Amning, ett känsligt ämne

Jag tänkte dela med mig utav mina erfarenheter från amning och även mina tankar kring området. Alla nyblivna mammor har garanterat stött på det och ni mammor som varit i den rollen längre vet nog precis vad jag menar med det jag skall skriva. (Jag menar inte tips som kommer från andra för de har vi alltid tagit emot med öppna armar.) Helt plötsligt vet iallafall alla allting om amning, hur det fungerar, vad som är bäst och så vidare oavsett om den som påstår det har barn eller ens har erfarenheter kring området... Ja, listan kan göras lång. Detsamma gäller under ens graviditet eller hur man ska vara i sin mammaroll. Men det var inte det jag skulle skriva om idag utan tillbaka till ämnet "AMNING".
Från allra första början under graviditeten hade jag sagt till mig själv, jag ammar om det går och skulle det bli problem är det ingen "big deal" för jag tar det inte på liv eller död kände jag innan Dominic föddes. För du är ingen sämre mamma eller pappa om du/ni väljer att flaskmata ditt barn, genom pumpning eller mjölkersättning. Ersättning är ju såpass utvecklat och likt bröstmjölken som det bara går. Sen går närheten att ge till ett barn du matar med flaska på exakt samma sätt.
Men när D väl ville äta efter förlossningen så placerade jag honom vid bröstet av ren instinkt och då valde vi att amma sen den dagen. Något som jag inte visste om eller inte hade hört alls mycket om var hur "sprängd fyllda" dina bröst blev när mjölken väl runnit till efter de första dygnen på BB. Jag minns det som igår och samma dag vi kom hem i lägenheten efter sjukhuset mot kvällen kommer jag till José och visar mina bröst som helt plötsligt såg ut som två silikonbröst som skulle sprängas när som helst. Helt ömma och med synliga blodådror över hela bröstet. Jag minns också att jag hade sån panik för det "enda" D gjorde när vi kom hem var att sova och jag ville bara få bort detta trycket för jag tyckte det lättade lite varje gång han väl ammade. Det slutade med att jag tog fram bröstpumpen José hade köpt samma morgon och började pumpa hejvilt. Det var så otroligt skönt men dum som jag var fick jag verkligen igen... Jag kunde knappt sova denna natten för brösten blev ännu mer fyllda och dagen efter hade vi läkarbesök för D på östra. I slutet på besöket blev D hungrig och barnmorskan såg direkt att jag hade lite problem. Hon gav mig väldigt bra råd som jag gjorde direkt när jag kom hem. Ta en varm dusch och när du känner att det spänner sådär fasligt så handpumpar du endast ut överskottet för annars kommer du bara öka mjölkproduktionen. TACK och LOV att hon gav detta råd, för vi sökte på internet just den kvällen jag började pumpa och där står det allt möjligt. Nog om det men till er nyblivna mammor som läser detta så kanske det var ett tips. <3

