"Jag kommer ta mitt liv idag."

Jag lämnade texten igår ganska dramatiskt. Men det är tyvärr så det är. Sanningen är inte vacker och det finns inget bra sätt att lämna det hela på egentligen. Detta är del 2 på min text då den första blev, som jag befarade, för lång. Det finns mycket historia och detaljer som jag inte vill utesluta, så detta är vad det får bli. Nu fortsätter resterande av historien:


Dagen efter tog jag med mig pennvässarbladet till skolan. Jag var lite orolig för att såret på min arm syntes mycket. Jag fortsatte dock ta med mig pennvässarbladet till skolan varje dag efter det och satte mig som vanligt varje lunchrast inne på toaletten och drog den över min arm. En gång varje dag, förutom vissa dagar då jag gjorde det två gånger vid samma tillfälle. Jag började klä mig i mer lång- och trekvarts-ärmat i takt med att såren ökade i antal. Jag menar, hur ska man förklara vart dessa såren har kommit ifrån utan att låta som att man söker uppmärksamhet? Tillslut blev det så många sår att jag började skära mig på andra ställen också. En gång skar jag mig på handleden. Det var då folk började reagera för första gången.

En tjej i min klass fnyste åt mig och frågade en dag ”Julia, vad är det där?” och pekade på min handled. Jag drog tröjärmen snabbt över såret och sade ”Inget.” för att jag blev chockad. Hon tittade besviket på mig och lutade sitt huvud åt sidan och sade ”Julia...” och jag blev arg på henne. Minns inte vad jag sade till henne. Min pappa undrade också vad det var för sår jag hade på handleden och jag sade då till honom att jag råkade riva mig på en gren på rasten. Han trodde på mig.

Nu hade det gått ett tag sedan mitt självskadebeteende började. Det var knappt att någon reagerade egentligen. Men de hatiska meddelandena på ask blev mindre minns jag, antagligen för att jag hela tiden var ensam och sade knappt ett ord till någon. Först ville folk inte säga något till mig överhuvudtaget och nu började de sakta men säkert fråga mig små saker. Typ när nästa lektion började eller om jag ville äta lunch med dem. Jag blev då istället den som ignorerade. Det var för sent och jag var redan död inuti. Allt som fanns inom mig var mörker vid den tidpunkten. Blod och mörker var allt jag tänkte på. Bladet mot min hud var det enda som fick mig att orka leva.

Jag hade blivit beroende av mitt självskadebeteende. Nu började jag känna ett rus efter varje gång jag skar mig. Allt blev dimmigt och världen kändes skön direkt efteråt. Det var som att man kunde andas för första gången på hela dagen när jag gjorde det. Det blev min terapi. Jag minns att jag en helg sökte upp det japanska tecknet för "hämnd" och skar in det på min höft med pennvässarbladet. Jag vet inte varför jag gjorde så, jag kanske lika gärna skar in ordet ”soppa” för allt jag vet haha. Tillslut blev självskadebeteendet tråkigt och ruset hade inte samma effekt längre. Nu kom verkligheten ikapp och jag ville inte leva i den längre. Jag ville dö.


Jag sökte upp på internet hur man tar livet av sig. Jag ville att det skulle gå snabbt och fort. Inte för mycket blod eller material som behövde köpas in. Ville inte heller traumatisera den personen som skulle hitta mig allt för mycket. Så efter många om och men bestämde jag mig för att tabletter var det bästa alternativet. Jag planerade hela veckan, kollade upp de tabletterna vi hade hemma för att se hur farliga de var. De var inte speciellt skadliga, tyvärr. Men tillslut var planeringen över och då började 8ans skolavslutning närma sig.

Vi hade många lediga dagar den veckan. Jag minns att under den sista skoldagen denna veckan så var jag så glad. Jag pratade lite med mina klasskompisar för första gången på länge och skrattade, brydde mig inte så mycket om något för jag skulle ju dö ändå. Jag skulle inte behöva komma tillbaka till det där skitstället igen. Jag var äntligen fri! Vilken lycka! Sen kom domedagen en dag senare. Jag tror att de andra skulle ha någon sportdag i skolan men minns inte helt för jag valde att stanna hemma iallafall. Min pappa var ute i trädgården så jag var inte helt ensam men nu skulle jag göra det. Nu skulle jag dö.

