Just give me a reason

Det är ytterst få nyare/populära låtar som jag fastnar för eller överhuvudtaget gillar - jag tycker helt enkelt inte om den typ av musik som är populär idag. Framför allt är det sällan jag verkligen börjar spela sönder en sådan låt.

Men den här... jag vet inte varför, men jag älskar den. Jag får typ rysningar av den. Jag blir glad och lite låg (fast på ett bra sätt?) på samma gång. Eller nej, jag blir mest glad. Den får mig att le. Jag vet inte varför. Jag bara gillar den.

Vad fan. Jag har blivit en riktig mes. När jag träffade Johannah i onsdags så pratade vi om kärlek, och jag sa att jag inte känner igen mig själv längre... och det gör jag inte. Hon tyckte inte heller att det lät som jag.

För bara lite drygt ett halvår sen var jag med i den där artikeln i VR och berättade om min cyniska syn på kärlek - det var onödigt, smärtsamt och alltid ovärt. Nu sitter jag och pratar om kärlek som "det finaste man kan uppleva" och drogar kärlekslåtar, med ett leende på läpparna. Jag vet inte, men kanske beror det på det där som kallas hopp... men jag vet inte.

Hur som helst så är det skönt att känna sig kärleksfull, glad och hoppfull för en gångs skull. Senaste 8 månaderna har jag mest känt uppgivenheten och smärta. Inte enbart, absolut inte, men till störst del. Lite variation är trevligt ;)

Däremot är det svårt att sova ensam... :(

Gillar

Kommentarer