Vill egentligen inget mer än att dela med mig av dessa bilder. FINASTE oskar 💖

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I might regret writing this, men, en av sakerna jag gillar allra mest med universitetet är att vi i min kurs inte betygssätts på föreläsningarna och seminarien. Utan det enda som bedöms är tentan och uppsatsen, och allt detta rättas anonymt.

För mig som alltid tvivlat på mig själv och min intelligens; om jag verkligen förtjänar mina betyg eller om jag helt enkelt bara "lurat" lärarna att jag är duktig, när jag inte är det egentligen, så är detta så befriande. Jag vet inte, det kanske låter konstigt, men det är ett bevisat psykologiskt fenomen att om du har en lärare i ett ämne och presterar bra så kommer detta färga hur du blir sedd i ett annat ämne av samma lärare. Det är ju såklart inte ett medvetet val som läraren gör, och jag kan inte komma på vad detta fenomen heter just nu, men jag har liksom alltid känt att det är lite detta som har varit anledningen till mina betyg. Inte att jag faktiskt förtjänat dem, utan att lärare "vetat", eller fått höra av andra lärare att jag är bra i andra ämnen, och att detta färgat dem och deras bedömning. Att jag på något vis utstrålar denna "duktighet" som gör att jag inte blir bedömd lika hårt.

Jag menar, jag skulle inte direkt påstå att jag försökt bli omtyckt av lärare, others might disagree, haha, men det är åtminstone inget jag aktivt försökt. Om något så har jag väl bara vara allmänt trevlig, för det är ju så man beter sig, eller? Räckt upp handen, svarat på frågor, lämnat in uppgifter i tid etc. I mean, I agree, jag var basically den perfekta studenten. Och på första seminariet här så fortsatte jag med det; svara på frågor, prata och allt sånt, tills jag insåg att, det spelar verkligen ingen roll längre. Jag kan sitta helt tyst, så länge jag får närvaro så har jag gjort mitt. Seminarieledaren behöver inte veta att jag kan svaren på frågorna, så länge jag vet det själv. Jag behöver inte visa att jag är duktig för det kommer inte påverka mina betyg överhuvudtaget.

Och det är så skönt att veta att det betyg jag nu får det är faktiskt baserat enbart på min prestation, och ingenting annat. Jag kan inte ha smörat till mig detta betyg. Det jag får är svart på vitt, ingenting annat. Hade detta varit i gymnasiet hade jag nog fått en smärre identisk kris om det betyget nu är dåligt, men jag har börjat come to terms with that I am not my grades, I am not my intelligence. Så det ska nog gå bra. Men, vi får väl se om jag ångrar att jag skrivit detta..

Another things that I wanted to talk about är läsning. Jag älskar, som bekant, att läsa, böcker ger mig ett syfte i livet, typ. Och jag läser väldigt snabbt, som de flesta som läst mycket när de var unga gör. Detta har såklart sina fördelar, lol who am I kidding, är typ bara fördelar, nejmen det finns några mindre nackdelar med, till exempel det faktum att jag på en kort tid kan ta mig igenom mycket text innebär att jag inte riktigt hinner processa all information som jag tar del av. Det händer så mycket på så kort tid att jag inte har tid att analysera vad jag läser, och det är svårt att sakta ner hur snabbt man läser, för ens lästakt förefaller sig ju ganska så automatiskt. DÄRFÖR, fick jag ett så bra tips för nått tag sen, nämligen att läsa två böcker samtidigt. Det passar säkert inte alla men för mig är det perfekt. Jag kan först läsa i en bok och för att inte komma för långt i storyn och missa chansen att tänka igenom vad jag läst, så kan jag bara byta till nästa bok, men alltså ändå få fortsätta läsa.

Kan vara en bra idé dock att läsa två ganska vitt skilda böcker, så det inte blir förvirrande.. Så typ facklitteratur tillsammans med skönlitteratur, bra kombo! Just nu läser jag Hans Roslings biografi, och såklart Call Me by Your Name.

Ett annat och avslutande life hack är att stänga av notiser på ens telefon. Jag är så trött på att vara tillgänglig 24/7, och tror knappast det är bra för oss. Den stressen liksom. Nej, har nästan stängt av notiser på alla appar jag har och de jag har kvar har jag inget ljud på, utan bara så att de dyker up. Istället för att bli "tillsagd" när jag ska kolla mobilen så kollar jag när jag har tid och vill. Livet är så mycket mer underbart så. Highly recommend, tillsammans med att ha telefonen på "Stör ej" typ hela tiden. All I want in life is to be left alone.

Ah, det var väl det för denna gång. Ha d bra! 😇

Likes

Comments

Två veckor har gått av min första kurs här på universitet, och även om januari har gått otroligt långsamt så har denna kurs gått otroligt fort. Men har egentligen slutat tänka på tid på det sättet, För, som jag skev förut: tid är ingenting. Och att försöka make sense out of något som inte finns känns bara som bortslösad tid. "Time is simply a way of measuring change", läste jag i en bok nyligen, och det kanske är just därför två veckor kan flyga förbi samtidigt som de går långsamt. Så mycket kan förändras, samtidigt som annat kan stå helt stilla.

Det är bara två veckor kvar av denna kurs, kritiskt tänkande, som jag då läser nu. Sen har jag en tenta och på måndagen efter det börjar nästa kurs. Och jag älskar det. Jag är verkligen så till freds med vad jag gör just nu, för det är precis sånt här jag vill göra just nu. Sista terminen av gymnasiet, speciellt sista månaderna fanns det inte mycket kvar för mig. Jag upplevde det som att det här stället inte hade något kvar att erbjuda mig. Jag kunde inte fortsätta utvecklas där. Det kanske är fel att säga att det inte fanns något mer jag kunde lära mig, men, jag kände mig begränsad. En begränsning som inte längre finns. För här, just nu, får jag ägna min tid åt mina absoluta favoritämnen, framför allt filosofin. Men även så klart spanskan.

