Förlossningsberättelse

Elise 0-6 mån

Det tog mig 8 månader att bearbeta och skriva ner min förlossningsberättelse med Elise. Här kommer den iallafall, läs om ni orkar 😉❤️


16/7-18. Dagen innan bf, måndags morgon: slemproppen går vid 09-tiden. Under dagen börjar jag känna av en molande mensvärk och ju längre dagen går desto intensivare blir det. Hur galet det än känns så är jag helt säker på att förlossningen har startat. Kvällstid runt 22 övergår den konstanta molvärken i starkare värkar med hyfsat jämna mellanrum. Har svårt att sova och går upp vid 03 och sätter mig utomhus för att svalka mig i den ljumna natten. Värkarna kommer med allt jämnare mellanrum och jag är så otroligt nervös. Går och lägger mig igen men är helt omöjligt att sova och tidigt på tisdagsmorgonen börjar jag få så pass ont att jag måste andas igenom värkarna. Klockar dem och de kommer snart med ca 6 minuters mellanrum.

17/7-18. Beräknad förlossningsdag, tisdag förmiddag: Klockan 11 bedömer jag att det är dags att åka in till förlossningen då jag har så pass ont. Gråter floder för att jag inte vill lämna Nellie och för att jag är så rädd för att vi ska bli hemskickade igen. Kommer in till förlossningen strax innan 11.30, får komma på ett undersökningsrum där jag får lämna prover, får ctg för att mäta värkarna och till sist undersöks för att se hur mycket öppen jag är. När barnmorskan meddelar 6 cm börjar jag gråta igen, så oerhört lycklig över att få stanna och över att jag inte inbillat mig alltihopa. Vi får komma till en förlossningssal, jag skrivs in och sedan är det bara att ”hoppa i” nättrosan och lägga mig i sängen med lustgasen i ett hårt järngrepp. Ber Jeppe att ta lite kort då det glömdes bort första gången pga smärtan, denna gången vill jag föreviga förlossningen.



Jag hade hoppats att andra förlossningen skulle gå relativt snabbt då det ju är vad man fått höra, men efter att ha kämpat med lustgasen i vad som känns som en evighet har jag endast öppnat mig 2 cm till. Ber om ryggmärgsbedövning som räddade mig vid min första förlossning och får till svar att de ska kolla med koagulationsmottagningen på Karolinska då jag har mild form av blödarsjuka. Efter mycket om och men konstateras att jag inte får ta det. Får en släng av panik men får beskedet att jag istället kan få en lokalbedövning som läggs vaginalt med en spruta på vardera sida. I det här läget accepterar jag vad som helst då jag har så fruktansvärt ont, men med facit i hand ångrar jag att jag tog den bedövningen. Det är förmodligen bland det värsta jag gjort i hela mitt liv, snudd på värre än förlossningen i sig, och hjälpte mig inte överhuvudtaget. Skriker i panik av smärtan och efteråt öppnar jag mig ännu långsammare. Till slut tar barnmorskan hål på hinnorna för att vattnet ska gå (jag har tydligen väääldigt mycket fostervatten) och förlossningen ta ny fart. Smärtan ökar successivt och där och då förstår jag inte hur jag ska överleva. Skriker hela tiden att jag får panik, jag fixar det inte, ta ut henne nu. När utdrivningsskedet väl sätter igång bönar och ber jag om mer bedövning och får då en sk bäckenbottenbedövning, som också läggs vaginalt. Konstigt, men lyckligtvis, nog gör denna inte lika ont som den förra och den tar också väldigt bra. Så bra att jag faktiskt slumrar till en stund och får vila, är vid det här laget helt slut på och fattar inte hur jag ska orka hela vägen. Snart kommer dock krystningsvärkarna igång och dessa går inte ta miste på. Jag kastar lustgasen som jag inte tycker hjälper alls längre och tar i allt jag bara kan. Efter att ha väntat hela dagen på att detta ska sätta igång så får jag nu helt nya krafter då jag faktiskt har möjlighet att styra över någonting själv. Snart meddelar barnmorskan att hon ser den bruna kalufsen och jag får också känna på huvudet, vid nästa krystningsvärk är bebis ute. Hon skriker direkt och jag är så lättad att jag bara gråter och skakar av lycka. Klockan är 18.33 när lilla Elise, vår andra dotter, kommer till världen och just i den stunden är det fullkomligt logiskt varför man väljer att genomgå den brutala smärtan. En knubbig, kletig, stor liten bebis med mörkbrunt kladdigt hår. Bara så perfekt och välskapt. Att föda barn är utan tvekan det värsta och bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.

(Angående bedövningen så har jag i efterhand fått veta att en epidural inte hanns med. Varför jag inte fick den berodde alltså inte på att jag inte fick ta den pga min blödarsjuka som det sades då. Barnmorskan hade istället tänkt ge mig en spinalbedövning, som mest troligt hade gett mig samma effekt som en EDA, men det var denna som narkosen sade nej till (pga min milda blödarsjuka alltså). Så enda utvägen var en lokalbedövning, som tyvärr visade sig vara totalt värdelös för mig.)


❤️❤️❤️

Gillar

Kommentarer

moaevelina
moaevelina,
josefineso
josefineso,
moahakansdotter
moahakansdotter,
Som du säger ... det är i det ögonblicket de kommer upp på bröstet som det är fullkomligt logiskt varför man väljer att genomgå den brutala smärtan. Jag kan dock än minnas den, även om det blivit väldigt suddigt över ett år. Så helt redo för nummer två är jag inte än haha. ❤️nouw.com/moahakansdotter
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

@