Fan vad dark

Det är ett så jäkla bra uttryck.
Jag känner mig så sjukt dark idag. Och det har jag gjort mycket senaste veckan.
Jag har ifrågasatt mig själv något extremt mycket senaste veckan. Jag övertänker och gör dumma beslut.
Jag har även tappat allt sug att gå ut och göra saker, och ta hand om mina vänner och familj. Jag har varit riktigt otrevlig mot mina familjemedlemmar, samt dragit mig undan från vänner. Såhär har det inte varit sedan jag gick in i väggen i Maj det här året. Och jag märker mer och mer vilken rädsla jag nu byggt upp för att må dåligt, istället för att accpetera att ja, det är såhär man kan känna ibland. Man behöver inte alltid må bra?
Men jag har verkligen bearbetat depressionen på helt fel sätt tror jag. Istället för att gräva djupare och bearbeta själva problemen så har jag grävt ner dem ännu djupare och tvingat fram glädje, och lagt på ett tjockt täcke med lycka och känslor som jag tyckte att man SKA känna istället för deppighet.
Vilket just nu verkar komma ikapp mig.
Men å andra sidan, så vill jag verkligen INTE må dåligt mer. Jag är så klar med det?
Jag vill bara att allt ska fortsätta fungera och att jag ska kunna vara mycket med kompisar utan att hjärnan säger stopp, och kunna fokusera i skolan så som jag mirakulöst har kunnat i början av den här terminen, och jag vill kunna prata med min mamma och lillebror om enkla saker utan att höja rösten.
Men så enkelt är det inte tydligen.

Men det jobbigaste av allt, är att jag inte kan förklara varför jag är såhär. Eller få mina vänner att förstå hur jag fungerar. Vad ska man säga liksom? "Hej, jag är en sån person som tröttnar på mina vänner efter en dag, kom tillbaka om 3 veckor igen?" Alltså. Nej.
Så ska det inte vara. Vad är fel på mig liksom? Om mina vänner nu läser det här, så hoppas jag att ni förstår att jag inte menar något illa och att jag tycker att det är askul att hänga med er. Jag tröttnar inte BOKSTAVLIGEN på er heller. Haha.

Senaste två-tre veckorna har jag ju, som jag skrivit om nedan, haft ett par sjukt jobbiga veckor i skolan. Det har varit drama och töntiga grejer som har blivit stora, jag har suttit själv nästan varje dag i matsalen och jag märker mer och mer hur alla vänner jag haft, typ bara försvunnit efter jag var sjukskriven förra terminen.
Jag fick nyligen min ADHD-diagnos också, vilket känns så sjukt konstigt att veta om? Vad kan jag få för hjälp? När ska jag få hjälp? Jag märker av mina problem med koncentrationen ännu mer och tänker på dem extra mycket nu när jag vet om orsaken bakom, och jag får panik när jag sitter i klassrummet och verkligen inte KAN fokusera.
Tänk er att sitta och försöka lyssna på läraren när du samtidigt måste lyssna och ta in ljudet av en penna, tangentbordet på någons dator, tuggumituggande 5 meter bakom dig, någon som borstar håret, några som skrattar till höger och några som viskar till vänster.
Att ta in 40 olika saker som händer - SAMTIDIGT, och inte kunna stänga av dem för att lyssna på en enda sak.

Det är så mycket som pågår i mitt huvud just nu och jag bryter ihop lite då och då över mitt ex som om det vore nyligen liksom, hur patetisk är inte jag liksom? Allt händer på samma gång och det blir inte bättre av att ingen förstår det heller, och att man inte kan sätta ord på det i en enda mening.

Så, jag hoppas att ni förstår varför jag inte uppdaterar så ofta här just nu. Följ gärna min Instagram om ni inte redan gör det @juliaalpsater.

Hoppas vi ses snart igen. Tack för att ni läser.
Kram.

bildkälla: picsart.com

Gillar

Kommentarer

IP: 204.12.255.42