Vet ni trycket på bröstet som känns som att det ska kväva dig?

Vet ni känslan när luften blir tyngre att andas?

vet ni känslan av att skaka av ångest?

Vet ni känslan av att ge upp?

Vet ni känslan av att inte orka mer?

Innan jag forsätter. Ha respekt i kommentarerna, detta är jobbigt. Det är jobbigt att berätta hur svag jag varit. Tårarna rinner som floder. Aldrig skrivit ett inlägg som verkligen förklarar verkligheten av psykisk ohälsa. Har du problem med o läsa dessa inlägg klicka ner, lämna ingen onödig kommentar

Jag vet. Jag vet hur det känns att ligga på golvet och skaka av ångest, jag vet känslan av att vilja ge upp.

Jag har i en större del av mitt liv haft dessa känslor.

Allt började när jag var 11/12 år. Fick för första gången känns ångest fick för första gången känna hur det känns att ha detta trycket över bröstet, känslan av att man ska kvävas av sina egna tårar. Sen dess eskalerade det bara. Ångestattackerna blev jobbigare och jobbigare visste inte hur jag skulle hantera min egen kropp. Så jag kom på ett sätt som för några sekunder tog bort smärtan i bröstet. Jag skar mig. För några sekunder gjorde det ont i armen istället för i mitt hjärta. Det kändes som magi. Tills att det blev ett beroende, jag kunde inte sluta. Blev beroende av att inte känna känslan i hjärtat. Började med små märken, som sedan blev hela armen. Sedan märkte min skolkurator och kontaktade min mamma. Fick då en remiss till BUP i Värnamo. Mamma började kolla mina armar ofta. Så jag kom på iden att jag kunde skära mig på låren istället, där skulle hon inte se. Så jag fortsatte. Tills dagen jag märkte, det gör inte ont längre. Jag var van. Mitt beroende slutade fungera, det gjorde inte ont att skära sig längre heller. Kommer ihåg ångesten som kom att det enda sättet att sluta känna inte funkade längre. Önskade att jag kunde säga att jag slutade men det gjorde jag inte.. Började skära mig djupare och mycket mer. Detta höll på ett bra tag. Ingen förutom min mamma tog mig på allvar, inte ens psykologen eller läkaren på BUP. Dom trodde inte att jag var så pass deprimerad. Jag ville ha hjälp, jag ville inte svika min mamma mer. Men hur mycket min mamma än skrek på mina läkare blev det inte bättre. Så jag tog det dummaste beslutet. Jag tog en överdos. En överdos med tabletter. Inte för att dö, läste noggrant på tabletterna visste att jag bara skulle sova några dagar och vara trött. Så nu undrar ni säkert varför gjorde jag det? Jo det var mitt rop på hjälp. Ville att läkarna skulle förstå att jag menade allvar, jag ville och behövde hjälp. Fick jag hjälp? Svar nej. Låg inne en natt på sjukhuset sen skickades jag hem. Fortsatte skära mig själv. Jag kunde inte sluta trots att det inte hjälpte längre hoppades jag ändå varje gång att det skulle funka.

Frågade mig själv väldigt ofta vad är felet på mig? Är jag ett hopplöst fall? Varför hjälper dom mig inte?

Min mamma tröttnade, så hon ringde BUP i en annan kommun. Flyttades dit. Och där hände det magi. Dom tog mig på allvar på en gång. Fick mediciner och samtalskontakt. Ångesten blev mindre och jag slutade faktiskt skära mig iallafall en period.

Någon ville äntligen hjälpa mig.

Men vet ni vad som verkligen fick mig sluta med allt självdestruktivt? Min son, min Collin. Dagen jag bestämde mig för att behålla honom slutade jag med allting. Ångesten fanns fortfarande där men inte alls lika mycket och ofta.

Hade jag inte fått Collin hade jag inte funnits här idag.

Min lilla pojke räddade mig.

Mamma älskar dig. Föralltid.

En sista sak. Psykiska ohälsa JAG HATAR DIG.

Glöm aldrig att du duger precis som du är!