Vi måste för övrigt prata om Call Me by Your Name. Kan bli en aning svårt dock, för jag saknar ORD. Har ni inte sett den ännu, så måstemåstemåste ni se den! För alltså wow. (Kommer definitivt läsa själva boken inom en mycket kort tid). I min dagbok, som nu ligger nedpackad i någon flyttkartong, har jag en lista med mina favoritfilmer, tror det är ungefär fem stycken, och alltså denna film kvalar lätt in på den listan. Soundtracket är amazing, brukar annars inte bry mig så mkt om filmmusik, men alltså alla låtar och stycken är helt perfekta. Jag är långt ifrån en filmexpert, men vinklarna, ljussättningen, färgerna och scenerna är även de lika perfekta. All ära till regissören Luca Guadagnino som verkligen lyckas fånga känslor och förmedla dem. Ska såklart inte glömma skådespelarna heller, fantastiskt jobb av allihopa. Sista scenen, när Elio sitter framför brasan och Visions of Gideon spelas, är nog nästan min favorit scen. Den är så kraftfull, och så tagande.

Och kanske avslutningsvis, det allra finaste med filmen är att det är en extraordinär, men samtidigt helt vanlig, kärleksfilm. Det är en film om två personers kärlek. Det är ingen "gayfilm" per se, både på gott och ont. Den diskriminering som homosexuella utsätts för är inte en del av filmen. Jag tror inte jag är helt rätt person att uttala mig men om jag får säga en sak i alla fall så är en del av det fina att deras relation behandlas just helt normalt. Precis som vilken heterorelation som helst skulle ha gjorts. Det är otroligt viktigt att synliggöra problemen som finns, såklart, men att någon gång få se en film där man inte behöver hålla andan i rädslan för att någon ska upptäcka dem, det är faktiskt ganska så skönt.

Jag är långt ifrån en hopplös romantiker, kanske inte ens romantiker. Kärlek skrämmer mig otroligt mycket, men denna film har kanske fått mig att ändra mig lite, vem vet..

Boken jag citerade här i början var en julklapp från min syster; The Dream of Reason av Anthony Gottlieb. En historisk överblick över filosofi från Antikens Grekland till Renässansen (och tro mig, jag kommer läsa uppföljaren). Citaten ovan kommer ifrån kapitlet om Aristoteles, och för att sätta det i kontext bör kanske nämnas att vad som följer innan är att tid varken har en början eller ett slut, eftersom det skulle innebära att det fanns en tid innan tid och en tid efter tid, vilket är fullständigt omöjligt. Så tid är everlasting, och även förändring är everlasting. Tid är därmed ett sätt att mäta förändring och således följer att det inte är möjligt att tala om tid utan att tala om förändring.

Så för att fortsätta, boken tar alltså även upp andra filosofer, såklart, och en av dem är Herakleitos. Han, precis som många andra filosofer, diskuterade the notion of flux, med lättare ord, just förändring. Och en analogi han ställer upp är ett exempel med en flod, vars vatten flödar. Om du går ner på ett ställe en dag, och sedan på samma ställe nästa dag, är det inte längre samma vatten, och därför kanske inte ens samma flod. Det finns inget som är bestående, som varar för alltid, förutom kanske just förändring.

I en scen av Call Me by Your Name så är detta med, och den scenen fick mig att reagera, kanske för att jag läst om det så nyligen, och det fastnade hos mig.

"The meaning of the river flowing is not that all things are changing so that we cannot encounter them twice, but that some things stay the same only by changing”

Varsågoda, där fick ni er dagliga dos av filosofi.

Likes

Comments

Jag skrev detta inlägg för kanske två veckor sen men hann aldrig skriva klart så fick aldrig en chans att publicera det. Hade nu i efterhand tänkt strunta i det, men känner ändå att jag vill publicera det. Även om saker ändrats sen jag skrev det, kanske framför allt att jag nu börjat plugga. Och jag älskar det, trivs så himla bra, mer om det i ett annat inlägg, men tycker det kanske bevisar min tes lite, att det går alltid att bli lycklig igen.

///

Det känns fortfarande inte riktigt rätt att vara tillbaka i Sverige, det känns som jag saknar något som jag inte saknat förr. Som om en del av mig blev kvar i Barcelona. Kanske beror det på att jag inte kommit in i det liv jag kommer ha här, ingen riktig rutin ännu att fylla dagarna med, men jag kan inte släppa känslan av att det inte känns som det en gång gjorde, och det känns som jag aldrig kommer känna så igen heller.

Vad det är jag saknar? Jag vet inte riktigt, the first thing that comes to mind är lycka.

Vill dock påpeka att jag inte känner mig deprimerad eller något sånt, men, jag känner inte samma lycka som jag gjorde i Barcelona. Men det är väl kanske självklart. Jag har förut skrivit om lycka hör och de två typer som finns, stabil lycka och kortvariga lyckorus. Det förstnämnda som uppnås vid enskilda tillfällen som gör oss glada, nästan euforiska, men en känsla som snabbt försvinner, och sen den långvariga lyckan som jag mer tror handlar om ens attityd till livet, om man känner sig nöjd med var man befinner sig i livet. Att känna sig till frids överlag.

Men lycka är inget permanent, utan det går som vågor, med toppar och dalar. Och jag tror att min tid i Barcelona just utgjordes av en sån topp. Det är klart att jag inte var konstant lycklig i sju månader, det fanns stunder som inte var lika bra, men överlag så ja, jag var riktigt lycklig.

Och jag tror att jag insåg det också; att jag verkligen var lycklig. Från stunden att jag landade på flygplatsen och bokstavligt talat inte kunde sluta le, för jag visste att jag skulle må bra, att det inte skulle finnas nån oro eller ångest. Att befinna sig i denna totala lycka är nog en version av att leva i nuet. För väl där och då tänkte jag inte tillbaka till saker som hänt eller på vad som skulle hända. Andra stunder där jag antingen varit olycklig, eller lycklig, fanns inte, utan jag fanns bara där och då.

