​Min bästa vän försvarade killen som misshandlade mig

Snart är juni månad slut. Helt otroligt vad tiden går snabbt även fast det ofta känns som att den inte kunde gå långsammare. Det har nu gått 6 månader sedan jag packade min väska och flyttade till Göteborg och det är knappt att jag inser det själv. Ibland tänker jag på att jag borde flytta någon annanstans och börja om på nytt även fast detta skulle ha varit min nystart. Jag har kommit långt och kämpat mycket under det senaste halvåret, även fast de flesta som känner mig sedan innan säkert vill tro att det enda jag gör är att festa och leva på mina föräldrar. Jag ska dock ge er en liten update idag: Saker är inte alltid som man tror.

Visst, jag har det inte dåligt ställt. Jag jobbar nu 5 dagar i veckan inom lager, tjänar rätt bra med pengar och har världens bästa kollegor. Fick också turen att hitta ett boende där jag kan få vara ensam och leva tryggt. Jag har inga betalningsanmärkningar eller lån och har inte behövt be mina föräldrar om hjälp på flera månader. Det har dock inte varit enkelt. Snarare så har det krävts mycket blod, svett och tårar från mig för att få allt detta. Inget har varit gratis. För 6 månader sedan jobbade jag heltid vid kassan på Burger King och bodde tillsammans med 2 andra i en lägenhet på Hisingen där jag sov på en madrass på golvet. Under min första månad hade jag max 500 kr att leva på. Det hjälpte inte heller när en av de jag bodde med plötsligt inte ville att jag skulle bo kvar där längre...


Jag bodde för 6 månader sedan tillsammans med min föredetta bästa vän. Hon hade precis fått ett kontrakt på en hyresrätt och bjöd in mig till att bo med henne när hon märkte hur dåligt jag mådde i min hemstad. Vi kom överens om en hyra jag skulle betala och den var inte speciellt dyr med tanke på att jag inte hade en egen säng eller egna möbler. Jag tog med mig en madrass hemifrån som jag kunde bära själv och det var den jag sov på under hela perioden jag bodde där. Det var inte bekvämt men det var tillräckligt, för jag ville verkligen inte hem igen. Jag ville kämpa och jag sade till henne att jag kommer leta efter boende så fort jag börjar få in mer pengar. Hon sade till mig att jag fick bo hos henne så länge jag behövde det. Problemet var dock att hon redan delade lägenheten med en homosexuell killkompis och han gillade aldrig mig.

Till en början blev han upprörd för att hon hade låtit mig flytta in hos dem. Han var en så kallad psykopat gömd i skalet av en nallebjörn. Mjuk på utsidan med ett sadistiskt mörker inom sig. Det var dock inget jag visste om i början och när vi började umgås mycket så blev vi vänner först istället. Jag försökte vara den bästa hyresgästen som jag kunde vara. Städade alltid upp efter mig själv och tog upp så lite plats som möjligt. Han uppskattade det, men det gick till och med så långt att jag började städa upp efter honom och göra alla sysslor han bad mig göra. Bara för att jag ville att han skulle acceptera mig och låta mig bo kvar. Det finns inget tvivel om att han älskade att ha mitt liv i sina händer.


Efter ungefär 1,5 månader började problemen. Han läxade upp mig en gång när jag kommit hem efter ett 9-timmars pass på Burger King för att jag hade sagt att jag var trött. Han svarade med att jag måste sluta vara så negativ och tänka på de som inte har jobb istället. Vid denna tidpunkten hade han inte ens ett eget jobb kan tilläggas. Hans föräldrar hade fixat ett sparkonto som de lät honom ta pengar ifrån så han kunde betala hyran och köpa Chanel-produkter. Jag ville ifrågasätta honom när han sade detta till mig men jag stoppade mig själv för att undvika bråk. Dessa småtjafsen fortsatte dock under en tid och jag lät honom hålla på. Min bästa vän sade heller inte något om det för hon ville inte ”välja sida”.

Situationen eskalerade kort därefter. Han hade börjat ta med sig några kollegor från sitt nya jobb hem till lägenheten och jag gillade dem aldrig. De var grovt respektlösa och högljudda. När de var inbjudna så gick jag alltid in till min bästa väns sovrum och stängde in mig där. Psykopaten var inte heller tyst om vad hans kollegor tyckte om mig och han såg alltid till att jag visste om hur mycket de inte gillade mig. Han berättade bland annat att en av dem tyckte jag var ”läskig” och jag började ogilla dessa människorna extremt mycket. Jag blev speciellt väldigt upprörd över att han hade bjudit med sig en av dem till lägenheten en dag när jag och han skulle diskutera om ett tjafs vi haft.

