Header

Vi kramas vid tunnelbanan, hon och jag, vi som varit vänner i nio år nu.

Sex, relationer, om att vi måste börja rensa bort människor vi mår dåligt av, dippen är stark, här smaka min öl!

”Jag tar en till tack”.

Dörrvakten tittar på min legitimation och skrattar ”alla nollor gör mig förvirrad”.

Salt, svep, citron, fyllesms.

De skrattar åt min dialekt.

Glaset spricker i tusen bitar, Aurora springer, jag följer efter.

Vi dansar, min favoritlåt kommer.

Toalettkön, en random tjej fotar oss, vi skrattar.

Vi svär på finska när vi turas om att kissa.

Och min skeva verklighetsuppfattning spricker i tusen bitar när han andas i min nacke. Skynda dig! Det händer nu!

Värmer fingrarna i hans ficka.

Somnar på bussen hem.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Du måste hålla dig till verkligheten, flicka lilla. Det är hög musik i bak liksom förgrund. Men jag hör vad han viskar i mitt öra, jag hör varenda vokal, varje liten konsonant. Precis som den där gången på dagis när vi skulle pyssla. Jag gjorde ett osymmetriskt hus i fina färger. Skratten, vuxna män som skrattar. Du måste hålla dig till verkligheten, flicka lilla. Men jag ville inte göra det. För i min fantasivärld, den jag skriver mig till, där finns hus som ser ut precis sådär. En vecka senare gjorde lokaltidningen ett reportage om den femåriga flickan som med lite tejp och papper hade konstruerat ett tredimensionellt hus. Någon arkitekt var imponerad. Andra tog åt sig äran, vuxna män som ler åt journalisten. Vi har alltid sett potential hos den här flickan.

Mina knän är fläckiga, de skiftar i blått och grönt, gult på vissa ställen. Mina fötter skaver och mina fingrar pirrar, i definition, oönskat pirr. Vad händer om hon inte vill hålla sig till verkligheten? Om allt i den världen gör henne besviken, rädd och osäker? Kontrasterna blir starkare samtidigt som de suddas ut. Vill jag vara här eller där? Vill jag erkänna att det inte känns bra, att jag tappar bort många jag bryr mig om? Eller vill jag fortsätta låtsas att allt är som det ska, bara bra tack, hur mår du själv?

Doften av bibliotek, av gamla böcker, var har ni varit? Jag gnuggar min nästipp längs med uppslaget. Det doftar som jag vill att min framgång ska göra. Häromdan köpte jag nya blommor, två paket tulpaner på extrapris. Blommor får mig att må bra, de får mig att fortsätta låtsas. När en vaknar i ljumma täcken är inget så fridfullt som att få skåda en vas med blomster. När jag var yngre och hade fruktansvärda kroppskomplex brukade jag tänka att ingen dömde en blomma efter stjälken. Det enda en tittar på är själva blomman, toppen, de fina färgerna och bladen som omsluter varandra. Men sen förstod jag att blomman aldrig blev säkert fin om den inte kom överens med sin stjälk, de är ju trots allt sammanfogade och menade att kunna samspela. Det var då jag förstod att jag var tvungen att göra något för att överrösta mina hjärnspöken.

Människor dansar när lukten av fylla blandad med parfym kastar sig runt i rummet. Hans ord har stuckit till i mina öron. Som gensvar till mitt stela ansiktsuttryck skrattar han, hårt och mycket, som männen på dagis också gjorde. Jag sväljer min saliv, en två tre gånger. Vems verklighet? Din eller min? och sen går jag min väg.

Likes

Comments

Jag undrar, vem ska spräcka bubblan? Bubblan jag befinner mig i, bubblan som blivit mitt hem, min tillvaro. Omvärlden finns där, på andra sidan av ett genomskinligt skal. Stressen ligger ständigt på mina axlar. Jag undrar, vem ska spräcka bubblan?

Han och jag är ingenting alls längre. Föreställningen om oss var fin, den finaste av dem alla. Fan att vi inte kunde få blomstra. Växa till något färgglatt. Han vill glida in i mig, att jag ska somna i hans dubbelsängs i hans lägenhet. Vara en ung älskare i en vuxens liv. Hah, han tror han är kunnig och påläst och karismatisk. Mina fingrar vill inte ens vidrörda hans fräknar längre. Gå härifrån!

De två tingen jag bryr mig mest om faller bort. Jag ser hur de glider nerför min hud, mellan mina fingrar. Fina vänner, stanna hos mig! Jag vet jag borde vara mer som förut men jag har inget leende att plocka fram. Ingen låtsaslycka att klä mig i. Ni valde adamsäpplen, jag valde tomheten. En tomhet går alltid att fylla. Jag vill skriva, hallå jag vill skriva! Men jag hinner inte. Börjar på texter, skriver en eller två passager till eventuella dikter men sen viker kroppen sig. Går av på mitten. Kom rädda mig! Omvärlden - lärarna, kollegorna, vännerna, mamman. De alla säger samma sak. Sakta ner! Men de vet att jag inte tar order. Att min envishet kommer att ta död på mig. Min vänlighet, min stora vilja. Men jag tar ju inte order.

I min dagbok står det att jag aldrig kommer att sluta vänta på honom. Oskar Linnros sjunger ”Även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur”. Han kommer alltid att vänta på Maggio för jag läste i en artikel i en skvallertidning att den handlar om henne. Hur ont kommer det att göra för min näste? Han ska älska någon som väntar på någon annan. Linnros älskar med någon som bara är ett surrogat. Det är livsfarligt att vänta och klart som fan jag kommer glömma bort att göra det. Men innerst inne, någonstans där mittibland min hjärtmuskel och artärer, där finns en väntan. Jag väntar på honom. Han vars röst jag sa att jag aldrig skulle tröttna på. Rösten jag snart inte längre minns.

Jag är less på min bubbla. Vet innerst inne att bara jag själv kan göra hål på den. Men när? Hur? Bara ett skenande hjärta kan ta sönder min fasad. Bara ett skenande hjärta kan slå hål på vad som håller mig fast, fängslad. Bara en sån som du kan ge mig ett skenande hjärta. Och du har ju henne nu.

Likes

Comments

Igår hände det overkliga. Lilla jag läste poesi på en scen med mikrofon. Inför verkliga människor! Inga skärmar. Öron som väntar. Förväntansfulla blickar. Och det gick bra. Jag överlevde! Har aldrig heller fått så mycket komplimanger, är i chock.

Vill ni höra ”framträdandet”? Video finns på min Instagram - josefinejosefsson

Tack fina ni som läser allt mitt kladd här, utan er hade jag aldrig fått utlopp för mina känslor!

Likes

Comments

Vackra himmel
klädd i färger
olika nyanser
vilken är din favorit?

Han viskar hemligheter i mitt öra
ber mig lova att aldrig berätta
på så vis kommer vi närmre
omvärlden försvinner desto längre ifrån oss.

Säg det där igen
det gör jag
tre gånger
han skrattar.

När jag var liten var jag rädd för mörker
nu är det min enda kamratskap
han släcker lampan i sitt sovrum
bara då får vi lov att existera.

Skolans svala källardörr är vår portal
lik den vågräta sökrutan på Google
jag söker eufori
han söker närhet.

Inte min
inte din
inte vår
ingen alls.

Där någonstans bakom alla gnistor
ser du?
vårt luftslott av drömmar
dörren står på vid gavel.

Och han leder mig in genom huvudentrén,
får ögonkontakt med kvinnan i receptionen
harklar sig
ett rum för två tack!

En himmel i sin enkelhet
inte rosa bara grå
vilken är din favorit?
du brukade vara min

Likes

Comments

Minns när vi satt i den där bilen den där tidiga morgonen i sena juli. Jag hade en jacka i knät, värmde mina fingrar i fickorna. Hon grät i framsätet och hennes mamma pratade om kemisk ångest. Hur kan det vara så kallt på sommaren? Det var kyligt i luften, bilrutorna frös, jag också. Den natten skrev hon till honom och förklarade hur hon kände. Såna nätter är singel det bästa en människa kan vara. Ensam, oberoende, självständig.

Det var de sista månaderna i min alldeles egna stad. Jag satte på mig träningskläder och ljusblå skor, la hemnycklarna i behån och lämnade mobilen hemma. Sprang. Sprang förbi den stora röda träbyggnaden där jag fick veta att jag var viktig. Sprang förbi den där jävla grusplanen där det hände. Sprang förbi skogen ingen ville passera. Sprang förbi simhallen. Nådde Alicias hus med skavsår och tinningar fyllda av svettpärlor. Hon blev förvånad men är du här, kom du med bussen? och jag gapskrattade för jag visste att hon inte skulle tro mig nej jag sprang.

