Återblick, del 3, Eila

Hej på er!
Idag fyller min dotter Eila 1 år. Det är helt galet hur tiden går fort. Vid den här tiden förra året låg jag fortfarande och våndades i sjukhussängen, jag hade precis fått epiduralen eller ska precis få. Eila kommer födas 23:15 på kvällen och jag är redan helt slut. Denna återblick är alltså förlossningsberättelsen, i slutet skriver jag även att jag inte vill ha flera barn, den tanken har ändrats lite men min åsikt angående vaginal förlossning kvarstår. Jag fick inte ta de där cytotec shotarna för att starta igång förlossningen med tanke på att jag har ett kejsarsnitt bakom mig och den metoden är för kraftfull, gjordes saker fel kunde min livmoder spricka upp i snittet. Denna förlossningen var det värsta jag har gjort, mycket värre än snittet med Gabriel, det enda bra med förlossningen var att jag fick min Eila tillslut, hon var verkligen ljuset i slutet av tunneln. Detta inlägget skrev jag den 22 november, alltså 7 dagar efter förlossningen, jag hade fortfarande väldigt ont och tyckte synd om mig själv, jag var ledsen för att jag inte kunde leka med Gabriel. För mig kändes den här förlossningen som ett nederlag eftersom jag kunde röra mig och sitta och så efter snittet men inte efter denna förlossningen, min dröm hade krossats i mina ögon.

*

Ja. Jag har fött barn nu. Min dotter Eila kom den 15e November 2019. Gud vad jag älskar henne men gud vad jag hatade förlossningen, det är bland det värsta jag har gjort i mitt liv. Tog sammanlagt 28h från starten av igångsättningen tills att hon var ute. De började med att sätta in en gel i slidan som skulle mjuka upp livmodertappen så att den skulle börja förkortas. När jag kom in var tappen 3cm lång och jag var öppen 1,5cm. Gelen gjorde absolut ingen skillnad så efter 6h hade det inte hänt något alls. Då bestämde läkaren att de skulle sätta in en ballong, eftersom jag redan var öppen 1,5cm när jag kom in så kunde de sätta in ballongen. De var tvungna att välja skonsamma metoder för livmodern under igångsättningen eftersom jag är tidigare snittad och för tuff igång sättning kunde göra att livmodern kunde brista. I alla fall så sattes ballongen in och det blev ett rent helvete. Den startade värkarna definitivt och jag kunde inte sitta ner. Då föreslog barnmorskan att jag skulle ta ett bad. De sa att ballongen skulle ramla ur när jag blev öppen 4cm, de skulle komma och rycka lite i den varje halvtimme. Men eftersom jag fick så ont och inte bara värkar utav ballongen skippade de att kolla ballongen och lät mig sitta i badet i 3h. Jag somnade även i badet, hehe. När jag sen gick upp och la mig i sängen igen kom barnmorskan in och de ryckte i ballongen som ploppade ut och skvätte blod lite här och var. Men jag var då bara öppen 3cm och inte 4. Då började de med det värkstimulerande droppet för att få igång värkarna på riktigt. Hittills hade jag inte haft något smärtstillande alls förutom bad. Och när värkarna började komma igång på allvar började jag med att ha varma handdukar runt magen. Efter ett par timmar funkade det inte längre, så då började jag med lustgasen. Lustgasen hade jag väldigt länge och jag tycker att jag var ganska duktig som höll ut så pass många timmar med enbart lustgas och så starka värkar som jag fick, de vred upp till det högsta de fick utan att rådfråga läkare, efter samtal med läkare vred de upp maskinen ännu mer och ännu mer, tror jag hade lustgasen 5-6h innan jag bestämde mig för epidural jag behövde det för att kunna vila i alla fall lite. När första dosen försvann så fick jag lustgasen igen, de fyllde på och de blev bättre. När den avtog igen fick jag lustgas medan de fyllde på men den här gången hjälpte det bara halvt då värkarna blev starkare och starkare. Så jag fick ha kvar lustgasen, epiduralen avtog igen och de fyllde på men denna gången hjälpte det inte alls. Detta var alltså inom loppet på ungefär 4-5h. Någon gång under den här tiden gjorde barnmorskan undersökning på mig och jag var bara öppen 6-7cm. Men under en värk försökte hon dra i kanterna på livmodertappen medans hon bad mig krysta. Detta gjorde hon under tre värkar och helt plötsligt var jag öppen 10cm. Man tappar lite tidsuppfattningen när man ligger och lider av smärta som man gör under en förlossning. När krystnkbgsvärkarna började komma igång var jag väldigt väldigt trött utav smärtan och på grund av att jag inte hade sovit på nästan 20h. Krystningsvärkarna var mycket värre än öppningsskedet. Det var nu dags att börja krysta. Och det var vad jag gjorde. Åh gud vad jag tog i med mina sista krafter. Jag var galet trött och visste inte hur mycket mer jag skulle orka, det kändes som att min kropp skulle ge upp och som att mitt hjärta skulle stanna. Jag blev yr och illamående. Men jag fortsatte krysta när de sa åt mig. Jag gjorde verkligen allt jag kunde och ännu lite mer. Jag gjorde mitt bästa. Tillslut började jag säga ”det går inte, det går inte” jag trodde att jag skulle tuppa av, hela rummet började snurra. Tillslut kom huvudet ut, problemet var att hon hade navelsträngen runt halsen och jag hade inga krafter kvar i hela kroppen. Jag försökte ändå krysta i den mån jag kunde men de fick i princip dra ut hennes kropp, med tanke på att hon inte kunde andas med navelsträngen runt halsen. De la upp henne på mitt bröst och det bara brast för mig, jag började gråta, men inte hon. De började massera hennes fötter, och efter någon minut började hon skrika. Min flicka. Under tiden jag hade henne på bröstet började de kolla mitt underliv, jag blödde väldigt mycket och de visste inte riktigt var blödningen kom ifrån. Två läkare var tvungna att komma in för att kolla och tillslut hittade de orsaken till blödningen, en grad två bristning, kanske inte så farligt i sig men den låg väldigt långt in i slidväggen, så jag var tvungen att åka in till operationen för att de skulle kunna sy ordentligt. Jag fick även två mindre bristningar som var tvungna att sys. Jag var i operationssalen i 2h innan de var klara, jag somnade under tiden och det kanske var bäst så, med tanke på hur utmattad jag var.
Det har tagit mig väldigt lång tid att repa mig efter den här förlossningen, först idag börjar jag känna mig något piggare. Men jag har fortfarande väldigt ont och kan knappt sitta ner, så jag är väldigt mycket sängliggandes tillsammans med bebisen. Gabriel får därför tillbringa väldigt mycket tid med sin pappa. Jag vill kunna leka med Gabriel oxå men eftersom jag inte kan sitta så blir det jättesvårt och han blir förstods frustrerad och jag får dåligt samvete. Så fort jag kan sitta upp och mår bättre kommer jag börja använda bärselen och leka mycket med Gabriel.
Den här förlossningen har förstört min dröm om fyra barn, jag vägrar föda vaginalt efter det här och jag kan inte bli garanterad kejsarsnitt så då kommer jag välja bort att få fler barn. Jag har nu två barn som jag älskar mer än allt, så jag känner inte att jag måste ha fler, jag känner mig väldigt nöjd som det är nu faktiskt. Eftersom jag har både vaginal förlossning och kejsarsnitt att jämföra med så föredrar jag snitt alla gånger med handen på hjärtat.
Jag längtar efter att må bättre och kunna fortsättande livet med mina två barn istället för att bara vara sängliggandes. Jag kommer fokusera mycket på min viktnedgång och mina barn och försöka hitta tillbaka till mig själv.
Kärleken jag känner till mina barn går inte att beskriva med ord, de är ju värda allt förstods, men nej, vaginal förlossning är ingenting jag kommer att gå igenom igen. Det bara är så. Nu ska vi leva vårat liv med våra barn, och nöja oss med de, men att få älska de och bli älskad av de är ju det bästa som finns!