När jag tänker tillbaka nu i efterhand så oroade jag mig knappt över ens att det en dag skulle komma till ett slut. För jag tänkte inte på det, inte från dag till dag. Jag njöt verkligen, istället för att känna oro och ångest. Och varför? Jag tänker att det beror på att jag visste att det ändå skulle ha hänt. Jag skulle fortfarande ha upplevt allt jag fick uppleva och känt alla känslor jag fick känna. Jag kommer alltid ha varit lycklig i de stunderna, och kommer på så vis alltid att vara. Det kan ingen ta ifrån mig.

Och nu när jag saknar det efteråt, för det gör jag; saknar allt med Barcelona, så vet jag det, och jag visste det redan då med. Och jag visste även att jag aldrig skulle känna så igen, inte samma lycka, inte igen.

Men, en annan lycka.

För jag vet vad lycka är, jag har upplevt det, och jag kommer alltid kunna känna så igen, jag kommer alltid kunna bli lycklig igen. På en annan plats, en annan tid, en annan gång.

Och framför allt, jag kommer alltid ha minnena av de forna lyckorna kvar.

Mina allra lyckligaste stunder i Barcelona var första dagen på flygplatsen, när jag stod uppe på takterrassen och kollade ut över La Sagrada Familia, dagen som vi spenderade i Sitges, La Mèrce när vi vandrade runt i Barcelona och gjorde precis vad vi kände för och speciellt en av alla kvällar på Boulevard när jag fick dansa hela kvällen med en grupp spanjorer. Alla dessa stunder var olika, men alla var stunder som jag var extra lycklig.

Sen ska jag väl vara självkritisk också och konstatera att jag nog glorifierar denna period nu i efterhand en hel del. Men det är ändå lite av det fina i det tror jag, att vi minns inte det dåliga, för varför ska vi minnas det? Jag vet att jag inte alltid mådde bra, för vem mår bra konstant i sju månder? Men jag behöver inte minnas mer än så. Den kunskapen räcker, och så länge jag är medveten om detta, tycker jag nog att jag kan få glorifiera resten. Eftersom jag trots allt också var så lycklig.

Ett citat jag såg häromdagen tycker jag får avsluta detta inlägg.

We do not need an infinite life in order to enjoy a complete life.

Likes

Comments

Det brukar finnas två förklaringar till att jag inte skrivit något här på ett tag, antingen så beror det på att jag inte har något att skriva om, eller så har jag alldeles för mycket att skriva om att jag inte vet var jag ska börja; denna gång är det det sistnämnda som är orsaken.

Så istället för att dra ut på skrivandet ännu mer tänkte jag ta och försöka börja. Så, som gick att läsa från mitt tidigare inlägg så är jag ju inget stort fan av nyårsafton, tänkte att jag kan utveckla det med att säga att det gäller nästan alla högtider. Midsommar, julafton och födelsedagar har aldrig varit riktigt min grej, och det handlar mycket om att det finns så mycket förväntningar, förväntningar som ofta inte blir uppfyllda.

Jag minns att jag för många år sen kunde tänka att det är bättre att förvänta sig det värsta, för på så vis kan man bara bli positivt överraskad, istället för tvärtom. Vilket kan vara ett ganska så sorgligt och pessimistiskt synsätt på världen, som jag kanske inte helt och hållet håller med om idag, men det finns ändå något i det.

Tillfällen när man förväntar sig så mycket, att det ska bli perfekt och den bästa dagen eller kvällen, är det nästan omöjligt att inte sluta upp besviken istället.

Och just därför föredrar jag till exempel hela december som månad framför julafton, just för att det inte finns någon förväntning på hur det ska vara, utan det kan bara få vara vad det är. Precis som namnsdagar, jag skulle väl inte påstå att namnsdagar är viktiga för mig, MEN just därför så gillar jag namnsdagar, för det finns ingen förväntning överhuvudtaget att det ska vara speciellt. En "vanlig" namnsdag känns så mycket bättre än en "vanlig" födelsedag. Ett grattis då betyder så mycket mer, eftersom det inte är förväntat. Det visar att någon tänker på en, även fast den inte behöver.

Okej, nu när vi har det överstökat om varför jag inte är så hype på högtider kan vi ju gå vidare. Självklart så har jag några nyårslöften, och jag vill inte säga att det är nyårslöften för 2018, utan det är löften för en obestämd framtid, förhoppningsvis så länge jag lever.

New Years Resolution

- Filosofera mera
As if I need it.. Nejmen jag kommer ju studera teoretisk filosofi nu i vår, vilket säkert kommer lära mig en massor, men utöver det vill jag även fördjupa mig i framför allt Stoicismen, den skola inom filosofin som just nu är vad jag mest identifierar mig med. Så jag har köpt en bok om stoicism för att göra det. Annars fick jag även en bok i julklapp om filosofins historia och utveckling som jag börjat läsa som är otroligt spännande.

- Läsa en bok från varje land i världen

Alltså jag såg ett TED-talk i höstas om en tjej som läst en bok från varje land, and it SOLD ME. Bestämde mig där och då att jag ville göra detsamma. Jag älskar ju att läsa, och är väl egentligen ganska bra på det också, men som hon tog upp i videon, att ofta läser man bara böcker från västvärlden, det finns ingen variation, bara samma perspektiv som återupprepas hela tiden. Och om det är något jag tror så är det att böcker kan lära oss så otroligt mycket, speciellt om saker som vi aldrig kommer att uppleva själva.

Lista på alla 196 böcker

- Vara en medveten konsument

Bli medveten om var och på vad jag lägger mina pengar, och inte på grund av min egen ekonomi, utan av hänsyn till jorden. Jag såg The True Cost här om dagen på Netflix som handlar om dagens modeindustri och Fast Fashion, alltså jag har aldrig varit någon som köper nya kläder flera gånger i månaden, knappt en gång i månaden, men när jag väl köper kläder så gör jag ju det ofta i några av de stora kedjorna. Företag som inte bryr sig alls om varken miljön eller människorna som tillverkar kläderna. Det är dags för ändring på det, dags att sluta blunda. Ett citat som fastnade hos mig är följande:

"Many times, consumers become aware of organic milk, or they have an allergy. And so, interestingly enough, cotton and what they put on their body, even though the skin’s the largest organ on your body, isn’t even on their radar screen because they’re not getting the connection of, ’Oh, I eat this organic apple. Therefore, I’m not directly ingesting pesticides or chemicals or whatever the case may be.’ But they don’t get that direct connection with clothing. So, you have to start looking in that bigger community scope, that it is about our air, it’s about our world, it’s about our planet, it’s about our people. And so it is that awareness of you may not feel that you’re having the direct impact by buying this organic shirt. But the impact you’re having is in the bigger picture in the world at large, and specially in the community where the cotton’s grown.”

