Min stalker

Medans Nouw var nere igår så kollade jag igenom min mobil och hittade en gammal text som jag hade skrivit en gång när jag var arg på jobbet. Den handlade om en händelse som hände för några veckor sedan, som jag pratade med mina kollegor om. En kille ifrån en dejtingapp hade försökt kontakta mig och jag skrev redan vid första meddelandet från honom att jag ej var intresserad, sen blockerade jag. Efter det började meddelanden poppa upp på Instagram, Facebook och till och med i en av kommentarerna på min blogg. De var alla ifrån honom, där han skrev att han tycker att jag ”verkar intressant och har gått igenom så mycket”. Han ville att jag skulle svara på hans meddelanden och jag ”svarade” genom att blockera honom återigen. Tillslut drog han det så långt att han skrev ett långt meddelande till min privata email-adress och då fick jag nog. Jag frågade mina kollegor några minuter senare vad jag skulle göra åt situationen, med förväntningen av att få chockerade reaktioner och stöd. Istället fick jag höra ”Varför ger du honom inte en chans?”. Detta gjorde mig irriterad, så jag lade ut screenshotsen på Snapchat med hans namn censurerat och frågade samma sak. Där fick jag åter igen samma reaktion men med en mer otrevlig ton. En kille skrev till mig ”Istället för att hänga ut honom kan du kanske säga tack till honom istället?” en annan skrev ”Varför ger du honom inte en chans? Han hade nog gått långt för din skull”.

Detta scenariot får mig att fundera på varför denna typen av beteende är så accepterat. Är detta verkligen vad vi tjejer ska förvänta oss och tycka om? Att ha killar som kontaktar oss gång på gång, fram tills vi ger upp och ger dem en chans? Jag tycker helt ärligt att det är sjukt och det gör mig arg att det är så normaliserat. Jag blir uppriktigt arg och triggad av att ens tänka på det. Ni tjejer som läser detta, jag tror ni vet också vad jag snackar om och har varit i samma situation. Varenda gång en kille är hotfull, äcklig eller elak så hör man alltid från andra att det är du själv som är problemet, att det är ”synd” om killen eller liknande som gynnar HANS del. Det är så jävla synd hela tiden om dessa män men vart fan är vårat stöd? Varför läggs skulden alltid på oss som blir utsatta?


Beteendet ifrån mannen som kontaktade mig via sociala medier för några veckor sedan, är egentligen bara en liten grej. Det påverkar mig knappt och anledningen till det är nog för att jag har varit med om så mycket värre tidigare. Killar som honom är bara en liten del av ett mycket större problem som finns i vårat samhälle. Män som inte kan ta ett nej, män som trakasserar och män som inte respekterar kvinnor. Ja, jag säger män och jag skiter i om ni blir triggade för det. När en KVINNA trakasserar en MAN så är ALLA skitsnabba med att kalla henne ”psykopat”, ”idiot” eller vad som. Det är så i nästan varje fall, för som jag nämnt tidigare är det ju så jävla synd om männen HELA TIDEN. I VARJE situation så finns det alltid någon som kommer beskydda mannen, bara för att han är just en man. Det är inte många som vet om detta men jag har faktiskt blivit utsatt på riktigt av just en sån här man. Stalkad och trakasserad av en man som inte kunde ta ett nej. Här är min historia om mina egna erfarenheter om stalking i verkliga livet. Få se hur många som kommer ursäkta denna mannens beteende efter att jag skrivit ut sanningen i dess fula stadium.


Året var 2015, det var sommar och 96:orna skulle ta studenten i min hemstad. Jag bodde hemma just då och kände några som skulle ta studenten det året. I vanlig ordning planerade jag för fest och enligt tradition så brukar de som tar studenten i min hemstad, åka till ”bryggan i Smögen” för att fira. Jag var inte tillräckligt gammal för att kunna gå på krogarna, men många i min ålder försökte ändå ta sig in under kvällen. De flesta lyckades genom att handrita krogstämplarna på sina handleder, men jag valde att hålla mig utanför och bara prata med folk. Jag var där med min f.d bästa vän innan jag kände henne riktigt väl. Vi träffade lite folk, smygdrack några cider bakom buskarna och hade ganska kul. Längre in mot kvällen kände jag dock att alkoholens effekt avtog och medans min f.d bästa vän sprang runt och var full som en galning, så stod jag mest och väntade på att få åka hem. Det var då han kom fram till mig.


