JAG KOMMER ALDRIG PASSA IN, VILKET OCKSÅ ÄR MIN BÄSTA EGENSKAP |
Åh, nu känner jag att jag satt höga förväntningar på detta inlägg. Något jag pratade om på instagram visade sig vara vardag för fler än mig själv, vilket faktiskt är en fantastisk känsla och en bekräftelse på att det ibland är så givande att prata om något som är både privat och jobbigt för en själv. Problemet nu är att jag inte alls vet hur jag skall kunna ge er ett helt inlägg kring ämnet, men jag maler på i vanlig ordning utan röd tråd och en punkt så ser vi helt enkelt vart det tar oss.
Jag har alltid haft en väldigt stark känsla inom mig att jag är "annorlunda", att jag är skev (mitt favoritord förr, minns ni?) och att jag aldrig känt igen mig i någon på så sätt. Jag har aldrig känt mig riktigt lik någon. Varken de i min egen familj eller i min omgivning. Jag är inte alls lik någon av mina väninnor och jag är inte alls lik varken mina syskon eller mina föräldrar. Vi pratar inte om utseende, vi pratar på djupet och att i själen vara lik någon annan. Jag ser ju till exempel att mina syskon är väldigt lika våra föräldrar, tydliga likheter och mycket dem liksom delar med varandra. Men jag har inget från någon.
Förr har det uppriktigt "jagat" mig och stundvis påverkat mig extremt mycket. Jag har känt mig väldigt utanför i många sammanhang och har många gånger jagat en känsla av gemenskap och samhörighet. Bara önskat att en person som pratar i samma sekund får mig att känna mig "hemma", ni som har syskon (exempelvis) förstår nog vad jag menar. När ni pratar om sådant bara ni kan prata om så får man automatiskt en känsla av "hemma".
Framförallt personlighetsmässigt känns det som att alla i familjen är exempelvis golden retriever och jag är en rysk gatu-avel. Haha. När allt efter Melinas förlossning var tungt började jag hos psykolog som jag går hos än idag, hon är helt fantastisk och jag har verkligen tyckt att det är väldigt givande. Där har vi bland annat pratat om dessa känslorna jag har och att jag saknar den samhörigheten inom min familj, då det för mig har varit väldigt tufft ibland så ville jag arbeta mig igenom den tunga stenen jag burit i bröstet.
Jag har ställt så mycket frågor till mig själv, ibland känt ett "hat" mot varför jag inte är "som alla andra"? Varför är det fel på mig och varför kan jag inte bara passa in? Jag vill också vara tyst, harmonisk och mer samlad i situationer och diskussioner. Varför kan jag inte bara få vara det? Varför måste jag fungera såhär och vara såhär?
Idag är jag 26 år gammal och med åren har mycket av detta blivit lättare att hantera, men fram tills för 1-2 år sedan har det varit sjukt jobbigt att bära på dessa tankar och känslor helt ensam. Ingen runt mig har förstått heller liksom, givetvis är det svårt för dem att förstå djupet i dessa tankar. Jag har velat slita loss håret i sorg ibland. Men här står jag, starkare än någon annan gång.
Som jag skrev har jag arbetat väldigt mycket med detta i bakgrunden och jag har insett att jag är inte annorlunda, det är inte fel på mig och jag behöver inte "passa in" för att trivas. Desto mer jag arbetat med mig själv och desto bättre jag har mått, desto mer har jag också uppskattat att jag är just den jag är. Det handlar ju inte om att andra i min omgivning är rätt och jag fel, det handlar om att dem är blåa, röda och gula och jag är exempelvis grön. Många andra i min omgivning har en gråskala, det har inte jag. Har jag aldrig haft. Idag uppskattar jag hur svartvitt allting är för mig, det gör att många beslut blir förhållandevis lätta att ta. Jag tvivlar inte, jag analyserar en stund och säger därefter antingen ja eller nej. Jag säger aldrig lagom, jag vill alltid ha lite eller mycket. Jag är sällan "låg", jag är antingen glad eller pissed haha. Men vad min ryska gatuavel också gett mig är ett starkt konsekvenstänk, ett starkt rättvisetänk, en brutal ärlighet och ett jävla driv.
Viktigast av allt har jag kanske inbillat mig att kampen om att passa in varit viktig, men allt jag har kämpat för är ju faktiskt att slippa passa in. Ni kanske inte förstår hur jag menar, men vad jag vill framföra är att ni som är som jag eller har upplevt det jag skriver kring, när ni nu läser.. Om du känner igen dig så tror jag att du precis som jag egentligen inte vill passa in, min psykolog frågade mig vid ett tillfälle vad är det du vill ha som du inte har? Vem vill du vara lik? Vad är du beredd att offra av dina egenskaper för att få exempelvis "hens"? Plötsligt då så hade jag egentligen inget svar. Så jag vill nog inte passa in, jag vill nog hellre bara att alla skall vara som mig så slipper man förklara och dividera.
På väldigt kort tid kände jag samhörighet till halva min instagram-mail från människor som beskrev sina familjesituationer och plötsligt då kändes allting så fantastisk mycket lättare. Jag tror ärligt talat att detta är ganska vanligt, jag tror inte att en enda familj är komplett, åtminstone inte på djupet av insidan, däremot den sidan "folk ser", den är ju ganska lätt att manipulera.