På bild nr 1 här, har ni en tjej som helt har tappat hoppet, hon känner att förlossningen kommer pågå för alltid, denna bilden togs ungefär efter lite mer än hälften av förlossningstimmarna. Jag mådde skit och ville byta till snitt, men det vågade jag inte berätta för någon. Det är ingen vacker bild, men det är verkligheten.
På bild nr 2, fick jag upp min fina flicka på bröstet för första gången efter att man fick igång andningen, kärleken jag kände direkt var så överväldigande att jag fick svårt att andas och jag gröt så tårarna sprutade, min fina flicka! Man ser på hennes hudfärg att hon är lite blå fortfarande, det är lite jobbigt för mig att se faktiskt!


Josephine

Gillar

Kommentarer

tildablanksvard
tildablanksvard,

Verkligen så intressant att läsa! Så kul att du delar med dig

nouw.com/tildablanksvard
StarOfUsA
StarOfUsA,

Varför upplevde du vaginal förlossning så hemskt? Var det för att det tog så lång tid eller för smärtan efteråt? Har hört mycket historier om igångsättning och de flesta verkar uppleva det som mer smärtsamt än en ”vanlig” vaginal förlossning.. jag är glad att jag slapp igångsättning och det känns som om jag skulle kunna klämma ut hur många ungar som helst, min förlossning var fantastisk! 🤗

nouw.com/starofusa
paamcakees
paamcakees,
Så intressant!🙊😍 måste dock erkänna att jag är glad att min förlossning var så snabb, 4h allt som allt 😳 riktigt intensiv smärta dock men jag hann ju aldrig riktigt ”tröttna” eller känna hopplöshet 🙊
nouw.com/paamcakees
Amandamalmflod
Amandamalmflod,

Super intresant att läsa om hela din förlossning 😊 intresant med sådan läsning

nouw.com/amandamalmflod
msaworkinprogress
msaworkinprogress,

Åh så många timmar du fick hålla på, kan tänka mig hur trött du var efter allting. Varit så kul att få ta del av din historia ❤ och grattis till tjejen på ett årsdagen 😍🎉

nouw.com/msaworkinprogress
seagullcrying
seagullcrying,

Riktigt intressant läsning, men gud vilken jobbig förlossning det känns som du hade 😟

nouw.com/seagullcrying