Sociala relationer

Här kommer lilla jag igen hahaha. Bättre sent än aldrig eller hur?

Jag har haft sjuuukt fullt upp faktiskt. Och då menar jag inte fullt upp med roliga saker, kompisar eller annat, utan jag menar fullt upp i skallen med tankar och funderingar.
Jag har (som jag nämnde i det senaste inlägget jag skrev) haft fullt upp med att jobba med mig själv, provat olika mediciner, försökt få ihop en bra fungerade strategi i skolan, kämpat med kompisar, kämpat med privata problem inom familjen, och bara blivit helt totalt slutkörd.

Under jullovet vände jag totalt på dygnet, därmed fuckade jag upp väldigt mycket som jag hade kämpat för. För när jag hamnar ur min dygnsrytm, då förstörs mitt mående, mina rutiner, medicinerna slutade tas så det rubbade mig rätt hårt, jag blir sjuk lättare, jag blir segare i allmänhet, och det går bara aldrig bra när jag gör så.

Jag börjar komma tillbaka i fas med den delen nu iallafall men det känns som om allt jag kämpat för skolmässigt bara flög åt skogen. Så jag är verkligen inte i fas längre när det gäller den delen.

Innan jag fyller det här inlägget med alla mina djupa tråkiga tankar, så ska jag säga att jag har ju faktiskt färgat håret brunt igen, tagit 3 nya hål i öronen och införskaffat mig en ögonskuggspalett från CAIA cosmetics! Känns så himla bra!

Jag har även börjat känna mig väldigt ensam och som om det fattas någonting liksom, som om det är någon slags tomhet i mitt liv.
Jag har vänner, jag har en väldigt fin mamma och bror som bryr sig om mig, men jag har ingen fast punkt att luta mig tillbaks till?
Det känns som om jag svävar i luften och inte vet vart jag ska stadga mig.

Jag har ingen riktig bästa vän. Jag har fina vänner runtomkring som jag kan skriva med på snap, och några i skolan som jag kan hänga med om jag vill.
Men jag har ingen som självmant skulle fråga just mig om jag vill hänga med till den där baren i helgen, eller någon som ringer mig när den är ledsen, eller någon som vet allt om mig.
Om jag inte hör av mig till dem, frågar vad dom ska göra eller bjuder in mig själv, så blir jag sittandes ensam.

Jag har ingen att prata med liksom. Ingen jag känner mig 100% bekväm med att ringa, eller skriva till.
Jag har en privat story med ungefär 10 personer som jag är närmst med/litar på, där jag lägger ut alla mina problem, filmar mig själv när jag berättar om det där sjuka som hände på bussen nyss, och gråter till. Ibland svarar folk med tips och råd.
Ibland svarar ingen överhuvudtaget, och jag ser att alla 10 personer har sett, vilket innerst inne gör jätteont.

Visst låter det tragiskt? Att jag sitter och lägger upp alla mina problem och delar med mig till personer jag kanske inte skulle pratat med annars? Uppmärksamhets-problem?


Jag har typ aldrig haft en bästa vän längre än i ett år i princip. Eller jo jag hade två stycken.
Den ena pratar jag fortfarande med, men hon bor i Australien. Alltså är det rätt kört på den fronten, förutom när hon kommer och hälsar på någon gång vartannat år.
Den andra "gjorde slut" med mig till och från under dem senaste tre, fyra åren, och så tog det slut på riktigt nu i höstas.

Annars har jag aldrig kunnat upprätthålla en vänskap?
Jag har alltid fått höra hur fel det är på mig, hur mycket problem jag har med dittan och dattan, hur konstig jag är, hur elak jag är.... listan kan göras lång.
Jag kan absolut erkänna och se att jag inte alltid har varit den bästa vännen man kan ha. Jag har gjort fel, jag har haft riktigt grova underliggande problem psykiskt som jag inte insett förens nu.
Men jag kan faktiskt inte se hur det kunnat bli så kortvariga relationer med nästan exakt alla jag någonsin träffat?


Jag har varit väldigt impulsiv, ofiltrerad, okunnig och klumpig. Jag har haft riktigt grov otur under hela mitt liv nästan?