Helt enkelt, det är egoistiskt att inte köpa ekologiskt och fairtrade, om man har möjligheten att göra det valet.

- Ta körkort
Det enda som är ett löfte för 2018, se till att ta körkortet i år... 😇

And that's it for this time!

Likes

Comments

God Jul, Gott Nytt År och God Fortsättning allihopa!

Har befunnit mig hemma i Sverige i en vecka nu inser jag, har det redan gått en vecka? Finns mycket jag saknar, mycket jag säkert kommer sakna ännu mer, känner hur jag långsamt blir den personen som bott utomlands och inte kan inleda en mening utan att säga "När jag var i Barcelona så...", förlåt på förhand.

I ungefär sju månader bodde jag i Barcelona, från den 4:e juni till den 20:e december, 200 dagar exakt. Det känns nu i efterhand verkligen inte som så länge. När jag kollar tillbaka på bilder jag tog från början så känns det inte ens som samma resa, som samma år, som samma liv. Men i och för sig, vad ska det kännas som? Vad känns sju månader som? Vad känns en vecka som? Vad känns tid som?

Sju månader är ju knappast en evighet, kanske inte ens en särskilt lång tid, om man jämför med tiden jag levt, tiden jag kommer leva, tiden människan har funnits, tiden jorden funnits. Men i jämförelse med en dag, en timme, är det ju en väldigt lång tid.

Tid är ett så spännande koncept, vad ens är tid?

Anledningen till mitt väldigt filosofiska jag, mer än vanligt i alla fall, är att jag besökte museet CCCB min sista dag i Barcelona, och här kommer alltså det utlovade inlägget om utställningen de har just nu: Después del fin del mundo (After the End of the World).

För den medvetna, går det kanske att gissa baserat på namnet, att utställningen handlar om den förödelse vi människor orsakat vår planet, och vad det egentligen innebär för vår framtid. Om det inte gick att gissa, så vet ni det nu i alla fall.

Helt ärligt en av de bästa utställningar jag varit på. Otroligt informativ, men framför allt, otroligt visuell, vilket gav det en helt annan upplevelse än att bara läsa om klimatförändringar och miljöförstöring. Den förmedlade verkligen känslan av att det här händer just nu, det här är vår framtid, allas vår framtid. Något som annars brukar vara lätt att bortse från när man bor i Sverige och inte ser effekterna våra val har på planeten.

Men, jag tänkte faktiskt fokusera detta inlägg på att diskutera tid. Framför allt för att jag knappast kan återberätta alla delar och all den fakta som togs upp, och göra dem rättvisa. Och jag vill ändå tro att skaparna bakom utställningen hade som syfte att förmedla en känsla snarare än att lära ut hårdfakta. En av dem, Timothy Morton, tog upp frågor om just tid; vad tid är, vad dåtid är, vad nutid är, vad framtid är. Och det är lite vad som fångade mig.

"What does ”present” mean? We say global warming is happening now. What is now? What size is now?"

Hur definierar man nutid? Kan man definiera nutid?

Tid är tidsskalor, inte en, inte två, utan ett oändligt antal tidsskalor, varav alla olika. Vissa är miljoner år långa. Vissa hundratusen år, som global uppvärmning. Andra några årtionden, som mitt liv. Och vissa några sekunder långa, som en nervsignal i hjärnan.

Och alla dessa händer exakt samtidigt.

Med resonemanget om tid, följer frågan om vad sanning egentligen är.

”Where is this room? In Barcelona? Spain? Europe? Earth? The Solar System? The Galaxy?
When is this room? Today? This week? This century? The time of humans on Earth? The time of organic matter in the Universe?”

Alla av ovanstående svar skulle jag argumentera för är sanna. Ingen är mer sann än de andra, alla är sanning. Men för att de ska kunna vara det, så måste det även vara möjligt att flera alternativ kan vara sanna samtidigt, trots att de i vissa situationer är varandras motsatser. Nu är idag och idag är denna vecka. Men denna vecka är inte bara idag. Denna vecka är också igår, och imorgon.

För att något ska vara sant så måste det finnas något som är falsk. Två extrema ytterligheter, som svart och vitt, som idag och igår. Men mellan dessa två extremer så finns det ett mellanrum, det gråa. Det som möjliggör att det inte bara finns ett svar på frågan, som gör alla andra svar falska. Det som skapar ett spektrum.

Tid är precis som sanning, sanning är precis som tid. Det existerar flera samtidigt. Flera sanningar, flera tider, eller tidsskalor. Och precis som det inte finns något som alltid är sant, så finns det ingen universell tidsskala.

"There is no one single master scale. We only think there is because we confuse time with measurement of time.
Time isn’t one, two, three, four, five… That’s counting, in a rhythmical way. Counting isn’t time. Counting in a rythm implies time. You can’t point to the time on your phone either. Pointing at your phone isn’t time.
You can search the whole Universe for something to point to that you can call time. You won’t find it.
That’s because the being who is pointing is time. Time is a liquid pouring out of you."

Tid finns inte, men ändå så finns det, för vi har skapat det.

-

"Where is the past? The past is in the way things appears. Look at your shoes. Your shoes tell a story about everything that happened to a pair of shoes. The way your shoes appear is the past.
Remember that. Those stories about your shoes are not ’in’ the past. Those stories are the past. How a hurricane appears is the past. How global warming appears is the past. Climate is the past. Weather is the past.

[…]

Where is the future? The future is in the way things are. Look at a stranger in the room. Who are they? You don’t quite know. You know a bit - you know how the stranger appears.
How the stranger appears is the past.
But who are they really?
Who they are really is the future. You know a bit - you can predict some thins about them accurately. But you can’t know the whole story. You won’t ever get to that kind of future.