Min syster hämtade mig utanför hans hus. Jag satt i framsätet med uppsatt hår och flanellskjorta. Hon frågade gick det bra? när får jag träffa honom? och jag svalde min saliv så hårt det bara gick. Tänkte på våra händer, våra vilsna viljor, på hur han strök mig över kinden och sa du borde nog gå. Hon tar vänster, fel avfart, jag tittar frågande på henne men hon ler bara åt mitt håll, höjer musiken och säger nu struntar vi i honom och köper glass.

Jag undrar om någon av dem någon gång tänkt oj vad glad hon ser ut att vara när jag inombords dött men lekt lyckligleken?

Han skrattade fram jag älskar fan dig och blev sedan helt knäpptyst, fick en klump i halsen och försökte komma på en schysst räddning alltså inte.. och jag avbröt honom nä jag fattar vad du menar! Han log tacksamt. Vi låg precis på mitten han och jag. Mellan när man kan säga sånt utan att det blir en grej att tänka på och när varenda bokstav betyder något. Och han behövde markera att det inte var på riktigt utan något som bara slank ur honom. Och det gjorde ont i mig.

Hon stirrar på mina bristningar, låren är ju fyllda, hon konstaterar du har så många! Jag himlar med ögonen, suckar och säger tigrar älskar att riva mig.

Jag skrev i min dagbok att jag var patetisk för att jag medvetet inte ville slänga soppåsen där bevisen fanns. Bevisen som vittnade om att vi hade mötts mellan tunt gummi och att det nog var för sista gången. Men sen slängde jag den för man gör ju det.

Han hade dåliga politiska värderingar och det var en sån lättnad. Jag behövde aldrig anstränga mig för att sluta tycka om honom. Det kom automatiskt den dagen vi diskuterade sånt vi skulle ha diskuterat mycket tidigare.

Hon skrev och sa att hon ville spara sina linser även fast de hade torkat, de hade ju sett allt roligt vi gjort tillsammans. Jag skrattade och grät på samma gång.

Likes

Comments

Köp rödlök, koriander, vitlöksaioli, avokado, ruccola, lime, jordnötter, granatäpple och panerad firre. Tacka mig sen.

Likes

Comments

Det är ljust i mitt rum när förmiddagssolen smugit sig in genom mina tunna beiga gardiner. Mitt hår är rufsigt, min kropp ljummen. Högar av kläder ligger på mitt golv, en stor ballong svävar jämte taket och på fönsterbrädan ligger sminkborstar och läppstift. Jag kom hem fyra imorse efter att ha spenderat kvällen med mina fantastiska boktjejer (vi ska komma på ett bättre namn, lovar). Vi åt max för att sedan titta musikal, American Idiot. Blir alltid varm i hjärtat av musik och talangfulla människor. Sånt måste firas så det gjorde vi. Vi började med att ta en öl på Baras Backe (har fortfarande inte lärt mig att digga öl tillräckligt men jobbar på det). En dryg timma senare stod vi på 7eleven, köpte brownie, cigaretter och godis. Pratade om svenska artister och gick sedan in på nästa ställe.

Det var höga stolar där, jag gillar höga stolar. Den här gången beställde jag cider, varje glas så kallt att läpparna sved. Gick ut utan ytterkläder för att prata med den fina killen i röd jacka och gula skosnören. Så vi pratade. Andades gift och pratade om hur det är att ha två hem, eller som vi kom överens om att det tenderar att bli - att en inte har något hem alls. Väl inne igen sa någon som jobbade där åt mig att inte ha godispåsen framme på bordet, förlåt då. Jag och Lova pratade om hur coolt det är att vi ska ha högläsning av vår poesi snart, om hur vi måste vara lugna och coola och precis så amazing som vi är.

Det strålade om Aurora när hon stod med ryggen mot Söderbokhandeln i sin silvriga jacka. Vi promenerade nedför Götgatsbacken och korsade Folkungagatan, gick in på nästa ställe, stället där man behövde betala en tjuga i garderob och där jag tydligen blev full. Vi skrattade och pratade, beställde mer och gick på toaletten. Ni vet hur fina komplimanger man byter på toaletter under såna här kvällar. När klockan blev halv tre var det bara jag och Aurora kvar. Vi argumenterade med några gubbar, skrattade (!!) och skålade. En stund senare köpte vi pommes.

Imorse pratade jag med min syster i över en timma, jag älskar såna samtal. När vi bara skrattar åt roliga saker vi gör på varsin plats. Nu har vi lagt på och jag ska plugga, beställa balklänning och pallra mig till Ica för att köpa något att äta. Jag är laddad av bra energi, den här staden har gett mig så fina vänner, är oerhört tacksam.

Likes

Comments

Jag minns att du viskade i mitt öra att jag kysste bättre än alla tidigare. Jag minns att jag viskade tillbaka att din nästa skulle vara ännu bättre

På nyheterna säger de att torsken är på väg att bli utrotningshotad. Min vän läser marinbiologi, jag beundrar henne

Jag trodde aldrig att jag skulle glömma bort hans mobilnummer men imorse vaknade jag och hade ingen aning. Det kändes bra

Det står i mina mobilanteckningar: Hurra för oändligheten!!!! (köp en glittereyeliner)

Längtar tills jag flyttar hemifrån och kan ha posters på alla väggar, blommor i dricksglas och osorterade besticklådor

Jobbar stängning fem dagar nästa vecka plus skola plus fritid lika med utpumpad.

Vill ha närhet

Det är stökigt på mitt rum igen, allt är i sin ordning

Kom rädda henne, snälla

Jag har äntligen kommit in i boken

Min lärare ser alltid när jag inte mår bra. Jag säger jag minns fan inte när jag var glad sist han säger häromdan lös du, minns du inte det? jag tänker och minns jo just det

Jag fortsätter att skriva i mitt hemliga dokument

Han viskade visst går du på p-piller? jag viskade ja det gör jag och bara sådär skulle spåren av honom vara borta


Likes

Comments

Ett mörker har beslagtagit min lycka. Snälla hjälp. Ge mig kraft.

Hur ska jag kunna acceptera min gråa vardag när jag för några dygn sedan hade mitt livs kväll? När alla mina närmsta hjärtan kramade om mig. Talade om för mig hur viktig jag är, hur jag inspirerar och hur jag aldrig ger upp. Ballonger i fina färger, presenter och god mat. Ingen ångest, inte någonstans i kroppen. Högljudd musik, så hög att hela världen skakar. Fina drinkar i fina färger. Jag vill säga att alkoholen klättrade sig ner i min hals, ett uttryck jag ofta använder men som är fel. En klättrar uppåt, inte neråt. Alkoholen slingrar sig ner? Ramlar ner? Kastar ner? Faller ner? Jag vet inte. Jag vet inte för jag är full, lycklig och skriksjunger till Per Gessle. Emma och jag tränger oss in på en toalett, vi skrattar och hon hinner knappt dra upp sina byxor innan jag slitit upp dörren. Där står någon och applicerar läppstift, jag säger hej, jag fyller år hon säger wow gör du? grattis. Jag vill träffa alla fina tjejer jag blivit vän med på toaletter. Var är ni?

Och natten var ung även när den blev gammal. Vi röker fast vi vet att man inte ska röka. Min tändare ligger i innerfickan på min lilla väska och bakom mig står den norske killen med små händer. Han är söt. Ella knuffar mig. Han ifrågasätter att jag fyller år, säger att jag hittar på. Vi pratar norska, han riktig norska och jag SKAM-norska med ett sluddrigt tonfall. En annan bjuder mig på en drink. Jag sveper den. Tackar glatt. Det var bara för ditt smile säger han och bara sådär känner jag mig viktig. Fastän det inte är så jag ska känna mig viktig. Och varför fortsätter jag att tävla mot mina systrar, alla andra kvinnor i världen, de jag älskar mest och jämt? Varför vill jag vara annorlunda, någonting annat? Varför beundrar jag när en jävla man säger att jag är något speciellt, något annat? Det är ingen skam att vara som alla andra tjejer, vi är ju bäst. Och sen dansar någon in i mig och det visar sig att vi båda fyller år.

Ljuset bländar oss inte, musiken gör oss inte döva men dansen gör oss svettig men vi njuter av det. Han skriver och säger att jag är söt och jag blir glad. Tänker att han kommer att skriva grattis men det gör han ju inte. Varför skulle han göra det? Varför skulle det betyda så mycket? Plötsligt står en annan han där, i ljusgrå T-shirt eller är den kanske grön? Jag vet inte. Det enda jag vet är att hans leende kastar sig in under min hud. Hans tänder är så jävla fina. De ser inte ut som någon annans. Och han pumpar näven i luften och skrattar och ger mig blickar och dansar tätt med någon annan. Jag vill tro att han ser mig men det gör han nog inte. Men han viskar till min bästa kompis, pekar på mig och fortsätter att uttala ord i hennes öra. Hon ger mig bekräftande blickar, det är fritt fram. Jag tror på ödet, ibland till det bättre ibland till raka motsatsen. Han och hans vän går sin väg, de tackar oss för dansen och jag tänker slutalemeddinajävlatänderjagdörjudå!!!