Vad tyckte jag var bra med amningen och vad var mindre bra då? Det som var bra att som nybliven mamma hade jag inte alltid huvudet på skaft ska jag säga till er. Min hjärna kändes så himla grötig vissa dagar och jag kan lova er att hade jag inte ammat hade jag säkert glömt nappflaska/ersättning hemma någon gång. Så för mig kände jag att just det var en bra faktor att alltid ha maten med sig. Jag kunde aldrig glömma den och var D hungrig så fanns det hela tiden mat. Det gick alltid fort att få fram maten. Himla praktiskt ifall ni frågar mig! Det som också var bra var alla mysiga stunder man fick, amningen för oss blev mer än bara matstunder. För D var det en utav de största tryggheterna som liten och D hade även svårt att ta napp och nappflaska så han använde mig som tröst ibland som väldigt liten bebis. Finns säkert mer bra saker men nu tar jag upp det jag upplevde som bäst.
Till de mindre bra sakerna med amningen då. Hm, det var betydligt svårare... Men dessa saker kan jag tänka mig iallafall. Att mannen inte blir lika delaktig men det gäller ju inte alla. Vi gjorde alltid såhär efter D hade ammat, José tog över, la honom på sitt bröst där han fick honom att rapa, så efter en matstund med mig blev det alltid en mysstund hos pappa. Vi gjorde såhär för att båda skulle bli delaktiga och få knyta band med D. Vad mer då? Jo, skulle vi haft fler barn och jag hade ammat så skulle det kanske inte funka att vara sin barns napp i alla tillfällen. Men med D gick det ju för vi hade bara honom att fokusera på till fullo. Jag såg det inte heller som jobbigt som jag vet att andra upplever, för jag ville göra allt för att få våran son att bli så trygg som möjligt i alla situationer. En mindre bra sak som jag kommer på är ifall du ska iväg själv och ditt barn ammar kan det bli problem. Man kan ju sjävklart pumpa i en nappflaska men efter två månader hade D svårt att ta nappflaska för vi glömde helt bort att öva och jag hade svårt att gå iväg på egenhand. Sen finns det de barnen som vill hänga på mammans bröst hela tiden och äta från och till. Vi hade turen att D åt med oftast tre timmars mellanrum men varje tillfälle blev 15-30 min. Så det var sällan han bara åt i 5min och var klar. Det hände såklart men inte alls ofta.
Jag tycker dock att det är väldigt synd att det är en sådan stor amningshets kring många mammor. Vad menar jag med det då? Det ska jämföras, är ens barn större än den som inte ammats ska det påpekas. Ja det är nog för att DU inte ammar eftersom ditt barn är mindre. Vilket inte behöver bero på amningen, barn växer till sig på olika sätt. Jag har själv varit med om denna upplevelsen då jag var den ammande mamman samtidigt som en annan mamma som inte ammade fick detta "påhoppet". VILKET inte är okej!! Man väljer ju själv vad som är bäst för en själv och sitt eget barn. En del mammor kan inte ens amma, av att man kanske inte producerar tillräckligt med mjölk, till exempel. Ni förstår nog vad jag menar ang hetsen. Jag kommer komma in på den längre ner när jag berättar om varför jag tråkigt nog fick sluta att amma.
Jag och mina nära upplevde också att när D skulle äta så fick vi så mycket blickar. Dessa blickar sket jag fullständigt i för att amma sitt barn är något naturligt och inget fel. Jag hade inga problem heller med att amma offentligt men måste erkänna att ibland såg jag hur konstigt folk tittade och stannade till när de gick förbi så då la jag en tunn snuttefilt lite över bröstet och över Ds ansikte. Oftast använde jag en amningsbh som täckte mycket utav bröstet med men det var ju inte alltid. Jag skulle aldrig gå iväg för att amma mitt barn eller gömma mig och jag vet att många mammor gör.
En annan ganska komisk händelse som jag varit med om, det var när D precis fyllt åtta månader. Vi var på en lekplast och lekte/gunga som vi brukade göra ibland. Bredvid oss stod tre mammor med sina barn, ett av barnen gungade medan den andra kröp runt och den ena var i sin mammas famn. Då började D skratta och prata på som han alltid gör när han brukar gunga. Han fick iallafall kontakt med mammorna och började le mot dem. Så säger en mamma, men gud så fin och vad stark han ser ut att vara. Jag svarade självklart, tack och vi började byte ord med varandra. Men vi kom inte alls långt in i samtalsämnet innan frågan kom "Åh ammar du ditt barn"? Jag tänkte direkt hon måste skoja.. Är detta på riktigt det viktigaste att fråga när du möter en annan främmande mamma. Jag tänkte också för mig själv de har väl inte du med att göra. Men jag svarade henne, Nä jag ammar inte. VA, varför inte det!? Fick jag till svar. Jag kände verkligen inte för att dra upp hela storyn varför JAG valt att inte fortsatta amma mitt barn, så jag svarade bara jag ville sluta helt enkelt. Till svar fick jag, men det som är det absolut bästa för ditt barn.. Jag såg att de andra mammorna tittade på henne och helt plötslig börja hon prata om något annat. Jag skrattade lite smått för jag kunde inte hålla mig. Bara denna situationen säger att "hetsen" kring amning är enorm.

Varför valde JAG att sluta amma då om det gick så bra? Strax efter sex månader sa jag till bvc att jag kände för att dra ner på amningen och då sa de direkt nej. "Varför ska du göra det när det gått så bra?". Jo, för jag går ner väldigt mycket i vikt trots att jag äter väldigt mycket. I den stunden kände jag, "ska inte ni vara stöttande i mina val?". Jag hade en ganska jämn viktnedgång tills D var sex månader men sen gick jag ner 0,5kg i veckan eller mer vilket gjorde mig sjukt stressad. Jag hade passerat min vikt för längesen som jag hade innan D föddes. När D var sju månader var jag nere på redan 7kg mindre än min "ursprungsvikt". Det var faktiskt så att min pappa tog tag i mig och sa att detta inte är hälsosamt längre, vilket det inte var. Jag valde att avbryta amningen helt när D var närmare åtta månader ganska exakt och det var verkligen det bästa jag kunde göra. Jag var tvungen att vara ego i denna situationen för på slutet mådde jag inte bra av den snabba viktnedgången. D kunde ta nappflaskan sedan han var fem månader så för oss var det inga problem att byta ut bröstet mot modersmjölkersättning innan vi väl övergick till vällingen. Det där med amning kan verkligen vara så olika från barn till barn. För D var det jobbigt i början men efter några gånger med flaskan var det inga problem för vi gjorde den stunden minst lika mysig som när jag ammade.

Som sagt detta är min upplevelse kring amning och den ser olika ut för alla mammor som ammat/ammar. Jag hoppas att ni fick en spännande lässtund trots ett väldigt långt inlägg. Glöm inte att ni mammor är grymma oavsett om ni ammar era barn eller inte!

Massa kärlek /J.

Såhär älskade D att hålla under matstunderna. <3

En bild från när D var åtta månader och amningen var utbytt till flaska. Vilket gick bra även hos gudmor. <3

  • 2 337 visningar

Gillar

Kommentarer

Victorialindahl
Victorialindahl,
Bra skrivet! Håller verkligen med dig om all hets kring både amning, graviditet och uppfostran mm.. Såklart att man vill sitt barn det allra bästa men man måste också känna att man själv mår bra av det i slutändan. Skönt att det gick så bra för er tillslut <3
nouw.com/victorialindahl
JosefineMoberg
JosefineMoberg,
Åh tack snälla! Ja varför ska de behöva vara så vi mammor ska stötta varandra inte något annat tycker jag. Ja precis som du skriver, ja! 💗💗
nouw.com/josefinemoberg

Instagram

Instagram

Instagram