Jag skrev ett långt avskeds-sms till alla tjejerna i min klass. Kommer inte ihåg exakt vad jag skrev men minns att jag skrev denna meningen så väl: ”Jag kommer ta mitt liv idag.”. Det kändes så bra i stunden att få skriva det. Jag skickade ut smset i massutskick och stängde av mobilen. Sedan samlade jag ihop alla tabletterna och ett glas vatten och satte mig på sängen. Nu var det dags. Men plötsligt kom en tanke i mitt huvud som hindrade mig från att tycka att det var den bästa idén i världen nu när jag stirrade den rakt in i ögat. Jag gjorde ingenting under en lång stund. Jag satt där i kanske 20 minuter och bara tittade på tabletterna. Jag ville inte göra det längre. Tillslut gav jag upp och tog tabletterna och lade tillbaka dem i medicinskåpet. Jag satte glaset på mitt bord bredvid sängen, lade mig ner under täcket och somnade en stund. Jag vaknade sedan av att min pappa knackar på min dörr. Han öppnar och frågar vad det är som hänt. Jag förstår direkt att någon har kontaktat honom och jag berättar allt. För första gången berättar jag allt.

En stund senare när pappa hade gått för att ringa min mamma så startade jag mobilen igen och blev bombad av sms-notiser från tjejerna i min klass. En av dem hade ringt sin pappa som hade åkt ända vägen hem till vårat hus och mött min pappa vid uppfarten för att berätta vad som händer. Jag läste alla smsen, alla som skrev att de ”älskar mig” och inte vill att jag ska göra det. Vart fanns detta när jag fortfarande ville leva?! Varför ska det behöva gå till en sån här extrem nivå för att folk ska höja sina röster? Varför brydde sig ingen tillräckligt förrän det nästan var för sent?!


Jag gick sedan på skolavslutningen 2 dagar senare. Det var en torsdag tror jag och jag hade på mig en vit klänning som jag hade köpt ett år tidigare inför denna dagen. Den köptes innan allt gick åt helvete. När jag kom till skolan så regnade det. Jag minns inte vad jag förväntade mig av de andra när jag kom. Jag ville inte bli behandlad speciellt annorlunda och det var så det blev också. Några av tjejerna kramade mig när jag kom men det var inte någon som pratade med mig speciellt mycket. Det kändes som vilken dag som helst, som att ingenting hade hänt, antagligen för att jag inte var död.

Efter denna händelsen så ville Queen Bee inte bråka längre. Det hade gått för långt och nu hade vi officiellt vapenvila. Hatet på min ask slutade kort därefter men det fick mig inte att må bättre. Jag var fortfarande förstörd och traumatiserad av allt som hänt. Det enda jag vet är att när 9an började efter sommaren så slutade jag låtsas vara någon annan. Jag slängde min bajsbruna foundation åt helvete och spenderade hela mitt sista år i högstadiet med att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag hade låtsats vara någon annan så länge att jag lyckats tappa bort mig själv i processen. Till min förvåning verkade alla tycka om mig mer när jag bara var mig själv. Eller så kanske de bara var rädda för att jag skulle försöka ta livet av mig igen. Jag blev aldrig vän på riktigt med någon av de som gick på min skola men sista året i grundskolan var nog det närmaste till normal skolgång som jag kunde komma efter allt som hänt.


Mitt viktigaste tips till alla som går igenom en svår period just nu är detta: Håll ett hårt tag om dig själv och vem du är. Förlora inte dig själv i processen av att försöka få andra att gilla dig. Det är mer sannolikt att du duger precis som du är. Det behövs ingen överdramatisering för att få till en bra historia.

Gillar

Kommentarer

Carro
Carro,
För mig var du en vän, du är fortfarande carrocarola.blogg.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229