x

Det är nog första gången på flera månader jag gråter över vårt uppbrott. Snart 10 månader sedan det först tog slut, men sen gav vi det en andra chans under påsken och det är typ 5 månader sen dess. Däremellan flyttade jag till Norrpan i februari och det var förstås ett helvete. Inte en enda dag utan förtvivlan. Inte en enda minut utan tårar i ögonen. Inte en enda sekund utan ångest. FY-FAN va piss jag mådde. Än idag förstår jag typ inte HUR jag kunde överleva den tiden. Ni förstår inte, men jag hade helt tappat fotfästet. Hela min värld ock grund bara totalt undandrogs och jag var mer vilsen än jag någonsin varit. Jag som trodde jag mådde dåligt under gymnasiet med all ångest och utbrändheten i tvåan. Detta var utan dess like. Jag var till och med suicid. På riktigt. Somliga säger att man ska ta dag för dag, men jag behövde ta timme för timme och ibland till och med kvartar. Mitt bästa botemedel då var att sova, för då slapp jag känna och framförallt "leva". Jag tror jag sov bort halva första vintervåren, utan att överdriva. Jag sov 10-12h på natten. Gick till skolan i några timmar. Hem och "powernapa" i 1-4h. Sedan vakna o käka något litet, för att sedan gå o lägga mig igen och vakna till en ny dag. Det var så jag fördrev tiden ett långt tag. Så fort jag hade en dag eller två dagar ledigt flydde jag till Linkan och familjen. Tror jag sov mest där med, men där slapp jag laga mat eller vara ensam. Ibland till och med byta några ord och bli för stunden lite klokare. Sen får vi inte glömma den underbara varelsen Nala! Älskade älskade du, du kunde inte ha kommit mer lägligt i mitt och vårat liv. Inte nog med att du är världens sötaste bebis, så har ni barn någon magi i era ögon. Ni tindrar och får en att bara leva här och nu. Det va exakt vad jag behövde. Och din villkorslösa kärlek!

Vad vill jag få sagt? Ingen jävla aning. Jag borde sova då jag har föreläsning 8.15 "imorn". Dock kände jag att jag inte hade kunnat somna där med tårarna i halsen och på kudden samtidigt som att jag saknat att skriva av mig på bloggen. Bloggen där jag inte har några läsare och som jag håller hemlig. Men det är något befriande med det ändå.

Jag är lite chockad, samtidigt som att jag kunde se detta hända, över att det bara slog till. För vi har ju skrivit till varandra titt som tätt innan utan problem, men denna gång så stack det till. Jag vet inte ifall det va bilden på honom som han skicka eller om det bara rann över bägaren. Det är på ett vis väldigt skönt att få gråta ut, men det är också otroligt läskigt att tänka tillbaka och mer än vanligt längta tillbaka och typ ångra sig. Det gör verkligen ont i hjärtat och kolla tillbaka på gamla bilder då det va Vi. Jag var rundare och du var tanigare. Kanske var detta för bådas bästa? För det känns som att vi är varderas bättre version nu. Inte bara utseendemässigt utan även på insidan, eller nu kan jag bara tala för mig själv. Jag har lärt mig så otroligt mycket efter detta helvetes år om mig själv, livet och min omgivning. Tacksam för lärdomarna, men fruktar för händelserna.

Fan va du ändå betyder så mycket fortfarande. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och ingen kan ta ifrån vår fina tid. Du lärde mig inte bara hur man skulle bli vuxen. Du lärde mig också hur det är att bli älskad.

Till mig själv: Fan va jag älskar dig med! Du var och är så modig som varje dag tar dig upp ur sängen och tar dig an vad livet än ger dig. Du slutar aldrig leta utmaningar heller. Du är hungrig på kärlek och på att alltid bli en bättre version av dig själv. Så stolt över att du aldrig ger dig och är så driven. När du hamnar i en svacka så tar du dig upp, för det är det som gör dig starkare i livet.

  • Tankar

Gillar

Kommentarer