ETT EGET INLÄGG OM FAR. Varför finns det bara en fars-dag? (Det finns det inte)

Emotionellt, obegripligt, härligt men samtidigt sant.

Min pappa, han som fick äran (jag ser det så, för det finns inget annat sätt att se det på) - att vara både min mamma och pappa. Han har gjort så mycket för mig, så himla mycket. Han har funnits där sen jag föddes och varit med mig i alla konstiga tänkbara motgångar. Varit där och aldrig släppt taget, alltid fått mig att kämpa, kämpa med allt.
En enda fars-dag känns inte rimligt någonstans.
Varje dag är en ny dag att visa att man uppskattar det närmaste man har.
Jag är så priviligerad att jag får vara din dotter. Jag vill inte vara någon annans.
Ord behövs egentligen inte heller för att du ens ska veta, vad jag känner om allt.
Jag gråter inne på mitt rum medans jag skriver detta, det är så nära hjärtat och hjärnan. Tänker jag på ordet pappa, då finns det bara en som är så bra, som du. Jag kan inte ens se eller tro att det finns någon bättre än dig, och jag skiter egentligen i det för du är så bra som du är. Du kunde inte gjort allt bättre.

Vi har utvecklat varandra och insett vad som är viktigt pga alla nära döden upplevelser tillsammans. Det bara är så att jag är den jag är idag tack vare dig, att jag är älskad betyder allt och det får mig att fortsätta. Utan dig hade det fortsatt åt fel håll så tack för att du håller mig i handen men på distans.

Att alla andra ska veta vad vi varit med om tillsammans? Nej och det är historia nu för vi överlevde tillsammans. Vi gjorde det, vi är förbi det värsta och det är det som räknas.

Tack vare denna historia så kom vi varann närmare än närmast. Naturligt och varmt. Det är inte klokt, det finns ingen som känner mig lika bra som du. Min tvillingsjäl fast pappa.

Helt plötsligt blev jag vuxen och det är faktiskt dags att tacka för denna fantastiska uppväxt tack vare, just dig. Jag är mer än redo att flytta och stå på egna ben men samtidigt är det så mycket som håller en kvar också tack vare hur bra jag har det här. Men snart säger mig något att det faktiskt är dags att packa ner allt i flyttkartonger så jag kan gå vidare med mitt liv, det jag vill göra. Det ska bli så skönt att inte varje dag gå varandra på nerverna, men riktgt än är jag inte där och det är inte världens panik men tiden går och det är vad som behövs för att jag ska kunna ta tag i mera saker. Än sålänge är det bara att acceptera nuläget men jag fyller faktiskt snart 21, tro det eller ej. Fattar knappt själv vart tiden tog vägen, jag hann inte med pga alla motgångar men det känns okej ändå, man kan inte göra så mycket år det förflutna anyway.

Jag tycker man ska uppskatta sina nära och kära varje dag för man vet inte hur länge man får ha varandra så "nära" och vid "liv". Att man inskaffat fars-dag och liknande är samtidigt en mysig grej, såklart. Men att ta för givet att ens pappa finns varje fars-dag? Nej det är just det. Aldrig ta för givet, det är det vikigaste. Så ge din pappa en kram då & då om ni står varann nära, det kommer aldrig känns fel i slutändan.

Gillar

Kommentarer

Instagram