Vi står i kön till garderoben, jag är gladare än någonsin. Klubben ska snart stänga och jag tänker att jag har universums finaste vänner. Det bara är så. Folk strömmar ut genom utgången i riktning mot Hötorgets tunnelbana. Lydia och jag ger varandra blickar, sedan viskar hon till mig att vi borde leta upp dem. Han med fina tänder och kompisen. Jag ger Ella min nummerlapp till garderoben här hämta ut min jacka jag kommer snart och sen springer vi. Upp för trapporna och tillbaka till dansgolvet där bara några fortfarande dansar. Och så ser jag honom. Hur han rör sig, hur han dansar och framförallt hur han skrattar. Lydia och jag kan konstatera att det är nu eller aldrig, bära eller brista. Tjugofem sekunder senare kan jag inte se hans fina tänder. Det enda jag kan se är alla färger i mitt mörker när jag blundar. Känslan av hans tunga mot min, våra läppar som krockar och hur vi byter saliv som om vi fick betalt. Sen måste jag springa tillbaka, hojtar ha det bäst han hojtar grattis igen och sen vet jag att vi aldrig kommer att ses igen. Men det gör inget för livet leker den här natten. Mina skosulor är fyllda av silvrigt konfetti när jag kliver in på Mcdonalds och beställer osthamburgare och mjukglass. Jag bestämmer mig för alltid må såhär bra men då vet jag inte att vardag väntar. Jag låtsas att jag inte vet. Jag glömmer bort att det här väntar. För just då är allt som det borde vara.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Helt plötslig är fröken fräken myndig och kapabel till det mesta. Känns overkligt i ärlighetens namn. Men vilket firande mina vänner! Det blev plockmiddag, dans, lekar, förfest och vid tolvslaget gjorde jag min krogdebut. Är helt överväldigad efter presenter, besök, tal och kramar. Jag har dansat natten lång vill jag lova! Har gråtit både en och två gånger under dagen av den enkla orsak att det är emotionellt påfrestande att bli vuxen och ha så fina vänner i sin omgivning. La mig vid fem imorse med sus i öronen men vaknade pigg inför frukost på sängen och sång. Vinkade adjö till mina fina vänner och nu på kvällskvisten har jag och mamma varit på bio för att avsluta födelsedagen på bästa sätt. Vanligtvis brukar jag publicera långa texter varje födelsedag men har ännu inte förändrat världen därav varför jag nöjer mig såhär. Det bubblar i min mage, fjärilar flyger. Jag är lycklig.

Likes

Comments

Leker låtsasvuxen här under täcket. Smaka på mitt favoritord - låtsasvuxen. Det är precis vad jag är. Har varit ledig sammanlagt fem dagar på hela lovet. Typiskt låtsasvuxna att anmärka sådant. Lika typsikt som att vi dricker sockerfri Pepsi ur whiskeyglas. Vi står på tröskeln mellan barndom och vuxenliv. Vill se framåt men älskar hur tryggheten smeker oss längs ryggraden. Förblir säkert låtsasvuxen resten av livet.

Igår såg jag Solsidan på bio, fick popcorn mellan tänderna och log med skräckblandad förtjusning åt hur hela publiken skrattade samtidigt. Det är en sån märklig grej det där. Hur vissa repliker är framkallade för att få folk att skratta. Hur de också får folk att skratta, samtidigt och i kör. Märkligt minsann! Och kallt var det ute, det blåste och jag frös om mina fingrar. Han sa "dina händer är helt röda" jag sa "jag vet".

Vad händer framöver då tänker ni (inte) och självklart ska jag berättade det säger jag med ett ambitiöst tonfall tillbaka.

- På onsdag ska jag hänga med mina söta rara underbara boktjejer, längtar.

- På fredag kommer mina älskade vänner till Stockholm för att bosätta sig på alla möjliga håll. Blir löjligt rörd av att alla jag bjöd kommer ner för att fira mig.

- På lördag blir det dags att fira moi, de sista timmarna innan jag blir myndig. Vi ska äta plockmat, dansa, ha frågesport och mysa sönder innan det är dags för krogen (älskar att jag låter rutinerad fastän jag ska göra debut).

- Den nittonde januari ska jag och mina boktjejer gå på teater, jippi yeah.

- Den trettionde januari ser ni mig på scen på en bar med mikrofon och min poesi, vad fan sker?

- I slutet av januari ska jag och Lydia också boka lägenhet i Paris, ahhh är överdrivet exalterad.

Hur ser er januari ut? Något roligt på gång? Typsikt låtsasvuxna att fråga så.

Kram och hej.

Likes

Comments

Jag lever.

Det finns perioder då jag får nya idéer hela tiden, vet precis hur jag ska använda dem. Andra gånger vill jag skriva mer än någonting annat men jag sitter fast. Stirrar på tomma dokument och får ångest. Ibland är det varken eller utan precis som nu. Jag vill skriva, för det vill jag alltid, men livet kommer emellan och jag försöker inte ens. Men nu är jag här. Har 35 minuters bussresa framför mig. Andas tungt. Sprang från tunnelbanan till busshållplatsen. Upp för trappor. Andfådda läten.

Jag lever.

På väg hem från Uppsala dit jag idag efter jobbet åkte för att fira min kära vän Ida, lyssnade jag en del på Oskar Linnros. Tänker på att Från och med du handlar om Veronica Maggio. Hur kommer man över henne? Går det? Hur kommer man över mig? Hur blir man ens fäst vid första början?

Hur kan det göra så ont att avfölja någon? Att någon avföljer en? Fan, lägg av! Vi fick pirr i magen av varandras likes. Plötsligt tar vi ifrån varandra möjligheten att snoka i varandras liv. Tänker i min förtvivlan att vem ska jag nu försöka imponera på? Lägg av, dumma hjärnspöken! Jag är destruktiv och patetisk, allt på en gång. För det har gått ett helt liv sedan det var han och jag men ändå minns jag precis hur det kändes när hans fingrar letade sig in, plagg för plagg.

Den 30:e januari ska fröken fräken läsa sin poesi på en bar. Hur galet är det? Får riktiga fjärilar i magen. Konstruerade helt på egen hand. Har förresten blivit svarthårig. Kommunikationssvårigheter jag och den engelsktalande frisören emellan. Men men.

Vill krypa in i någon annans lakan. Med någon annan. Två kroppar, hud mot hud. Nästintill abstinens. Efter dofter, beröring och viskningar. Älskar vokaler i mitt öra. Jag har svarta strumpor i vita skor. Tänker på hur vi två pratade om sniglar. Hur fan kan sniglar ens vara roligt att prata om? Schh väck inget sådant till liv.

Nästa vecka fyller jag 18 vilket är helt ofattbart. HUR? Jag förstår inte! De senaste månaderna har svept förbi i en jävla fart. Snart händer det. Längtan är enorm.

Kom och håll om mig, jag vet hur du doftar.

Likes

Comments

Allt hon hör är ljudet från diskmaskinen. Hur tallrikar och glas blir rena, hur hårda vattenstrålar smeker knivblad och skedar. Morgonsolens strålar smyger sig in genom persiennerna, hon misstänker att hustaken numera kläs i vita snötäcken. Klockan på sängbordet tickar ljudlöst och ju mer hon tittar på visaren, ju fortare går den. Hon vet klart och tydligt att det bara är två dagar kvar. Det blir påtagligt att tid är ogripbart. Om två dagar ska människor koka gröt till frukost, öppna presenter och sitta samlade framför teven klockan femton. Hårstråna på hennes armar reser sig av tanken, fina förtjusande tanke. Utan att hon hinner hindra det klättrar sig tårar ner för hennes nakna kinder. Två dagar kvar. Om två dagar ska hon lämna sitt liv.

***

”Gissa vad det är” säger han glatt ”eller alltså känn inte, gissa fritt!”.

Hon håller en rektangulär inslagen julklapp mellan sina båda handflator, funderar och hummar. Det slår henne att hon en gång för två månader sen pekade på en nyinkommen stjärnkikare och sa ”en sån skulle jag vilja ha”. Hennes blick kastas tillbaka på paketet, nej det är för litet.

”Är det något jag behöver eller något jag dreglat efter?” frågar hon honom.