Han var några centimeter kortare än mig och hade ett pojkaktigt ansikte. Rufsigt, brunett hår som stod åt alla håll. Han var klädd i en vit hoodie och hade säckiga byxor som hängde ner till rumpan. Packad var han också, kunde knappt stå upp. Han frågade mig vad jag hette och jag svarade, sen bad han om en kram. Jag sade först nej men han började tjata på mig och innan jag visste ordet av det så höll han om mig. Det var riktigt obekvämt men jag orkade inte vara en bitch mot honom. Han frågade sedan om mitt nummer och jag gav honom ett fake först. När han konfronterade mig om det egentligen var mitt riktiga nummer, så gav jag honom det som jag egentligen hade, i hopp om att han skulle lämna mig ifred. Det gjorde han tillslut när jag sade till honom att min mobil var död och att jag skulle höra av mig imorgon.

Att ge honom mitt nummer var en av de största misstagen jag någonsin begått. Han skrev till mig ungefär kl 11 på förmiddagen dagen efter och frågade vem jag var. Jag svarade med att berätta vad som hände kvällen innan och han bad om ursäkt för sitt beteende. Sen började han skriva mer och jag var ointresserad först. Han berättade att han var 18 år gammal, men ändrade sig sen och sade att han var 23 år gammal. Det enda som fick mig att faktiskt börja svara honom på riktigt, var när han drog upp möjligheten att sälja alkohol till mig. Jag hade under den perioden väldigt svårt att få tag på alkohol. Hade inga riktiga langare till kontakter, som alla andra verkade ha, och jag såg det som en fördel att kanske ha kvar honom ändå om han kunde fixa det till mig. Det började han göra också, till ett pris som gick längre än pengar.


Efter några dagars skrivande så ville han komma hem till mig och lovade att ta med sig alkohol. Ung och dum som jag var så såg jag det först som en möjlighet till att vinna hans tillit och att få gratis alkohol på köpet. Till mitt försvar så var festandet allt som jag tänkte på under den perioden och det enda som gjorde mig lycklig. Mitt liv var ett helvete utanför festerna och det blev lite som ett missbruk. Jag ville upprätthålla min livsstil av fest till varje pris, nästan. Jag sade tillslut att han fick komma om han tog med sig alkohol. Just då bodde jag över sommaren i en studentlägenhet som min pappa vanligtvis hyr ut. Brukade ha lite förfester där, så tänkte att det nog inte vore så farligt om den killen kom dit och drack lite, sen åker hem. ”Han kommer ju ändå med alkohol”, resonerade jag.


Han kom sent den kvällen och var extremt påverkad. Han hade kört till mig i sin bil i det tillståndet också. Han vinglade in med en vit påse uppe i vädret och en öl i ena handen. Jag tänkte ”Herregud” när jag såg honom och ångrade mig nästan direkt över att jag bjudit dit honom. Han gav mig påsen och sade till mig att lägga in alkoholen i kylen. Jag gjorde det och till min besvikelse hade han tagit med sig bara några cider och öl. Medans jag staplade in alkoholen i min kyl så satte han på musik. Han var ett fan av Justin Bieber och sade att det var ifrån honom han fått inspirationen till sin klädstil. Jag satte mig ner vid mitt köksbord och knäppte upp en cider medans han stod och vinglade runt på golvet som en dåre till ”Super Bass” på högsta nivå. Han verkade först inte som ett hot mot mig och det gjorde mig lite lugnare, men ju längre tiden gick, desto fullare blev han. Snart började han göra närmanden mot mig. Jag puttade dock bort honom så fort han kom för nära och hittade på att jag hade en pojkvän, men han brydde sig inte.