Han hade dagen innan satt ett dilemma på mig att jag måste börja betala dubbel hyra från och med nästa vecka och detta var ”på grund av att jag jobbat såpass mycket som jag gjort”. Jag hade då ifrågasatt honom och han blev sur på mig. Det hjälpte inte ens när jag senare mot kvällen sade till honom att jag går med på hans villkor, trots att jag egentligen inte hade råd. Han sade bara ”Okej.” och vände ryggen mot mig. Det var inte han som ägde lägenheten men han tyckte ändå att han kunde bossa runt mig hur han ville. Min bästa vän sade inte ens emot honom när han satte det dilemmat på mig. Hon tyckte bara att jag ska göra så som han vill.

Jag minns att jag undrade ifall han ens tog faktumet att vi skulle diskutera dilemmat på allvar. När jag kommer in i vardagsrummet så sitter han, hans kollega och min bästa vän i soffan. Jag är nära på att gå ut ifrån lägenheten igen tills han säger ”Julia, ska vi ta vårat samtal nu?” till vilket jag svarar ”Aa gärna men den där horungen i soffan ska fan inte vara med isåfall.”. Nu i efterhand kan jag säga att det var jävligt dumt av mig att säga så och jag har nu i efterhand bett om ursäkt till hans kollega för det. Jag var bara arg över att han tydligen hade snackat skit om mig när vi aldrig ens sagt ett ord till varandra innan.


När jag sade det där om hans kollega så brast det för min psykopatiska ”rumskompis”. Han skrek på mig att gå in till sovrummet, precis som en arg mamma tilltalar sitt barn när hen har betett sig illa. Vi gick då in i rummet och han stängde dörren. Han gick då mot mig sakta med en hotfylld blick och ställde sig 1 millimeter från mitt ansikte. Sen började han skrika på mig och det pågick i minst 10 minuter. Min hjärna tog knappt in 50% av vad han skrek i mitt ansikte för det var så mycket förolämpningar och hot att man nästan kunde tro att jag hade mördat någon. Han skrek att jag var en hora, fitta, slampa, ”omogen liten bitch” och tog upp alla misstag jag någonsin gjort sedan jag flyttade in hos dem. Han skrek på mig att jag var en snyltare som lever på andra för att jag hade lånat kryddor och matolja av honom. När jag ifrågasatte honom och sade att han hade gett mig tillåtelse från första början att jag fick ta så mycket matolja och kryddor av honom som jag ville så svarade han att jag ”borde ha fattat” att jag inte faktiskt kan göra det. Ännu värre blev det när han läxade upp mig om Burger King och att jag inte ens borde våga klaga på mitt jobb, samt att han velat slå till mig varje gång jag sagt något negativt om det.

Under hela tiden som han stod och skrek på mig så stod jag helt knäpptyst framför honom och rörde inte en muskel. Jag lät honom stå där och säga alla dessa hemska saker för jag visste att han skulle slå mig om jag avbröt honom. Jag låtsades vara obrydd och kollade honom in i ögonen hela tiden för jag ville inte visa att jag var rädd för honom. Istället började jag undra varför min bästa vän inte kom in och frågade vad som pågick. ”Hon måste ju höra vad han säger till mig?” tänkte jag och när han kände sig klar med skrikandet så stormade jag ut från rummet. Jag kände att tårarna var på väg och jag ville inte ge honom chansen att se mig knäckt. Min bästa vän går då efter mig och frågar vad som hände och jag vänder mig om till henne och frågar ”Hörde du inte??”, till vilket hon svarar ”Nej jag och **** satt och lyssnade på musik.”. Jag tog då min väska och stormade ut ifrån lägenheten. Den kvällen sov jag över hos en vän istället för att vara hemma.


När jag kom tillbaka dagen efter så betedde sig alla som att ingenting hade hänt. Psykopaten stod i hallen när jag kom in och innan jag ens hade hunnit ta av mig skorna så säger han ”Förresten Julia, förlåt för att jag kallade dig för en fitta igår”. Jag säger ingenting till honom och går in till min bästa väns sovrum där hon sitter. Jag frågar varför de beter sig som att inget hänt och jag berättar exakt vad han hade sagt till mig dagen innan. Min bästa vän ropar in psykopaten till rummet efteråt och säger till honom att han får be om ursäkt på riktigt. Det enda han gör då är att ställa sig i en divig pose och säger till mig medan han kollar upp i taket ”Ah jag kan be om ursäkt för att jag kallade dig för en fitta, men resten står jag för.”. Då fick jag nog och sade att detta är lönlöst och att vi inte kan lösa detta om han inte kan be om ursäkt. Jag ställer mig upp och är påväg att gå ut från rummet men han går före och ställer sig framför mig på samma sätt som han gjorde dagen innan. Han börjar kasta förolämpningar mot mig medan han går allt närmare och jag börjar backa bakåt. Till slut står jag med ryggen mot väggen men det stoppar honom inte från att komma närmare.