Hans ögon är fyllda av extas, det går nästintill att ta på entusiasmen som behagligt vilar under de tjocka ögonfransarna. Hon föreställer sig hur han gjort något för att lura henne, precis som han gjorde en gång när de var barn. Hon hade varit nyfiken på sin födelsedagspresent i flera veckor men när dagen väl var kommen visade det sig att han hade slagit in en tom kartong med en handskriven lapp; det är tanken som räknas.

”Det är något som kommer att förändra hela ditt liv, din framtid” svarar han med sin försäljningsröst.

Hennes gehör blir en tung suck. Hon vet mycket väl att han är den charmiga typen, klassen clown som alltid har något lurt på gång.

”Du driver med mig” säger hon irriterat och skakar paketet för att höra om något skramlar.

”Men Freya” han ger henne en frågande blick ”du tror mig alltså inte?”.

”Tror och tror, jag vet hur du är” säger hon djärvt.

”Och exakt hur är jag?” frågar han kvickt tillbaka.

De började att umgås redan på lågstadiet, fröken Freya och kapten Kristian. En del lärare trodde över en tid att de var kära i varandra, som människor tydligen måste bli om de umgås tätt. På mellanstadiet följde de med varandra hem efter skolan nästan varje dag, åt mellis och pratade om stjärnor. Till en början bollade de bara en massa stjärnnamn, tävlade om vem som kunde flest. Sedermera kunde de sitta i timmar, diskutera stjärnors temperaturintervall , spektrat de består av och huruvida stjärnorna är binära eller dubbelstjärnor. De satte upp självlysande stjärnor i varandras tak och skrev olika neutronstjärnor på lappar och la i varandras örngott. Planen var att de en dag skulle åka upp till rymden för att skåda en stjärna på riktigt nära håll.

På högstadiet förändrades allt. Kristian la all sin tid på att träna innebandy och när Freya inte pluggade eller var i simhallen såg hon till att läsa diktsamlingarna hennes mamma samlat på sig. Under åttan och nian hejade de knappt på varandra i korridoren. När Freya en gång såg Kristian röka bakom idrottshallen blev hon besviken och kunde konstatera att de inte ens kände varandra längre. Hemma vid middagsbordet fick de båda bemöta fyra ifrågasättande ögon. Kristians mamma undrade om han inte skulle bjuda hem Freya på middag snart och Freyas pappa undrade om hon brukade se några av Kristians matcher. De fortsatte bara att komma med ursäkter och tillslut fanns det inga fler frågor att ställa.

Freya och Kristian hade inte pratat med varandra ordentligt på över två år när skolavslutningen var kommen. I kyrkbänkarna satt stolta släktingar, vissa av dem grät. Skolkören sjöng Den blomstertid och rektorn höll ett klyschigt tal om att ungdomarna skulle minnas de här fyra åren för resten av sina liv. Och sen fick några utmärkande elever stipendium. Kristian fick gå fram och ta i hand med både idrottslärare och rektor. Det stora leendet tog sig allra längst bak i lokalen. Hur han greppade blombuketten och rättade till sin fluga. Freya nickade mot honom och han nickade tillbaka. De hade överlevt högstadiet utan varandra.

Föräldrar viftade med sina kameror, någon tog av sina klackskor och andra grät förtvivlat. Runt halsen hade Freya en stor solros och i handen ett kuvert med kontanter. Hennes mormor sa att gymnasiet skulle vara perfekt för en sån ambitiös flicka som Freya. Freya ville våga tro att hon hade rätt. Kristian fick syn på henne och den stora solrosen. Han gick tvärs över gräsplätten och de förenades i en kram. Hon gratulerade honom till stipendiet och han tackade på ett sätt som skvallrade att ingenting egentligen betydde mindre. Hans ord kittlandes i hennes öra;

”Nu är vi ett steg närmare stjärnorna”.

***

Det är dagen innan julafton och de ligger på hennes överkast mellan en skål med chips. Kristian tittar på henne och sedan upp i taket där några enstaka självlysande stjärnor fortfarande sitter. ”Det är så fint att man trodde att stjärnorna var eviga förut, aldrig slocknade”.

”Ännu finare att vi nu vet att de föds och dör, precis som levande varelser” svarar hon.

”Varför är det fint?” frågar han fundersamt.

”De känns närmre då” hon rycker åt sig ett chips ”tillgängliga liksom”.

”Jag minns när du berättade att stjärnor har olika färger” säger han ”jag visste inte det innan”.

”Jag minns när du gav mig en stjärnpyjamas” hon fnittrar ”jag sover fortfarande i den ibland”.

”Den här presenten kommer att göra dig tusen gånger gladare” säger han och nickar mot klappen som står på skrivbordet.

Hennes lår nuddar hans och han pillar försiktigt i hennes hår samtidigt som de nynnar på en gammal låt som spelas på radion. Han andas lugnt och är helt ovetande om att hon ska lämna honom. Det är ingen som vet ett knyst, inte en misstanke råder. Hon tänker på sina föräldrar, vilka framtidsplaner de har för henne. Utbildning i London och jobb som barnflicka i Schweiz nästa sommar. Hon undrar i sin dolda förtvivlan hur en tackar ner till privilegier utan att mista dem? Om hon bara inte ville så mycket, så helhjärtat. Saker och ting hade varit mindre komplicerade då. Kristian ligger intill henne och är alldeles lugn. Hans lugn stör henne. Imorgon är det julafton för honom, årets mysigaste dag. Inget mer med det. För henne däremot väntar hennes livs hittills läskigaste moment. Allt som varit stabilt och hanterbart ska på en sekund klacklera och förintas bort. I en utav diktsamlingarna på sängbordet ligger ett långt färdigskrivet brev. En förklaring de aldrig kommer att förstå sig på. Men ett måste för att de inte ska leta efter henne för gott.

Han säger något om att han har kalla händer och av ren reflex drar Freya försiktigt upp sin stickade tröja. En liten springa finns nu tillgänglig, bara för honom. Hon gillar känslan av hans handflator mot hennes bröst. Känslan av fingerspets mot bröstvårta. Hon ryser i hela kroppen, börjat att andas allt tyngre desto intensivare han smeker. Hon håller tillbaka sina tårar, det kräver ansträngning. Som om det inte vore komplicerat nog.

”En stjärnas pulserande tillväxt skapar ljusstyrka” viskar han i hennes öra.

”Jag vet” hon stönar när hon pratar ”det var jag som lärde dig det”.

”Jag vet” säger han och låter handen klättra ner i hennes trosor ”jag vet, Freya”.

***

Klockan är halv nio på morgonen när hon vaknar av en duns. Det luktar fridfullt från köket och hon måste försäkra sig om att brevet ligger kvar mellan sida 154 och 155. Det gör det. Samma meningar, samma ord, samma bokstäver. Samma farväl.

Freyas pappa står vid spisen och kokar gröt när hon syns i dörröppningen.

”Godmorgon min stjärna” säger han och smyger ner en mandel i kastrullen.

”Godmorgon pappa” svarar hon och sätter sig vid det dukade frukostbordet.

Så småningom dyker resten av familjen upp. Hennes mamma iklädd morgonrock, hennes enormt exalterade lillebror och den lilla katt de haft i snart sex år. Allesammans öppnar sina julstrumpor, tackar och delar ut kramar. Freyas lillebror får mandeln och därmed önska sig något. Han önskar att familjen för all framtid ska vara tillsammans men Freya avbryter honom på direkten och säger att alla högljudda önskningar aldrig slår in. Hennes föräldrar ger henne varsin besviken blick men hon tittar bara ner i den rödgröna duken och tappar därmed sin matlust.

Hon har planerat det här i åtta månader, två veckor och fyra dagar. Det är dock en sak att planera, en helt annan att utföra. Hennes föräldrar ska fika hos deras grannar, bara en snabbis, så som de alltid gör. Samtidigt ska Freya åka hem till Kristian för att önska god jul, så som hon alltid gör. Hennes föräldrar vet inte att de redan bytt julklappar. Att Kristian tror att hennes grannar åkt utomlands för ovanlighetens skull och därmed inte har huset öppet för fika. Allt är planerat in i minsta detalj. Precis så noga det blir om en planerat i åtta månader, två veckor och fyra dagar.

De lägger några julklappar i en plastkasse, plockar fram en flaska glögg ur skåpet och drar sedan på sig sina ytterkläder. Hennes mamma har en lång ljusgrön kappa, hennes pappa en stor omodern päls och hennes lillebror en mönstrad overall. Freya kramar dem i hallen, hårdare än hon någonsin gjort tidigare. Hennes mamma tittar frågande på henne.

”Hade du velat följa med?” frågar hon.

”Nejdå” säger Freya och gör allt för att hålla tillbaka sina tårar.

”Vi är tillbaka till Kalle Anka, det vet du” säger hennes pappa och klappar henne därefter på huvudet.

”När vi kommer hem ska du och jag se Ferdinand tillsammans, lovar du det Freyan?” frågar hennes lillebror med stark hänförelse i blicken.