Snart så började han klänga på mig rejält och jag försökte få honom att åka hem. Han sade att han inte kunde komma hem och att han hade ”kärat ner sig” i mig. Tillslut innan jag hann reagera så brottade han ner mig på soffan. Han satte sig över mig och försökte kyssa mig. Jag puttade snabbt bort honom och sprang till toaletten. Tårarna började forsa ner för min kind och jag kollade på mig själv i spegeln. ”Vad gör jag? Vad gör jag? Vad fan är det jag håller på med?!”, tänkte jag. Min mascara började rinna och killen gick efter mig. Han började torka mina tårar och jag skrek på honom att jag inte var intresserad av honom och ville att han skulle gå. Han sade till mig att han inte har någonstans att ta vägen och sade att om han får sova över så kommer han inte röra mig. Jag fick skuldkänslor och sade att han kunde få sova på soffan, men under kvällen kom han ändå och kröp ner bredvid mig i sängen när jag sov. Jag var för rädd för att säga till honom att gå men han gjorde inget mer mot mig den kvällen.

Dagen efter kom hans farmor och hämtade honom. Han ville först inte gå men jag försökte övertala honom att jag kommer höra av mig bara för att göra processen enklare. Han gick tillslut och jag bröt ihop när han var borta. Han hade spillt ner hela min soffa med öl och golvet i mitt kök var klibbigt. Jag äcklades av mig själv och alkoholen han hade hämtat var nästan slut, fanns bara två cider kvar. Han hörde av sig senare och bad om ursäkt och lovade att köpa mer alkohol till mig som ett ”förlåt” för att han hade druckit upp allt. Jag sade att jag kan möta upp honom på en parkering, men att jag varken ville umgås med honom eller ha in honom i mitt hem igen. Han sade att det var okej.


Han kom senare den dagen och jag mötte upp honom vid en parkering nedanför mitt hus. Han gav mig en stor vit påse med alkohol och jag tog påsen och gick iväg direkt utan att säga ett ord. Jag kände mig så äcklad av mig själv att jag hade kommit till denna punkten. Min enda tanke var på alkoholen och det var det enda jag ville ha. Min desperation efter alkohol hade blivit så stor att jag fortsatte hålla kontakt med en snubbe som uppenbarligen inte var frisk i huvudet. Han skrev till mig några minuter senare att om jag vill ha mer alkohol utav honom i framtiden, så skulle jag komma tillbaka och prata med honom. Jag sade nej först men han övertalade mig till att komma ändå. Jag gick ner och satte mig i hans bil. Vi pratade en stund men minns inte om vad, det kändes som att jag satt där i en evighet. Jag ville bara gå därifrån och avsluta allt. Tillslut kände han att jag hade spenderat tillräckligt med tid med honom och lät mig gå. Det var sista gången jag träffade honom på riktigt, men långt ifrån den sista gången han skulle försöka kontakta mig igen.


Efter det bröt jag i princip all kontakt med honom och då började han istället att lämna ”gåvor” till mig, på olika platser runt om i området där jag bodde. Han kunde skriva till mig från ingenstans att gå till ”trädet” eller ”stenen” när han hade lämnat något. Fanns en liten skogsdunge längre upp vid min pappas hus, där det låg en stor sten med ett träd bakom. Jag tror han gjorde detta för att locka ut mig, men jag brukade alltid vänta några timmar innan jag faktiskt gick ut och hämtade det. Jag brukade se hans bil från mitt fönster efter varje gång han skrivit att han lämnat något. Han stod alltid där ett tag fram tills han tröttnade på att vänta och körde iväg. Jag gick först då ut och hämtade påsarna. Oftast var det vodkaflaskor eller cider som han hade lämnat till mig. Det var läskigt men samtidigt ville jag ha alkoholen. Varenda nerv i min kropp gick på högspänn när jag ens tänkte på det eller gick ut för att hämta ”gåvorna”. Var alltid rädd för att han skulle komma och attackera mig, men jag kände mig tvungen att ta påsarna ändå.