Han stod nu där igen, 1 millimeter från mitt ansikte och var redo att ge mig en repris av gårdagens repliker. Denna gången lät jag honom dock inte ens bli klar med sin första mening innan jag puttar bort honom och säger att han inte ska få komma nära mig igen. Han tar då tag i mig och kastar in mig i väggen så jag slår i huvudet och faller ner på sängen. Han är precis påväg att ta strypgrepp på mig innan min bästa vän, som suttit hela tiden med mobilen, äntligen rycker in. Jag ser att hon tar i allt hon kan för att kunna bända loss honom ifrån mig. Det brinner i hans ögon, nästan som att stirra djävulen i vitögat. Han ville slå ihjäl mig, det fanns ingen tvekan om det. Han försökte allt han kunde att ta sig ur hennes grepp medan han skrek till mig ”JAG SKA MÖRDA DIG, JAG SKA MÖRDA DIG OCH NÄR JAG FÅR TAG I DIG SKA JAG FULLKOMLIGT KROSSA DIG!”.


Min bästa vän lyckades tillslut dra bort honom ifrån mig medan jag ligger på sängen i chock. Hon fortsätter sedan med att putta ut honom tills han är ute ur rummet. Då stänger hon dörren och jag vaknar ur mitt chocktillstånd. Mitt huvud värker och mina öron piper men jag börjar snabbt samla ihop mina grejer. Efter 2 minuter stormar jag ut ifrån mitt eget hem igen. Mitt skift på mitt nya helgjobb skulle snart börja så jag åkte spårvagn runt hela staden för att fördriva tiden. Jag kände ingenting. Jag var inte ledsen eller arg och jag visste inte hur jag ville känna mig heller. Min bästa vän ringer mig efter ca 1 timme och undrar vad jag gör och jag hör musik i bakgrunden när hon pratar. Hon frågar mig sedan om jag vill komma och dricka med henne, psykopaten och hans kollega som hade snackat skit om mig. Jag frågar henne om hon ens är seriös och hon svarar att hon ”bara vill visa att hon bryr sig”.

Det var som att ingenting hade hänt igen. Det spelade liksom ingen roll vad han gjorde för allt blev ursäktat. Jag trodde hon skulle inse allvaret efter att hon såg honom kasta in mig i väggen och hota mig till livet men tydligen kanske det inte var tillräckligt? Känns ofta som att man måste bli slagen gul och blå för att någon ska ta en på allvar. Jag kände mig ännu mer förrådd när hon sade till mig dagen efter att det nog vore en bra idé att jag letar efter nytt boende. Jag låtsades förstå hennes situation, hon orkade ju inte ställa sig emellan två vänner och jag ville inte göra situationen jobbig för henne. Det är ju så riktiga vänner gör, eller hur? Såklart jag behövde ställa upp för henne och göra det hon bad mig om. Hon tyckte ju att detta var jobbigt också.

Jag hade tur och lyckades hitta nytt boende under helgen. Jag flyttade ut på söndagen och mina föräldrar kom och hjälpte mig packa ihop det sista av mina saker. Min bästa vän såg till att psykopaten inte var hemma när vi kom dit. Mina föräldrar brydde sig inte heller speciellt mycket om vad han hade gjort mot mig och sade att jag får skylla mig själv. Jag tog ändå emot deras hjälp eftersom jag inte hade mycket till val vid den tidpunkten. Det nya boendet var ett rum i en lägenhet som jag hyrde av ett till synes normalt par. De visade sig senare vara grova pedanter med konstiga värderingar men just då funkade det för stunden. Under tiden som jag bodde i mitt nya ”hem” så fick jag se på sociala medier hur min bästa vän och hennes psykopat-rumskompis levde sitt nu perfekta lilla liv utan mig. Med mig ute ur bilden så försvann alla deras problem och de var lyckliga tillsammans. Hon skrev ut på sociala medier att ”hon älskar sin bästa vän” och det var menat till honom, för han hade köpt blommor till henne en dag. Jag blev så sårad när jag läste detta.


Det tog ett tag innan jag och min så kallade bästa vän träffades igen. Hon kom till mitt jobb en dag och trängde sig före i kassan. Jag försökte ignorera henne halvt och fortsatte jobba för jag ville egentligen inte prata med henne. Hon ville dock inte gå och utbrast efter en stunds tystnad att hon saknar mig. Min chef som hade lyssnat i bakgrunden kom då fram och sade till mig att att gå på lunchrast och att jag kunde vara borta 15 minuter extra. Vet inte riktigt varför hon gjorde så men hon märkte väl att det var något som pågick.

Jag var väldigt tyst under den lunchrasten och min bästa vän pratade på som att ingenting hade hänt. Ibland i pauserna försökte jag ta upp vad som hänt lite passivt aggressivt men då möttes jag bara av tystnad. Hon tyckte att det blev pinsamt och bytte samtalsämne. Hon och psykopatens kollega hade börjat hålla på och det var nu det viktigaste som fanns i hennes värld just då. Jag gav upp och åt min BK-lunch i tystnad medan jag lät henne babbla på. Jag har nu brutit all kontakt med henne men minns fortfarande sveket som om det vore igår. Det har nu gått 4 månader men jag har fortfarande inte fått chansen att gå vidare.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229