skulle bli min, min egna första hund. I oktober åkte vi till Kil för att hämta hem honom, och ja, resten är väl historia kan man säga.

Frans och jag har gått igenom en hel del under det snart året som han har varit hos mig. Han har varit min följeslagare genom allt och han viker inte från min sida. Han är en så otroligt lojal hund, med mycket pannben och lika envis som mig, men han är alltid där. Jag trodde inte att man kunde känna så starkt för ett djur, men jag förstår nu vad man menar med att hunden är människans bästa vän. Jag trodde aldrig att en sån liten filur kunde vara källan till så mycket glädje, likväl som gråa hår (puh...)

Idag så bor vi ju som sagt i ett stort hus, med en rastgård som är drygt 600 kvadratmeter stort. Här bor vi tillsammans med min sambos engelska springer spaniel Arakk. Vi trivs så bra, och hundarna har verkligen världens bästa liv just nu. Vi gör en massa grejer om dagarna med tanke på att jag pluggar på distans, allt från att spendera dagarna i skogen, i stugan eller bara med massa lek och bus. De är så gott som aldrig ensamma.

Tanken är nu att jag och Frans ska börja träna på viltspår då min sambo jagar väldigt mycket, och hans hund är då givetvis en jakthund. Det vore så otroligt kul om man på något sätt kunde peppa både mig och Frans på viltspår så att han kanske till och med kan göra eftersök någon dag? Det återstår att se. Men erkänn att det vore lite coolt med en corgi som kan bedriva eftersök efter jakt.

Ni kommer se en hel del av hundarna på bloggen framöver, de är ju mer eller mindre hela mitt liv. Hoppas att ni tyckte att det var roligt att läsa om Frans och vår lilla historia. Ta hand om er!


Gillar

Kommentarer