[…]

So where is the present?
The present does not exist. There is not a little bubble, no matter how big or how small, called ”present.” There is no minute size bubble. There is no million year sized bubble."

Det vi kallar nutid, är egentligen det förflutna. Allt vi uppfattar, det en person, en sak, ett fenomen verkar vara, är dåtid, eftersom det är allt som redan har hänt.

Och hur allting egentligen är, det är framtid, eftersom det är allt som kommer att hända. Något vi aldrig kan veta försten det skett och blivit det förflutna.

Vi lever i imperfekt.

-

Och utifrån detta kan man fråga sig, vad är liv?

What is it to be living? Is it not, as matter of fact, to be dying?

Från att vi föds, från vårt första andetag, så börjar nedräkningen till vårt sista. Det vi kallar liv, är kanske egentligen motsatsen.

Är att vara döende en synonym till att leva? Eller är att leva synonymt till att vara odödlig? Det kanske är både och.

Hur definierar man liv utanför individen? Går det?

Från det att den första människan existerade, var den mänskliga arten döende? Från den första valen? Från den första eken?
Från det att jorden uppstod?

Är allting egentligen långsamt döende...

-

Glatt avslut på detta inlägg! Men jag vill gärna poängtera att jag inte menar något negativt med döende, utan det är ju mer utav ett filosofiskt konstaterande.

Och sammanfattningsvis, för att göra någon form av anknytning till vad jag började skriva detta inlägg om så ska jag komma till världens mest otippade och revolutionerade slutsats: allt är relativt. wow, amazing, det hade ni aldrig kunnat gissa va.

200 dagar är inte länge, det är heller inte kort. Tid är ingenting, det betyder ingenting, men det blir vad vi gör det till.

Och med detta, fuck carpe diem, du kan inte leva i nuet, för något som är _nu_ finns inte. Men vad du kan göra är att istället för att vara besatt av hur saker verkar vara, istället för att leva efter vad som har hänt, så lev efter vad saker är, släpp vad som varit och acceptera vad som blir.

Och slutligen, förstå att du är döende. Memento Mori, kom ihåg att du är dödlig, som det heter så fint på latin. Grundstenen i den filosofi jag försöker leva efter, stoicismen, som jag skrivit om förut, och som jag most certainly kommer skriva ännu mer om tillsammans med annat nu när jag kommer läsa filosofi på universitet. Looking forward to it <3

Cred till dig om du på nått vis faktiskt har läst hela detta inlägg, vet varken hur, eller varför? Antagligen väldigt svårläst och.. en aning speciellt 😇 But as I've said before, writing is my way of thinking, så detta är ju mest skrivet för mig själv för att fundera.

Likes

Comments

Shoutout till Linnea för idéen till detta inlägg, och bara generellt för denna idé. Jag kan tycka att det faktiskt är väldigt viktigt att tänka tillbaka och reflektera över ens förflutna, det märks säkert om man läser mina inlägg. Men jag menar, om vi i skolan läser historia för att lära oss av det förflutna, då är väl det minst lika applicerbart i våra individuella liv? That is at least my take on it.

Så 2018, ett nytt år närmar sig. Dels så har vi "New Year, New Me"-människorna, som står redo vid tolvslaget på att allt kommer att förändras med ett nytt år. Men sen såklart, har vi också de som hatar på dessa människor, som säger att ingenting kommer att förändras. Personligen, är jag någonstans mittemellan. Ska jag vara helt ärlig ogillar jag båda dessa syner på det hela. Sen är jag generellt inget stort fan av nyårsafton överhuvudtaget, men det är ett annat inlägg.

Hur som helst, det är klart att man inte kan bli en ny person från den 31:a december till den 1:a januari, men, jag vill ändå tro att vi människor har en förkärlek till att ordna, kategorisera och organisera, annars skulle vi väl inte ha skapat konceptet tid? Alltså, med ett nytt år, som egentligen betyder precis ingenting i universum, så kommer ändå möjligheten för oss att avsluta ett kapitel i boken som är våra liv, och påbörja nästa. Det sker ingen fysisk förändringen vid tolvslaget, men kanske ändå, en psykisk förändring hos många hos oss. Och här är det viktiga, det är inte en ny bok vi påbörjar, allt som hänt i de tidigare kapitlen finns kvar och påverkar var vi befinner oss i berättelsen just nu. Men ett nytt kapitel är ändå något nytt, och framförallt, är det en chans att innan man börjar läsa på nästa sida, stanna upp och fundera över vad som har hänt, vad man har lärt sig.

Med detta sagt så vill jag egentligen bara sammanfatta 19 saker jag har kommit till insikt om mina 19 år här på jorden, och det är ju inte nödvändigtvis så att jag lärt mig var och en av dessa saker en gång per år, men jag tänker mig att det blir en fin tradition att en gång per år skriva en ny sak på denna lista, för att sedan i framtiden kunna titta tillbaka och se hur långt jag har kommit.

Vissa av dessa är generella och kanske något många kan känna igen sig i, medan vissa är mer specifika för just mig själv, men det är ju trots allt mina lärdomar. Och vissa av dessa är något jag insett och sen inte behöver reflektera över igen, medan vissa är något som jag måste påminna mig själv om varje dag.

So here we go, in no particular order:

1. Jag måste inte vara vacker

Har inte så mycket att tillägga mer än citatet från Warsan Shire som fick mig att inse detta: "It's not my responsibility to be beautiful. I'm not alive for that purpose. My existence is not about how desirable you find me."

2. Jag måste inte vilja vara vacker

Fortsättning på ovanstående insikt, och yet another quote som jag älskar "I want to be pretty, but even more than that, I don't want to want to be pretty." Dagens samhälle med denna ständiga utseendefixering som påverkar speciellt oss kvinnor med att bryta ned våran självkänsla, försöker få oss att köpa produkter för att ändra på oss, få oss att passa in, för att vi inte uppfyller de ouppnåeliga skönhetsideal som finns. Vad som då är revolutionerande att göra är att vägra delta, att inte vilja göra det, att inte ens vilja passa in i normen.