Den sista gången som han lämnade alkohol till mig var lite mer annorlunda. Han skrev som vanligt att jag skulle gå till trädet och jag väntade ut tiden tills han åkte iväg. Jag gick ut till skogsdungen med en kökskniv i fickan och hämtade påsen. Den var onormalt tung denna gången och jag fick nästan släpa den hem. När jag kom in till min lägenhet och öppnade påsen, såg jag att den var full med ciderburkar. Säkert 12 stycken och jag blev glad för det var i perfekt timing till en hemmafest som jag skulle gå på några dagar senare. När jag började ta ut den första burken ur påsen märkte jag dock att det var något konstigt med den. Jag vänder på burken och möts av mitt egna ansikte, fasttejpad på en cider. Jag började kolla på de andra ciderburkarna en efter en och hamnar i chock. Alla burkarna hade fasttejpade bilder på sig som varierade mellan bilder på mig (som han tagit ifrån Instagram), bilder på honom, photoshoppade bilder på mig och honom så att det skulle se ut som att vi kramade om varandra och utdrag ur vår sms-konversation. Där och då inser jag att detta hade gått för långt och skrev till honom att aldrig mer lämna alkohol till mig igen. Nu var det nog. Jag drog bort bilderna ifrån ciderburkarna och lade in dem i kylen, sen gick jag och lade mig i sängen.


Efter det började han ringa mig emellanåt och jag svarade aldrig. Han skrev till mig och frågade om jag ville ha alkohol och jag skrev nej varje gång och att han skulle låta mig vara. Jag blev mer och mer irriterad ju oftare han skrev och tillslut blockade jag hans nummer. Då började han skriva på Facebook Messenger istället att han mådde dåligt och ville ta livet av sig. Att han var kär i mig och inte förstod varför jag inte ville träffa honom mer. Mina skuldkänslor tog över och jag fick avblockera honom från sms för att han hotade med att han skulle dricka sig full och köra ihjäl sig annars. Jag fick lära mig att bara ignorera hans sms och samtal efter det. När jag började ignorera honom så fick han för sig att besöka mitt hem istället. En natt knackade han på min dörr kl 02 på natten när jag skulle sova och började spamringa mig. Han skrev på sms ”öppna”, ”öppna”, ”öppna”, ”svara mig”. Jag satte mobilen på flygplansläge och låg kvar vettskrämd i min säng tills knackningarna slutade. Då trodde jag att han hade gett upp och åkt hem.

Dagen efter när jag stängde av flygplansläget så hade jag minst 30 missade samtal ifrån honom och över 200 sms. Jag gick ut och möttes av en hög med tidningspapper som låg utspridda överallt. Då ringde jag honom och undrade vad fan han hade sysslat med. Han svarade med att han hade supit ner sig, åkt hem till mig och suttit utanför min dörr till klockan 7 på morgonen. När brevbäraren kom på morgonen så hade han sprungit fram till honom och bett om tidningar att läsa, för att ”hans flickvän hade låst ute honom”. Han gav upp sen och åkte hem när han hade nyktrat till.


Jag insåg efter den kvällen att det jag blev utsatt för var ren stalking. Han gav inte upp på att försöka kontakta mig och så fort jag blockade honom eller inte svarade så hotade han med att ta livet av sig. Jag var rädd och ledsen över att jag ens hade släppt in honom i mitt liv från första början. Klandrade mig själv och det gör jag än idag. Hur kan man vara så dum? Jag behövde prata med någon men visste inte med vem. Hade inga äkta vänner och ville inte att de jag hade skulle veta att jag hade varit så desperat efter alkohol. Tillslut bestämde jag mig för att berätta för mina föräldrar. I vanlig ordning så var det också ett misstag. Jag minns det än idag hur jag satt helt förstörd i trappan till min pappas hus och bad honom komma ner och prata med mig. Av någon anledning trodde jag att han skulle hjälpa mig, att han skulle bli arg över vad som hänt och försöka beskydda mig. Istället möttes jag av samma attityd som den jag fick med killen ifrån dejtingappen för några veckor sedan. Min pappa tyckte att jag borde gett honom en chans, att det var synd om honom och att ”han själv mindes” hur jobbigt det var att tycka om en tjej som inte tyckte om honom tillbaka.