”Freyan lovar” säger hon och inser att hon aldrig ljugit mer trovärdigt, aldrig i hela sitt liv.

Det är så trovärdigt att det gör ont ända in i benmärgen. Hon tar ett djupt andetag och sedan går hennes familj ut i snöstormen. Lägenheten blir knäpptyst. Hon har en timme på sig att packa.

***

De bästa diktsamlingarna hon vet packar hon ner i väskan, likaså anteckningsblocket och kulspetspennan. Två par jeans, fem tröjor och den stora boken om astronomi. Hon gråter oavbrutet i fjorton minuter och rycker sedan åt sig bilden på Kristian från anslagstavlan. Han har sockervadd runt munnen och ler så stort bara han kan. Det där leendet kunde sprida sig genom en hel kyrka. En hel idrottshall. Ett sånt leende får alla ur balans.

Mellan sida 154 och 155 ligger vad som ska påverka allt. Vad som ska göra att den här julaftonseftermiddagen är den ingen i hennes närhet någonsin kommer att glömma. Hon letar efter mod under kudden vidare i badrumsspegeln och på hallbänken. Ingenstans finns något. Tre djupa andetag, hon kan göra det, hon måste göra det! Det är med skakiga fingrar hon lägger brevet på hallbyrån, hon viker upp det men undviker att läsa. Tänker att det borde räcka att hon läst det varje dag i åtta månader, två veckor och fyra dagar. Ändrat och lagt till, rivit sönder det i bitar, därefter skrivit ett nytt.

Klockan är sex minuter i tre, hon känner hur stressen når henne. Hon rycker åt sig väskan, gömmer sina händer i ett par vantar och andas sedan in doften av hemma för allra sista gången. Familjens katt jamar åt henne, hon ler förtvivlat tillbaka. Släcker hallampan, stänger och låser dörren efter sig och trycker sedan på hissknappen.

I hissen ser hon sig själv i spegeln, känner svetten rinna längs nacken och tanken av vad hon är på väg att göra får henne att skämmas. Ändå låter hon hissen fortsätta neråt, våning efter våning. Klockan är två minuter i tre och hon kan höra hur några tar sig upp till sjätte våningen via trapporna. Det är hennes familj som ska titta på Kalle Anka, på Ferdinand. Hon förställer sig hur de har snöflingor i håren, är glada och hur glöggen gjort dem varma. Julen är en härlig högtid, en dålig dag att försvinna på. En sån där dag ska man vara tillsammans, äta god mat och få och ge varandra julklappar. Då slår det henne! Julklappen från Kristian! En rektangulär klapp som ska förändra hennes liv ligger kvarglömd på hennes sängbord uppe i lägenheten. I lägenheten där hennes familj om bara några sekunder ska mötas av ett avskedsbrev. Hissen är framme, hon skyndar sig ut och fram till porten. Skulle hon gråta högt skulle det höras, hon vet att det alltid ekat i det här trapphuset.

Plötsligt är hon är ute i kylan och känner hur hela kroppen skakar. Stjärnornas dödskamp. Istället för att slockna exploderar de helt utan förvarning. Katastrofen lyser starkt som en miljon stjärnor och resterna dras samman till antingen en neutronstjärna eller ett svart hål. Katastrofen kallas supernova.

Likes

Comments

Hejhallå vänner!
Vill bara meddela att jag vet att jag varit urusel på att skriva om mina noveller och mitt te men har varken haft tid eller ork. I kompensation får ni imorgon istället en egenskriven novell av moi. Dagen efter julafton recenserar jag den sista i kalendern!

Godnatt!

Likes

Comments

Vad har du gjort idag? Gråtit, ätit kakor under täcket och lyssnat på Fredrik Backmans sommarprat på Matildas uppmaning och alltså hörni jag är så jävla berörd. Det var typ det bästa jag hört på stört länge.

Hur går dina tankar kring jul och julsäsongen? Jag hatälskar julen. Gillar tanken av att man är tillsammans, får presenter och njuter varandras sällskap mer än något annat. Gillar också stämningen som lägger sig över alla städer när det närmar sig. Pyntet och skyltningen. Däremot är det så mycket förväntningar kring julen och högtider generellt. Det ska behöva bli ett ångestmoment för de som är ensamma vilket jag såklart förstår. Har även haft några fruktansvärda jular i mina år som får mig att avsky den tjugofjärde december. Är lätt för mig som människa i ett i-land att uttala mig och beundra sånt här, mycket vill ha mer. Andra barn kan aldrig ens drömma om presenter och god mat men å andra sidan, får helt enkelt njuta av mina möjligheter och göra vad jag kan för att underlätta deras vardag.

Om du fick åka vart som helst i världen just precis nu, vart skulle du åka? Vill säga Paris men ändå inte, Paris känns rimligt nu, hanterbart - jag har ju liksom biljetter!!! Är sugen på sol, värme och bad så skicka mig vart än det finns sköna hotellsängar och fina stränder.

Vilken period i ditt skolliv anser du har varit den jobbigaste hittills? Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet? De har varit jobbiga på olika sätt, I guess. Nian var ett rent skämt, allting gick rakt åt pipan så jag måste nog säga nian ändå. Dock fanns det vissa saker som var megabra med det året, typ Polen. Ettan på gymnasiet var som ni redan vet mitt bästa år men samtidigt oerhört emotionellt påfrestande då jag hela tiden visste att jag skulle flytta och lämna mina kära vänner. Sen kom tvåan och gjorde mig vilse. Ah men tror ändå att nian måste ta priset.

Har du några tips till någon som ska börja gymnasiet nästa höst? Oj hmm, känns konstigt nog så långt borta nu. Skrev DET HÄR inlägget tidigare och där finns nog alla tips jag har. 

Om du tänker utifrån ditt "drömliv", vart befinner du dig om 15 år? Om femton år är jag 32, ska fylla 33 om mindre än en månad. Vad sjukt! Min mamma fick mig när hon var 33 ju, det känns så långt borta. Okej vi tänker bort barn för jag är så vilse i tankarna vad gäller huruvida jag vill ha barn eller ej. Vill i alla fall ha publicerat minst två böcker och det vore ju extra kul om någon gillade dem. Vill ha ett jobb och en partner, någon som gör mig trygg och får mig att skratta. Vill ha en fin mysig lägga på Söder och äta pasta till middag. Japp, vi ses då. 

Vilka slags texter tycker du är roligast att skriva? Poesi, skönlitterärt etc? Jag gillar nog mest att skriva dikter eller utmanande texter men är bäst på debattartiklar och rim. 

Ge dina fem bästa allmänna livstips! 

Tips nummer 1: Våga ta risker! Skriv till personen du gillar, våga visa folk vad du skapat och våga bry dig. Att våga är att vinna, klyschigt jag vet. 

Tips nummer 2: Älska dig själv! Det tar fanimej så sjukt mycket tid och energi men kan vara himla bra i längden. 

Tips nummer 3: Bry dig inte så mycket! Kör ditt race, ha huvudet högt och låt ingen trycka ner dig eller vad du tror på. 

Tips nummer 4: Var ärlig! Låter ju enkelt.

Tips nummer 5: HAVE FUN! Du lever ju bara ett liv vad vi vet, kör fullt ut. 

 ​Ställ frågor om ni vill - mejla på josefine.josefsson@hotmail.com

Likes

Comments

Det är snart julafton, hallå hur galet? Idag har jag på alla sätt haft en omtumlande dag, därav varför jag slänger upp det här inlägget rätt sent.

Idag var det ett svart te, äntligen. Har inte varit många svarta teer i denna kalendern och de är ju just dem som är min favvo. Dock bra eftersom jag fått druckit teer jag aldrig någonsin skulle beställa in från en temeny på ett kafé. Idag var det ett svart te med smak av lime och citron. Tänk er ett typiskt citronte i påse från Lipton, det här är liksom en uppdaterad och mer lyxig version av det. Dricker faktiskt en kopp nu på kvällen också precis som imorse vilket är ett bra tecken.

Betyg: ★★★★✩

Det här är Lars Noréns novell "De sista rummen" i serien Grannar. Den tidigare novellen jag fick från serien grannan var verkligen bra och har varit oerhört hoppfull kring att det ska komma ytterligare en. Och här är den. På baksidan står det

"B: Jag vill bara få reda på om jag har läst den eller inte. För säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan... så att jag inte läser den i onödan, om jag nu redan har läst den. Jag kan ha bättre saker för mig. Kan jag inte det?

C: Jag tror att jag sitter fast. Om jag reser mig följer stolen med."