3. Men jag är vacker

Kanske kan tyckas vara dubbla budskap med tanke på de två tidigare punkterna, men det handlar helt enkelt om att det egentligen inte finns någon som är vacker, eller ful. Vi alla är vackra, och framförallt: "Another woman's beauty is not the absence of your own".

4. Min kropp kommer ständigt förändras

Inget är ständigt, inget är för alltid. Och den kroppen jag har idag kommer jag inte ha imorgon. Rynkor, ärr, celluliter, bristningar, valkar, hår, fett, muskler, allt kommer förändras. Jag ser framemot att åldras, och inte bara att bli 25, utan att bli 40 också, fylla 60. Allting. Jag ser framemot allt det innebär, utan att låta något så ytligt som utseende och min kropp hindra mig från att göra vad jag vill.

5. There is no such thing as "flattering"

Jag kommer ihåg att jag som liten kunde se på andra och döma dem för vad de hade på sig, kläder som inte var "skapta" för deras kroppstyp. That is bullshit. Skäms idag när jag tänker på det. Men mycket handlade om mig egen osäkerhet, och det har varit så befriande att inse att det inte finns någonting som "flattering". Klä dig i exakt vad du vill, det enda som betyder något är att du känner dig bekväm. Hairy legs? Rock those shorts! Saggy boobs? Who cares about wearing a bra? No flat stomach? Crop tops is for E-V-E-R-Y-B-O-D-Y!

6. Prioritera inte personer som inte prioriterar dig

Lägg inte din tid på personer som inte är intresserade av dig. I början av gymnasiet spenderade jag min tid på personer som inte gjorde detsamma för mig. Vi var aldrig lika, klickade inte, så jag skulle inte säga att jag blame them. Men jag var väl rädd för att vara ensam så jag fortsatte försöka, så att säga, tills jag just insåg att de inte förtjänade mig eller min tid. Jag tänker bara spendera min tid på personer som faktiskt är villiga att göra desamma, som uppskattar mig.

7. Lär dig uppskatta ensamhet

Upplevelserna från början av gymnasiet fick mig att börja uppskatta att vara ensam mer. Jag är introvert så det är klart att jag uppskattar min ensamhet för att samla energi, men utöver det så handlar det om att jag hellre är fysiskt ensam än i ett rum fullt med människor som jag saknar någon koppling till och känner mig psykiskt ensam.

8. Våga göra saker själv

Om det finns något du alltid velat göra, GÖR DET! och framför allt; våga göra det själv. Vänta inte på någon annan, säg: "Jag ska göra det här, du får gärna följa med, men jag kommer göra det oavsett." Det största jag har gjort var såklart att flytta till Barcelona ensam, och jag ångrar inte en sekund av det. Men jag tror att det är lättare om man börjar mindre: sitt ensam på ett café, besök museum, gå på bio, föreläsningar, engagera dig i en förening ensam. Alla små steg kommer leda till något större, och innan du vet ordet av det har du lärt dig så mycket både om andra, men kanske framför allt om dig själv.

9. I can do anything I put my mind to

Jag skulle ändå säga att jag har väldigt bra självförtroende, och om jag får gissa så tror jag att det kommer ifrån att jag har vågat göra saker själv. Och jag har insett att det värsta som kan hända, det är faktiskt inte så farligt. Jag låter mig inte begränsas av min rädsla för att misslyckas. För då har jag ju misslyckats, eftersom jag då aldrig gav det en chans. Ett inlägg jag skrivit på denna blogg men sedan raderat var några rader om just detta, och en mening som säger allt tycker jag är följande: "Och att misslyckas innan man ens försökt, det måste ändå vara värre än att försöka och sen misslyckas."

10. Jag är inte mina höga betyg

Det här har varit en så otroligt viktig sak för mig att förstå, just för att man i de flesta fall pratar om det motsatta, att låga betyg inte definierar en. Men det är verkligen så viktigt att även säga det motsatta, HÖGA BETYG DEFINIERAR INTE DITT MÄNNISKOVÄRDE. Efter att ständigt ha levt med denna känsla, att allt jag är är min intelligens, och den rädsla som medföljer detta; att vad händer om jag får ett sämre betyg? Vad gör det med mig? Vem är jag då? Låt mig säga: Inget händer. Det gör ingen skillnad. Jag är samma person. Mina betyg, min "duktighet", även om det förändras så är jag fortfarande samma person, och jag är fortfarande lika mycket värd.

11. Be inte om ursäkt för att du inte vet allt

Ett annat topic jag skrivit om tidigare på denna blogg, men som kvinna tycker jag verkligen att det är viktigt att förstå att jag kan inte veta allting. Det är inte mänskligt att veta allting. Och jag tänker inte be om ursäkt om det.

12. Don't give a fuck

Jag skrev ett inlägg här på bloggen i april iår som jag publicerade, i efterhand tyckte jag att det framstod som att jag försökte come off as better än andra, vilket inte var min åtanke, så jag tog bort det. Men, poängen med det inläggen kvarstår, not giving a fuck. Jag varken orkar eller vill bry mig om vad andra tycker och tänker om mig, eller om nånting for that matter. Vad andra håller på med som har noll påverkan för mig och mitt liv, it's their business and I couldn't care less, och ärligt talat, det är jävligt befriande.

13. Omge dig med personer som får dig att må bra

Omge dig bara med personer som får dig att må bra, and cut all the other people out! Välj dina vänner, det är inte fel att avsluta en vänskap. Jag har aldrig befunnit mig i en situation där jag verkligen behövt avsluta en vänskap drastiskt, men till exempel, efter grundskolan inför gymnasiet fanns det en person jag bara kände att jag inte trivdes med att vara omkring längre, så jag gjorde vad som kändes rätt för mig och mitt mående och slutade helt enkelt umgås med den personen. No hard feelings, utan det är helt enkelt bara upp till mig att bestämma vilka personer jag vill ha i mitt liv.