Jag blev arg på min pappa först och försökte försvara mig. Försökte få honom att inse att det inte är okej att han besöker mig mitt i natten och trakasserar mig på sms. Förklarade för honom att han gett mig alkohol och lämnat runt om i området. Min pappa vägrade att inse att det killen gjort var fel och sade att han inte ”förstod vart jag ville komma med saken”. Han blev i slutändan arg efter att jag visade smsen för honom. Inte på grund av att en 23-åring trakasserade hans 16-åriga dotter, men snarare för att jag hade haft en ”oacceptabel attityd” i mina svar. Han tyckte att jag varit elak och ”grym” och tyckte synd om den ”stackars killen”. Min egen pappa sade till mig att ”Du är inte min dotter om du beter dig såhär” och att jag måste be om ursäkt till killen. Min mamma fick höra efteråt av min pappa vad som hade hänt och sade ungefär samma sak. Jag var helt förkrossad och chockad.


Jag var så förbannad på honom efter att mina föräldrar hade ”läxat upp mig” och jag ville inte bry mig längre. Vägrade be om ursäkt för att jag inte ville ha honom i mitt liv. Han försökte kort därefter ta livet av sig genom att köra rattfull ner i ett dike. Bilen voltade och han fick åka ambulans. Det stod i tidningen tillsammans med en bild på hans bil. Han slutade skriva till mig ett tag efter det men så fort han var på bättringsvägen så fortsatte trakasserierna. I meddelandena så skrev han att han hade bett om att få ringa mig, ”sin flickvän”, men att ambulanspersonalen inte tillät honom göra det. Han berättade också att alla han pratat med efter olyckan hade sagt till honom att låta mig vara, men att han inte ville inte lyssna på det. Psykologer, hans familjemedlemmar och vänner sade alla till honom att gå vidare, men han vägrade inse att jag inte var hans flickvän. Jag var otrevlig mot honom och skrev till honom att han är dum i huvudet och hotade med att mina vänner kommer söka upp honom om han inte låter mig vara. Han fortsatte ändå tjata om att träffas och att jag ”måste” ge honom en chans för att han hade berättat om mig till sin familj.


I slutändan fick jag stopp på hans stalking genom att kontakta hans ex-flickvän, som han hade sagt tidigare att han var rädd för. Hon skrev till mig att han hade behandlat henne på ungefär samma sätt efter att de gjorde slut och att hon visste om vem jag var. Det enda hon kunde råda mig till var att blockera honom överallt oavsett vad och ”hoppas på det bästa”. Han fick senare veta att jag hade kontaktat henne och jag avslutade allt genom att skriva att om han dyker upp hemma hos mig igen så kommer jag att ringa polisen. Efter det blockerade jag honom och jag har inte sett honom igen, som tur är. Tror hans ex också kontaktade honom och sade till honom på skarpen.

Jag erkänner det, jag var dum som fan som ens släppte in honom från första början. Jag borde ha vetat bättre och bäddade lite för det själv. Nu för tiden är det inte ens honom jag är arg på längre. Den enda ilskan jag har ifrån upplevelsen, är hur mina föräldrar reagerade på allting. Fortsätter undra och fundera på vad som hade hänt mig ifall jag hade lyssnat på dem. Vad hade hänt mig om jag hade lyssnat och faktiskt ”gett honom en chans”? Jag tvivlar på att jag fortfarande hade varit här idag isåfall.


Hoppas verkligen att min historia kan nå ut till några av er som upplevt liknande saker ifrån killar/män som inte kunde ta ett nej. Jag vill krama om er och säga att ni är inte ensamma. Även om jag förstår att det kan kännas som det. Det är svårt i detta samhälle att få stöd ifrån andra. Folk ska alltid ställa sig på gärningsmannens sida och använda argumentet att det ”finns två sidor av ett mynt”. Snälla, lyssna inte på dessa giftiga ord. Ge er aldrig in i en relation som ni inte vill ha något att göra med. Träffa inte en instabil person bara för att folk säger att ”det är synd om honom/henne”. Låt inte era skuldkänslor hålla kvar er, oavsett vad den personen säger. Det är inte erat ansvar att värna om en annan persons känslor, inte eran plikt heller att se till så de inte tar livet av sig. Stå upp för er själva och var rädda om erat liv. Min historia kunde ha slutat så mycket värre om jag hade lyssnat för mycket på misogynistiska människors åsikter.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229