Den här novellen är väldigt speciell och tog på riktigt fem minuter att läsa. Den är skriven enbart i dialoger, mellan olika personer / varelser / skepnader av samma person / något helt annat. A, B, C och D, kreativt tänker ni och hånskrattar. Fan hörni! Det var längesen jag kände mig som en så urusel läsare som när jag mötte den här novellen. Det var så mycket mer jag inte förstod än tvärtom. Kunde liksom inte placera karaktärer, se samband, beröras. Det var kusligt. Lite jobbigt, störigt typ. Tror att jag ska ägna fem nya minuter åt den här novellen vid tillfälle. Kanske förstår och ser mer då. Testa i alla fall, skulle döda för att höra någon förklara / tolka detta.

Betyg: Kan inte betygsätta denna rättvist då jag inte "läst" den tillräckligt ännu.

Likes

Comments

I arton dagar har jag väntat på den här novellen, den som vann årets novelltävling Novellix styrde. Var själv med och tävlade, temat var "kaos" och jag har länge tänkt att jag ska publicera novellen här men det har aldrig blivit av. Återigen ett grönt te, känns som att det kommer ett varannan dag?

Jag gillar generellt sett smaken av apelsin, tillexempel i choklad och juicer. Det är teet känns friskt och gott, inget makalöst gott men det är inte heller äckligt. Ni vet när en känner sig nyttig av att dricka eller äta specifika grejer? Det här är ett sånt te. Hade kanske gillat det mer om jag fortfarande var i min hälsosamma period men har kommit tillbaka till dåliga mat och träningsrutiner igen så nu är det bara ett helt vanligt grönt te. Ah typ så va.

Betyg: ✭✭✩✩✩

Novellen som sagt. "Syrinx" av Anton Hildingsson, född 1996 och bosatt i Örebro. Fan alltså, kan inte låta bli att vara avis. Tänk om en hade vunnit och fått ha sin egna novell publicerad på det här viset. Lyxigt. Vill dock markera att jag är allt annat än missunnsam, hade varit betydligt jobbigare om jag tyckte att min novell var bättre än den här men de spelar inte i samma liga så jag unnar Hildingsson vinsten alla dagar i veckan.

På baksidan står det "Täcket hängde över Angies kropp, antydde höft och bröst. Mörkret dolde hennes ansikte. "Hörde att du blev inlagd", sa jag. Det liksom bara föll ur mig, med ett klunk. Någonting vedervärdigt som vred sig på golvet mellan oss. Angie låg tyst en stund. Sedan sa hon, "Mamma och pappa tror att jag mår dåligt. Att jag är sjuk." Hon la händerna under huvudet. "De har fel. Visst, ibland gråter jag, ibland är jag skräckslagen, med det hör till, eller hur?". Motiveringen till vinsten lyder "Skickligt gestaltat, med ett stilsäkert bildspråk och en fingertoppskänsla för dialog, låter Hildingsson karaktärerna komma läsaren nära inpå i denna nyanserade novell. Syrinx är en elegant komponerad, mångbottnad berättelse som både fängslar och öppnar upp för egna tolkningar."

Jag gillar den här novellen, jag gillar den mycket. Den känns modern och Hildingsson skildrar alltsammans på ett väldigt träffande sätt. Precis som det står i motiveringen är även dialogerna i den här novellen mycket skickligt framförda, det känns verkligt. Novellen är också spännande och överraskande, verklig och overklig på samma gång. Fantasifull likväl. Oerhört bra slut och en allmänt bra och gripande berättelse. Temat kaos är mer inbäddat än skrivet med versaler och det är kanske så en skulle ha gjort det. Fan vad duktiga folk är.

Betyg: ✭✭✭✭✭

Likes

Comments

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Sitter framför instuderingsfrågor, anteckningar och utskrivna papper. Vill inget hellre än att det här provet ska vara över. Ändå började jag som vanligt plugga i sista sekund. Känns som att jag inte hunnit med skolan på sista tid. Jag jobbar och träffar människor till skillnad från förra hösten då det bara var jag och mina skoluppgifter, i symbios med varandra. Nu är allt annorlunda. En helt vanlig måndag och jag har gått runt och varit glad. Accepterat min lugg och fikat med finaste Matilda. Vi drack te och jag åt en bulle med kardemumma. Pratade om dumma snubbar, svartsjuka, sommarprat, bebisar, framtiden och skrivande. Också om hur det är att vara en extrovert människa och hur jag bär på ett begär av att konstant dela med mig av saker. Vill bli mer hemlighetsfull.

Det slog mig just att det i januari blir mitt sista terminsbyte i gymnasiet, i den obligatoriska skolan överlag. Förstå! Det är snart dags för student, för avslut, för hejdå. Det gör mig ledsen och lättad på samma gång. Jag vill inget hellre än att välja min framtid och tack och lov kan jag tillskillnad från andra människor på jorden till väldigt stor mån göra detta. Samtidigt är mitt nuvarande i-landsproblem att jag inte vet hur jag ska konstruera min framtid, mitt livsverk. Det är mycket enklare att måla när en har en uppgift. Än att sitta med ett tomt ark och höra någon säga "Shoot". Ska bli spännande att se vad det blir av fröken fräken och dessa drömmar.

​Sushi och jag kommer alldeles för bra överens. Se förresten hur oerhört fint det är med högen till vänster? Alla fina noveller, och än finns det fler att få. Bästa mamma som gav mig dessa adventskalendrar. Åh. Nu ska jag fortsätta med mitt låtsaspluggande, hare bra. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Bättre sent än aldrig, här är jag med lördagens och gårdagens te och novell. Nu rullar vi.


Det här är ett Earl Grey i sin enkelhet, kände lyckorus när jag såg att det var någonting enkelt utan en massa kruxiga påhitt. Dessvärre tyckte jag inte att det var särskilt gott, osäker på om det var ett dåligt Earl Grey-te eller om jag bara tappat beundran för det. Finns ju faktiskt mycket godare teer. Mamma däremot tyckte det var himla gott när hon fick smaka en klunk, I guess smaken är som baken.

Betyg: ★★✩ ✩ ✩

Lördagens novell var mycket olik alla andra då det var "HJÄRNSMART lärande Fyra steg till ett bättre och mer effektivt minne". Den här novellen ger precis vad den lovar och ska alltså vara en handbok för någon som vill lära sig mycket på lite tid. Fylld av intressant fakta och strategier var det här en rolig novell mitt i bland alla fiktiva skildringar om kärlek, livet och döden. Inget jag skulle läsa igen men definitivt roligare än en generell "skolbok".

Betyg: ★★★✩✩


Gårdagens te är alltså ett Rooibos med körsbär. Tänkte ljuga ihop ett betyg och en recension men ångrade mig. Har alltså inte hunnit dricka det här teet ännu men är definitivt laddad. Gillar smaken av körsbär (ja på godis också, någon måste ju göra det^^) men är däremot inte ett jättestort fan av just Rooibos. Parantes: Ja jag gillar te även om den här förbaskade (förtjusande*) adventskalendern omvandlat mig till en tekritiker. Se det bara som att jag älskar te såpass mycket att jag måste vara noggrann i min bedömning.

Novellen "Lappin och Lapinova" är en kort novell skriven av Virginia Woolf. Woolf räknas som en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga författare. På baksidan står det "Och innan de gick till sängs den natten var allting utrett. Han var kung Lappin; hon drottning Lapinova. De var varandras motsatser: han var oförskräckt och målmedveten, hon försiktig och opålitlig. Han regerade över kaninernas hektiska värld; hennes värld var en ödslig och mystisk plats där hon ofta rörde sig i månljuset. Och ändå gränsade deras territorier till varandra; de var kung och drottning."

Den här novellen gjorde mig förvånad både en och två gånger då den från en början gav vissa förväntningar för att sedan drastiskt ändra riktning. Woolf skildrar kärleken på ett väldigt annorlunda och träffande sätt och den får mig att bli oerhört eftertänksam vilket är något jag föredrar vad gäller texter. Gillade dessutom att den var rask, inte utdragen eller fylld med en massa onödiga ord. Ah, kvinnor kan (som vi redan visste)!

Betyg: ★★★★✩

Likes

Comments

Där och då,
jag tog tunnelbanan till Mariatorget,
satt i ett väntrum,
ett ben skakar,
ett annat ben också.

Här och nu,
sitter på ett kafé på Mariatorget,
allt är högljutt men tyst,
jag trivs i min ensamhet.

Där och då,
hon ropar upp mitt namn,
vi tar i hand,
jag gör ett klamydiatest,
ett graviditetstest,
bara för att.

Här och nu,
min kropp sjunker ner i fåtöljen,
ingen annans doft röjer i nacken,
det är bara jag nu.

Där och då,
jag har ingen sjukdom,
inget liv i magen,
och jag blir lättad,
som sextonåringar blir.