14. Se över vilka du följer på sociala medier

Kopplat till det ovan, precis som man omger sig med personer man gillar i verkligheten, gör det online också! Ett av mina livs bästa beslut har ärligt talat varit att avfölja alla skinny white girls som jag tidigare följt. Och jag tänker fortsätta uppmana er att göra detsamma.

15. Prata om dina känslor

Jag är långt ifrån att nå hela vägen fram på denna punkt, men jag har börjat förstå hur viktigt det är. Det började väl med att jag började skriva om mina tankar och känslor i en dagbok, för att sen komma till insikten att jag behövde prata om det med någon. Och eftersom jag hela mitt liv aldrig kunnat, eller snarare vågat, prata om det med vänner eller familj, vände jag mig till en psykolog. Och tbh, det var precis vad jag behövde. Skulle även ge ca. ALLA tipset att prata med en psykolog, och skriva dagbok. Därefter utvecklade det sig till denna fina blogg där jag försöker vara så öppen jag kan, och vågar, men det är svårt ibland att skriva personligt och inte hålla det generellt för mig. Men utifrån detta så har jag nu börjat våga öppna upp mig om saker genom att skriva till mina vänner, aka. Linsen. Tack för att du lyssnar på och tar del av #erikasbekännelser. Och en dag så kommer jag nå så långt att jag även känner att jag vågar prata om mina känslor, utan att skriva ner dem först.

16. Min pappa älskar mig

En av de mest personliga i denna lista, och detta är något jag så länge tvivlat på. Min och pappas relation har alltid varit komplicerad, och jag minns hur jag som liten kunde spara sms han skrev där han visade att han brydde sig om mig, för de kunde göra mig så lycklig. Och sen för ett år sen, på hans födelsedag, dagen då min farfar dog, så sa han det. Ärligt talat så kan inte ord beskriva vad jag kände då, vad jag gick igenom inombords. Det var så många känslor som kolliderade; smärta, sorg, lycka. Men att få höra de orden, det betydde nog allt för mig. Jag älskar dig pappa, så otroligt mycket.

17. Var öppen för och acceptera saker du inte förstår

Som jag skrivit tidigare här på bloggen så anser jag att vi människor egentligen inte riktigt kan förstå något om vi inte själva har upplevt det. Det här är min åsikt eftersom jag tror att kunskapen vi besitter är baserad utifrån våra erfarenheter och känslor. Vi kan vara säkra på nånting och oavsett antal motargument kommer vi inte ändra synsätt, OM inte vi upplever det motsatta. Och genom att vara medveten om detta har man helt plötsligt otroligt mycket lättare, i alla fall större chans, att lära sig nya saker. När man stöter på något eller någon man inte förstår, istället för att säga: "Nej, så är det inte för mig", acceptera att din sanning inte är allas sanning.

18. Sluta förminska dig själv

Jag har varit otroligt skyldig till att göra just detta, och jag gör det säkerligen fortfarande i viss mån. De gånger, om än få, jag berättat om mig själv så har jag haft som vana att förminska mina känslor, mina upplevelser, mina prestationer och mina färdigheter. Jämföra vad jag känner och gjort med saker andra gjort, tänkt och sagt att "det finns andra som har det värre", "det är inte så märkvärdigt" och "det var inte så svårt". Även om dessa saker må vara sanna så förändrar det inte det faktum att jag känner som jag gör, att jag gjort det jag har gjort. Och jag har rätt till dessa känslor; mina känslor. Jag har rätt att vara stolt över vad jag åstadkommit oavsett vad andra har gjort innan mig. Som man brukar säga: "The only person you should try to be better than is the person you were yesterday".

Innan jag började skriva detta inlägg gjorde jag en anteckning på min mobil på olika saker jag lärt mig. Det blev uppemot 22 stycken och när jag därefter började renskriva dem slutade jag upp på 18 stycken, en fattades alltså. Jag har tänkt på vad den nittonde borde vara, det borde ju vara något lite speciellt för att avsluta, men har inte kommit på något, tills.. jag insåg att jag nog hela tiden vetat vad jag velat skriva här under.

Men först, så behövde jag skriva det någon annanstans. So I did what I have thought about doing for quite some time, och sms:ade Linnea det klockan halv två på natten, och nu skriver jag det alltså här:

19. Jag är bisexuell

Likes

Comments

Det första inlägget jag skrev här från Barcelona hette "La primera semana", så det kändes lite passade att kalla detta för "La última noche."

Håller just nu på med att packa ihop allting, gud vet om jag kommer få plats.. Har en väska jag ska checka in som just nu väger 23,7kg, när max är 23kg, borde gå får vi hoppas... Ett handbagage på 9,8kg och en enorm handväska på det som jag inte ens är säker på om den får följa med... Tänker skylla på att det är julklapparna som tar upp all plats...

Flyger går imorgon kl. 12 och är lite osäker på hur tidigt jag borde vara där, men tänkte nog åka runt kl. 8 kanske, då borde jag ju hinna.. Om inte vad gör det, stannar gärna här längre så.. ;) Okej nej, skämt åsido, ju mer det närmar sig att åka hem ju mer börjar jag acceptera det faktum att jag faktiskt ska hem.. Längta är nog inte rätt ord, för jag längtar inte hem. Kanske beror det på att det inte känns som hem. Jag ska ju varken till det hus, eller den stad jag bott i hela mitt liv, utan jag ska till Uppsala. Något helt nytt, och att längta efter något man inte upplevt, är det verkligen möjligt? Men, vad jag däremot känner är att jag ser fram emot det.

Annars så har jag idag besökt det sista museet på min lista, CCCB, Centre de Cultura Contemporània de Barcelona, tänkte skriva ett eget inlägg om det lite senare, för något säger mig att det kommer bli myyycket text... 😇

Efter det, ätit lunch med Alice på Rosa Negra, alltså kan såååå rekomendera nachosen, deras ostsås är AMAZING. Vet inte vad de gör med den, men är det godaste jag ätit. Tacosen och quesadillasen är det verkligen inget fel på heller.

Så, ska fortsätta spendera kvällen nu med att få ihop det sista, aka. faktiskt lyckas stänga resväskorna... Wish me luck!