Jag blev känd som "tjallaren" under hela högstadietiden, för att jag pratade med min mamma om allt (eftersom jag knappt hade några vänner) och därav råkade berätta om t.ex någon fest som jag hade hört om, som hon därav berättade för någon annan (absolut inte i något elakt syfte, utan mer mamma-plikt-syfte), så blev det fel, och jag fick skit för att folk seriöst hade trott att jag bara randomly hade gått till henne och sagt "mamma visste du att dom har fest, du måste snacka med rektorn om det".
Till en början visste jag inte att jag kanske inte kunde säga ALLT till alla vuxna jag träffade, eftersom det alltid ledde till dessa negativa konsekvenser.
Men tillslut började folk skylla på mig VARJE GÅNG någon hade blivit tagen på bar gärning. Eftersom att jag hade "tjallat" två gånger.

I samma veva så fick jag rykte som skolans "orre" (lösaktig tjej) eftersom att jag helt ärligt sökte uppmärksamhet hos killar på helt fel sätt, pga att jag inte fick uppmärksamhet på andra, mer "normala" sätt.

Så jag hade det väldigt väldigt tufft hela den perioden. Det gick aldrig över, och det förstörde mig så brutalt.


Det jag nämnde innan om impulsivitet och att jag var ofiltrerad, det innebär alltså att jag aldrig någonsin tänkte innan jag pratade, och jag ljög väldigt mycket för att krydda till saker jag berättade om, eller för att bara göra samtalen med mig lite extra roliga och intressanta. Jag ville ha lite action.
Jag hängde ut dem som mobbade mig, på internet, när jag var förbannad.
Jag startade bråk som jag inte hade behövt starta.
Jag sa exakt vad jag tänkte till de få som äntligen hade kommit mig nära.
När jag blev arg så blev jag ARG och slängde ur mig riktigt vidriga saker som jag inte alls tyckte eller hade tänkt igenom.


Ingen förstod varför, jag förstod inte varför. Jag började tro att jag faktiskt hade något fel i min hjärna. Alla andra hade ju bästa vänner, alla andra gick ju på fester, alla andra kunde prata normalt, alla andra fick riktigt bra pojkvänner.

Jag tyckte att jag var socialt inkompetent. Det verkade vara riktigt stora fel på mig? Jag fick aldrig heller lära mig vad som gick snett, eller höra av mina kompisar varför dem lämnade mig, eller varför jag inte bara kunde bete mig normalt?


Jag tycker fortfarande många av dem här sakerna om mig själv, trots att jag faktiskt äntligen har fått en diagnos och gått till botten varför jag gör vissa saker. Men jag känner ofta en stark känsla i kroppen av att jag är konstig, att jag inte duger, att jag inte är intressant, att jag verkligen vill ljuga och hitta på en as intressant historia bara för att någon ska vilja lyssna.

Jag känner mig som en börda när jag frågar om jag får sitta med kompisarna på lunchen, eller när jag ringer och frågar om jag får komma in till stan och hänga med dom.

Jag är ofta tyst när jag är med större grupper för att slippa riskera att jag kanske råkar säga något sjukt konstigt och opassande.
Men när jag är tyst, känner jag mig ju även ännu konstigare, för att det då känns som att jag bara är något släp som hänger efter dem. Jag tolkar varenda blick eller min som ett tecken på att jag borde gå eller att dem inte vill ha mig där. För varför skulle någon vilja hänga med mig? Givetvis vet jag om att dem jag hänger med, tycker om mig. Men det sitter verkligen ingrott djupt i huvudet sedan allt jag har varit med om.

När jag träffar killar på ett mer seriöst plan, så sitter jag och väntar på den dagen jag ska bli lämnad, för jag har aldrig dugit i något annat förhållande jag har varit i.
Jag får för mig att killen är ointresserad, tappar känslor eller att han tycker att jag är jobbig när jag skriver.

Mitt senaste ex var ju otrogen, förstår ni hur mycket det rubbade mig psykiskt? Allt jag byggt upp bara rasade igen. Tankarna kom tillbaka direkt. Jag fick nästan bekräftat, att jag är inte värd någonting, jag är inte värd att bli berättad för att hans känslor hade svalnat, jag var inte lika snygg eller bra som den andra tjejen, jag var inte en bra flickvän, jag var säkert för på och jobbig, jag är inte värd att bli älskad, jag är inte värd att vara lycklig.


Sådant tänker jag på hela tiden.
Det är utmattande kan jag säga.
Det är tungt att gå och bära på.
Jag vill inte känna så.
Men allt som hänt mig under hela min tid som tonåring har nästan bevisat det för mig om och om igen.
Hur lite värd jag e allt och hur socialt efterbliven jag är.
Jag vet innerst inne att jag verkligen inte ska ta på mig all skuld för allt som hänt.
Jag försöker intala mig att jag bara har haft extremt mycket otur och dåliga människor runt omkring mig.

Men det är svårt.

Gillar

Kommentarer