Här och nu,
han luktar som du en gång gjorde,
det finns alltid hopp,
och hopp är livsfarligt,
hopp tävlar mot förnuft,
vinner varje gång.

Där och då,
när du lämnat mig blir jag arg,
arg för att det inte finns några spår efter dig,
efter oss,
bladningen av våra kroppsvätskor finns inte mer,
kunde vi inte dela en gnutta klamydia ens?

Här och nu,
jag vill tänka bort vår tid,
låtsas att den inte funnits,
kanske hade jag kunnat se honom med rättvisa ögon,
sluppit bli påmind om dig hela tiden.

Där och då,
du skrev och sa att jag var fin i håret,
det hade gått fyra dagar sen vi sa upp kontakten,
lustigt ändå,
jag var sönder inifrån och ut,
men du tyckte på något vänster
att jag var fin i håret,

Likes

Comments

Klockan har passerat halv elva när jag kommer hem till den tomma lägenheten. Hem till tystnaden. Jag har jobbat stängning och låser båda låsen fastän jag är mer rädd för det innanför väggarna än det där utanför. Minns att jag alltid tänkte så när jag var liten och det var den en sån helg. Varannan helg hans. Och jag vred det där låset med mina små händer och tänkte för mig själv att om jag tvingades springa ut mitt i natten skulle jag ångra att jag hade låst. En natt hände det.

Att vara ensam ändå, det är något märkligt med det. Jag häller strössel och chokladsås direkt i förpackningen, det är väl så glass är godast. Och jag tänker på barnkalas och på hur fina färger det är i strössel. Vem kom ens på att skapa strössel? Sen plockar jag i och ur diskmaskinen och skriksjunger till låten jag spelar på högsta volym. Ingen i lägenheten att väcka, ingen som kommer upp i nattlinne och ullsockor och ber mig visa hänsyn till våra grannar. Det är bara jag och min kropp i (o)takt till musiken.

Jag ska stå ut med mig själv resten av mitt liv, vi ska stå ut med varandra. Det är en läskig tanke tycker jag. Att man aldrig kommer ifrån sig själv hur fort man än springer. Jag tvättar bort mitt smink, gnuggar tills det svider i mina ögon. I badrumsspegeln ser jag det verkliga beviset på hur fort tiden går. Om några år, kanske bara månader - är det här min vardag. Ensamheten kallas verkligheten då. Förstår ni? Att komma hem och inte ha någon att berätta saker för. Att laga mat bara till sig själv. Inte höra någon som tjatar om tvättid eller trasiga element. Bara jag och jag och jag. Damråttor och hjärnspöken, vilket sällskap. Hur kunde tiden gå så fort? Från att ha alla syskon innanför samma väggar till att vara det enda barnet kvar. Förlåt mig, låtsasvuxen. För jag är inte mindre barn om en månad än jag varit senaste året.

Här ligger jag nu. Klassisk musik på hög volym och varma strumpor på mina fötter. Imorgon ska jag äta frukost i tystnaden, läsa och simma. Vara ledig för första gången på länge. Sova ut och vrida på mig.

Den här diktsamlingen landade i min brevlåda imorse, spännande spännande. Har sett framemot att läsa den just för att jag beundrat många av hans dikter.

Ta hand om er!

Likes

Comments

Voilà!

Dagens te med jordgubb och timjan var gott. Smakade lite som Söderte vilket jag alltid gillar. Överlag har jag svårt för godis och drycker med jordgubbssmak men det är inte den här kemiska jordgubbssmaken utan en frisk och fräsch sådan. Tydligen ska det vara gott att dricka kallt, får helt enkelt testa någon dag.

Betyg: ★★★★✩

Dagens novell är ”Öknens alla blommor” av Per Olov Enquist. På baksidan står det ”Solen hängde nu mycket lågt över den oändligt vida slätten, landskapet var gult och mörkt brunt, solen steg långsamt och han kände ingen trötthet. Tanken var nästan tom på bensin, han körde av när han kom till en mack och fyllde för fem dollar. Barnen satt nu rakt upp i baksätet. Han gick in på toaletten, såg genom fönstret deras huvuden sticka upp i baksätet på bilen. Han tänkte: nu har hon vaknat, och åkt tillbaka till motellet, och sett att där är tomt. Och nu börjar allting. Och vad gör jag då.”

Jag gillar den här novellen väldigt mycket! Det går att ta sig igenom den lätt på grund av spänning och välvalda ord som stärker skildringen. Den här novellen har det jag älskar med översatta böcker (att de handlar med dollar, är i stader utanför Sverige och ser miljöer jag är obekant med) men eftersom den är skriven på svenska har den också det jag brukar sakna i översatta böcker. Det här lilla extra i språket. Amen superfin novell, vill läsa mer av Enquist. Skulle dessutom vilja se den här novellen som en liten kortfilm eller liknande.

Betyg: Betyg: ★★★★✩

Likes

Comments

Den fjortonde, tio dagar till julafton och en månad till min födelsedag. Lyllo er, bara tio liknande inlägg att genomlida, lyllo mig, bara tio att skriva. Skämt och sido vet jag inte om ni gillar dessa men tänker att jag kan skriva dem mest för min egen skull, kul att kolla tillbaka på om inte annat. Dagens te har jag dock inte druckit, hann inte imorse och är sugen på allt annat är morot, äpple, rödbeta och peppar nu på kvällskvisten. Novellen däremot har jag läst. "En dåres anteckningar" av Nikolaj Gogol. På baksidan står det "År 2000 i april den 43:e. I dag är en festdag utan dess like! Spanien har en kung. Han har återfunnits. Denne kung är jag. Just idag fick jag reda på det. Jag får allt erkänna att det var som att plötsligt träffas av blixten. Jag begriper mig inte hur jag hela tiden har gått omkring och trott mig vara ett titulärråd. Varifrån fick jag en sådan löjlig idé? Tur att ingen kom på tanken att spärra in mig på dårhus. Nu är allt uppenbarat för mig. Nu ser jag klart och tydligt. Men tidigare, jag begriper det inte, tidigare såg jag allt som genom en dimma."

Jag har en förkärlek för alla texter skrivna i antecknings/dagboksform, gillar stuket på något sätt. Den här novellen gick trots att den var rätt lång, fort att läsa. Det fanns vissa specifika grejer som jag gillade mer än andra och det känns som att författaren haft en tydlig plan innan han satt igång. Däremot är den lite krånglig här och var, misstänker att författaren med facit i hand var mycket nöjd över verket men en ung läsare såhär hundrafemtio år senare kanske tappar bort sig då och då. Inte en av månadens bästa men inte heller sämsta.

Betyg: ★★★✩✩

Likes

Comments

Hej på er! Hur har er lucia varit? Min har varit bra måste jag säga. Vaknade i en nybäddad säng i ett nystädat rum vilket alltid är pluspoäng. Smackade på lite rött läppstift när jag för första gången på länge sminkade hela facet. Lyssnade och kikade luciatåg i aulan, fikade massor (!!!!) och hade därefter ett seminarium i kriminologi. Tog pendeln till Årsta med mamma, åt en biskvi och skulle därefter titta på lille Bosses luciatåg men han var inte lika exalterad som resterande så det blev inget av med den saken. Kort därefter åt vi sushi och jag läste dagens novell liggandes i Micke och Veronicas nya soffa.

Det här teet luktar på riktigt choklad. Hur går det ens till? De första klunkarna kändes liiite smaklösa därav varför jag hällde i lite kardemumma och hörni jag skapade magi! Fasen vad gott det blev. Drack alltsammans på en knapp minut. Längesen jag gillat ett te såpass mycket. Good job.

Betyg: ★★★★★

Dagens novell är "KRUKAN" av Luigi Pirandello, nobelpristagare i litteratur. Kan en amatörläsare som jag ens få yttra mig, kanske till och med kritisera någon som fått nobelpris? Vare sig svaret är ja eller nej försökte jag läsa med neutrala ögon och låtsas som att jag inte visste hur omtyckta hans verk varit och fortfarande är. På baksidan står det "Zirafa viftade undan alla och böjde sig fram för att sitta ner i krukan.

- Å! Har du det bra där?

- Finfint! Svalt och skönt, svarade farbror Dima. Bättre än hemma hos mig.

- Det var trevligt att höra. Under tiden kan jag tala om för dig att den här krukan som ny kostade mig fyra onza. Vad tror du att den skulle kunna kosta nu?

- Med mig här inuti? frågade farbror Dima. Bönderna skrattade."