Likes

Comments

Så efter att ha publicerat det senaste inlägget här i onsdags tog jag mig en härlig, lol, promenad till Fundació Antoni Tàpies. Var basically helt ensam på museet, förutom vakterna då, konstigt, är det inte fler som går museum kl 14 på en onsdag?? I guess not.. Ett ganska litet museum, och framför allt inte så mycket konst av Antoni Tàpies, utan den tillfälliga utställningen var större. Jag tänker att det kanske kan bero på, rätta mig om jag har fel, eftersom det är en så kallad fundación så är det väl konstnären själv som upprättat det för att dels visa sin konst, men även en stor del för att lyfta fram andra konstnärer. Det är i alla fall min ganska så okvalificerade gissning.. 😇

Mitt favoritverk var nog canvasduken som är vänd åt fel håll, Tàpies förklarade det något i stil med att han såg duken som ett objekt istället för ett fönster. Att titta på istället för igenom. Min tolkning handlar snarare om att eftersom han levde under Francodiktaturen där rättigheterna av vad man fick säga och göra var begränsade, var en bakåtvänd tavla en symbol för motstånd. But hey, that's what is wonderful about art. We all make our own interpretations.

Sedan idag lördag åkte jag till MNAC, Museu Nacional d'Art de Catalunya, har avvaktat ganska länge med detta museum då det kändes så STORT. Och det är det väl också, men, om det är något jag uppskattar så är det när museum har en tydlig tanke bakom hur man går igenom utställningen (!!!) Så man slipper gå fram och tillbaka och förbi samma plats flera gånger. I alla fall, den nedre våningen utgjordes av gotisk och romansk konst. Vilket väl tja, inte är min favorit, då det är mycket målningar från kyrkor osv. aka, Jesus på korset som man har sett sisådär ett hundratals gånger redan... Vad som däremot var häftigt var att de där inne byggt upp kupoler och valv där sedan stenmålningarna placerats, så det såg ut som det gjort i verkligheten. Stötte även på en otroligt fin tavla med en grip, shoutout till Linnea (som vanligt) eftersom vi pratade om just om hur mycket jag älskade gripar när jag var liten, still do. <3

Men sen så, övre våningen, mycket bättre! Konst från hela 1900-talet där allt var ordnat i en tydlig kronologisk ordning genom de olika stilarna. Alltså det är verkligen så sjukt fascinerande hur vissa porträtt verkligen ser ut som fotografier. Fanns ett porträtt på en kvinna som bar ett armband och kan inte släppa hur man från nära håll kan se färgerna och penseldragen, bara för att när man backar och har något meters avstånd, hur verklighetstroget det ser ut istället. wow bara.

Sen fanns det även en tillfällig utställning om Ramón Pichot, gillade särskilt landskapsmålningarna från Cadaqués och "El último fin del año" samt "Bulevar de Paris". Känner ärligt talat att jag har bättre koll på spanska konstnärer än svenska, men har ju in princip varit på alla konstmuseum nu i både Madrid och Barcelona, livet som konstkritiker helt enkelt, haha.

Nu ikväll blir det middag på älskade La Luna, antar att det kommer bli den sista gången, eftersom jag åker hem på onsdag.. uhhh, vill verkligen inte.. Men, allt har sin tid och även om jag lämnar så finns Barcelona alltid kvar, och ni kan ju gissa att jag kommer tillbaka. 1), så tänker jag definitivt läsa min utbytestermin här, i Spanien i alla fall, och 2) kommer 100 procent köpa ett boende här när jag har pengarna.

Likes

Comments

Var ett bra tag sen jag skrev ett sånt här inlägg, men har inte skrivit om denna helg ännu och vill gärna göra det. Så i, öhm, augusti, tror jag, var Mona här i Barcelona på besök. Hon var hos mig från fredag till måndag och det var en helg fullpackad med saker att göra.

Så på fredagen efter att jag slutat jobba kom hon hem till mig och eftersom båda var hungriga gick vi till La Taqueria, ett mexicanskt ställe som jag velat prova länge eftersom det ligger precis bredvid där jag bor. Jag åt en vegetariska tacos gjord på kaktus, väldigt spännande och god! Alla mina tidigare flatmates hade flyttat ut helgen innan så vi hade hela lägenheten för oss själva, bästa <3

Dagen efter promenerade vi till Granja Petitbo för min favoritsyssla, brunch. Därefter begav vi oss till La Maquinista, ett utomhus shoppingcenter en liten stund utanför centrala Barcelona, där de bland annat har Forever 21 <33 En rolig sak för alla mina fellow täbybor är att det måste vara samma ägare till La Maquinista och Täby Centrum. Samma font på skyltarna, reklam och bilder där det står "Unexpected shopping" osv. Kändes som att vara hemma igen nästan...

Efter att ha spenderat alldeles för mycket pengar, bland annat en jeansjacka som jag hade letat efter i ca. tre år, så #sucess. I alla fall, vi åkte hem, vilade and then glo the fuck up. Mötte upp Alice på stammis restaurangen La Luna, drack vin och drinkar, åt raviolin och mycket mer för att sen åka till Razzmatazz. Den kvällen, inget bra ställe, DET.VAR.BARA.TECHNO. Så vi åkte till älskade Boulevard istället, blvd never lets you down <3

Alltså denna söndag... den var tuff.. På en skala 1 till 10 hur bakis jag var? Let's not talk about it.. Så what better to do than vila på stranden hela dagen?? (Egentligen kanske inte så smart pga. uttorkning.. men aja) År en riktigt nice frukost bestående av my faves: pan con tomate och tortilla de patata, MmmMmm. Spenderade resten av dagen på stranden med att sova och bada. På kvällen åkte vi sen för att kolla på Font Màgica de Montjuïc, en fontän som, jag tror varje kväll, har en "show" med musik. Efter det övertalade Mona mig att vi skulle gå ut igen, so we did. Jag bestämde mig dock för att inte dricka eftersom jag 1) fortfarande mådde illa av tanken på alkohol och 2) skulle jobba dagen efter. Så det blev energidryck istället, hahah.

Likes

Comments