Av något skäl fick jag till en början lite Kafka-vibbar och nej jag är ingen människa som slukar Kafkas verk med häpnad och beundran. Är däremot en hejare på att tolka Kafka, tror vi hade en komplicerad kärleksrelation i ett tidigare liv jag och lille Franz. Tillbaka till Luigi mina vänner. Den här novellen är kort, sjutton små sidor för att vara exakt. Den får mig att fascineras av det faktum att det är sjutton sidor skrivna om en kruka. Hallå, en kruka? Barn svälter, hjärtan bultar och krig inleds och tar slut och ändå kan en nobelpristagare i litteratur ha valt att skriva en novell om en kruka? Det är lite härligt på något sätt. Fulfint. Å andra sidan kan krukan givetvis vara en allegori vilket skulle vara intressant att undersöka och sätta i relation till det samhälle författaren vuxit upp i. Önskar själv att jag kunde skriva om något annat än den förbaskade kärleken jämt och ständigt. Missförstå mig rätt, det kan jag ju, men en dras tillbaka till det en vet att en kan. Låt oss se, morgondagens inlägg kanske handlar om hur en vit orkidé en dag bestämde sig för att ta sitt liv. Glöm inte vart ni hörde det först nu, utifall någon får nobelpris för min genialiska idé.

Pratade mycket sarkasm hit och dit inser jag nu, den här novellen var bra men ingen som lämnade avtryck. Ungefär så.

Betyg: ★★★✩✩

Likes

Comments

(Länk till del 1)

Tänka sig att det gått ett helt år sedan jag satt den där kvällen innan lucia och hade idétorka. Vad skulle jag skriva om? Plötsligt blev jag full i skratt när jag kom att tänka på alla dessa människor som på ett eller annat sätt varit en Du i mitt liv. En efter en trillade de in i ett inte längre så tomt dokument. När jag vaknade morgonen därpå hade jag fått sån oerhört fin respons på flera olika plattformar. Mina vänner i skolan frågade med nyfikenhet "Hallå vad var det nummer 5 viskade egentligen?" och nummer 3 skrev och sa att jag hade berättat vår historia på ett fint sätt. Tolfte december ett helt år senare och jag tänker att vi fortsätter brevet.

Hur har ni det? Rullar livet på?

7. Det är sensommar när jag ser dig för första gången. Du har uppsatt hår, sitter i en skinnsoffa och har en ölburk i din hand. Jag har bestämt mig för att komma över min första kärlek en gång för alla. Vi passerar varandra flera gånger den kvällen, du stöter in i mig och säger "oj shit, sorry". Ute på den inglasade verandan är det kallt men ingen bryr sig. Jag säger något och du brister ut i gapskratt på grund av min dialekt och hur jag uttalar Ö. Nu har vi varandras namn och när jag och min bästa vän har sprungit till bussen plingar det till i jackfickan. Du undrar vart jag tog vägen.

8. Det är iskallt ute och snön har just kommit. Din kompis tar i hand med mig och jag fryser. När vi promenerar längs Drottningholmsvägen sträcker du fram cigarettpaketet och jag rycker åt mig en utan att tveka. Du har buskiga ögonbryn, jag en grå polotröja. Ditt sovrum är precis ett sånt jag tänker mig att en sån som du har. Stora fluffiga täcken, ett stort fönster med utsikt över hela Norrmalm och en ostädad garderob. Din skäggstubb river mig när vi hånglar och du bjuder på rödvin. Vi befinner oss mittemellan ditt underlakan och det fluffiga täcket. En vuxen och en låtsasvuxen. Du säger att det är Stockholms långsammaste hiss när vi är på väg tillbaka mot tunnelbanan. Jag skrattar och då säger du att mina ögon är så vackra att de blir livsfarliga.

9. Hej du, vet du om att du har allt jag någonsin letat efter? Föreställningen om dig och mig är nog den bästa jag burit på. Jag skulle titta på dina fotbollsmatcher och du skulle lyssna när jag läste upp mina dikter. Vi skulle spela sällskapsspel med dina småbröder och du skulle lära mig att åka skidor. Du skulle säga att du tyckte om mig mer än hon den där du tyckte om förut, hon vi båda kände. Vi skulle elda i din öppna spis och du skulle lära mig ett nytt ord varje kväll på ditt språk. Ibland när vi pratade med varandra på kvällarna, bara över telefon, kändes det som att du låg intill. Och det suger för jag tror fortfarande att vi två är gjorda för varandra.

10. Vi har pratat med varandra i snart fyra år utan att ses men ändå känns det hur naturligt som helst när du sitter på den där parkbänken iklädd jeansjacka och ser mig komma från tunnelbanan. Du är lång och fräknig och precis så genomsnäll jag alltid tänkt att du skulle vara. Vi steker våfflor i ditt kök och det knakar fint när våra fötter möter det gamla trägolvet. Du pratar om dina resor, jag om min flytt. Mellan grädde, sylt och te utan mjölk pratar vi om sånt vi pratat om i snart fyra år. Du har en liten säng och jag tänker i förbifarten att det vore kul att trängas i den där. Sen springer vi i spöregn och på bussen hem känner jag mig lite mindre trasig. Då vet jag inte att du ska åka ifrån mig och bli kär i någon annan.

11. Från ingenstans dyker du upp, med flinet och med dialekten. Jag jobbar och du är på festival. Du skriver att du villl ha mig och jag tänker att du inte vet vad du ber om. Vi är spontana du och jag, du som har blommiga tapeter i ditt hus och jag som inte vågar prata om dig högt. Vi möts på mitten, tuggar tuggummi, lyssnar på musik och hånglar i din bil. Nästa gång vi ses vill jag inget annat än att du ska åka hem. Det ligger en klump i min mage och den brottas jag med hela natten. Vi säger hejdå och du flyger till ett annat land och kommer inte tillbaka. Om än du förblir den förste som fått se mig helt utan kläder.

12. Dig måste jag ha, tänker jag för mig själv. Du är finast i världen, hjälp! Det går som på räls. För första gången känns det friktionsfritt, för bra för att vara sant. Jag mår bättre än jag någonsin mått och har bestämt mig för att inte skriva om oss, inte avslöja för någon hur bra det går. Lyckan är temporär, temporär och ömtålig, det vet jag. Givetvis skriver jag om dig i hemlighet, om dina ögon, dina händer, din dåliga humor. Och jag vill lägga mig ner och dö när du vinkar åt min kompis i matsalen och med gester ber henne att tillkalla min uppmärksamhet. Sen sitter vi där, mittemellan en massa människor och köttbullar, byter blickar och får pirr i magen. När vi går på promenad kan jag konstatera att jag vill vara med dig varje dag in the rest of my life. Att jag aldrig skulle tröttna. Men våra gnistor bildar aldrig någon eld, du har helt enkelt inte tillräckligt med tid för att riskera att bli kär i mig.

13. Du och nummer 5 luktar likadant. Ni går likadant. Skrattar likadant. Får mig att gå av på mitten likadant. I min förtvivlan undrar jag såklart, vill jag ha dig eller är det här bara ännu ett destruktivt försök att nå honom?

Hur har ni det? Rullar livet på? Tack och bock för tårar, förtvivlan, väntan, besvikelser, pirr i magen, skratt, kyssar, beröring, tjafs och livslust.

Vi kanske ses en dag? Ha det vackert tills dess och lev livet nu, det ska jag i alla fall.

Likes

Comments

Återigen oerhört bra matchat. Känns som att de är gröna teer mest hela tiden men det kanske är bra för fröken fräken som aldrig brukade dricka det innan. Nu har jag gått från att "men jaha, det här var faktiskt gott" till att bli mer kräsen vad gäller alla gröna teer. Mest för att jag vet att de kan leverera.

Älskar mina amatörbilder i sin fulhet.

Hur gott låter inte detta? Ordet kokoschips är liksom gott att ha på tungan. Egentligen gillar jag inte kokos överdrivet mycket men som sagt, det lät himla gott. Tyvärr var det här teet ganska smaklöst. Kunde förvisso ana smaken av kokos men hade jag inte vetat innehållet innan hade jag nog inte kunnat lista ut det. Drack inte upp den här koppen eftersom den som sagt kändes smaklös och lite trist.

Betyg: ★✩✩✩✩

Dagens novell var "HIWA" av Augustin Erba och är som ni kan läsa ovan en del av Novellix serie "Grannar". Förordet till den här novellen fick mig att trilla baklänges. Fan vad bra. Var tvungen att läsa det för mamma när hon kom hem. So far so good tänker ni men faktiskt var novellen något helt annat än jag hade förväntat mig ack ännu bättre än jag hade trott. Det här är en dystopi-liknande novell som på något sätt ändå påminner om en utopi. Den är spännande och överraskar hela tiden läsaren. Det här var nog den av alla noveller hittills som jag bokstavligt talat SLUKADE. Vill kunna skriva såhär, utnyttja min fantasi mer. Lämna tolkningsutrymme.

Den här är så bra och jag vill bara läsa resterande åtta noveller i serien.

Betyg: ★★★★★

Likes

Comments