from insta @josefinaester

En -"shit va ung du va mamma" -bild. Ja kidz, det var en dag då mami var bara 17 årar och er moster 22, två små flickeliv, unga som morgonen, dumma som torktumlaren(¿¿¿), körandes till stranden med 80-tals dunk i högtalarna, drömmar i hjärtat och ångest på hjärnhinnorna. Fin dag det där. Vi satt bara där, ensamma på beachen en molnig augusti söndag, förtärde B&J o Marabou som det hette, och tog oss igenom livets mörkaste hålor tillsammans. Som då mest bestod av killproblem o fuckade samhällssystem alltså. Hoppas ni slipper sånt, antagligen inte. Sen photoshootade vi the moment o stoppa en cigg i munnen för extra djup känsla i bilden liksom, innan himlen pissa ner oss så vi lika gärna kunde nakenbada i havet, vilket vi gjorde. 17 åringen va gla' ändå, instabild med världshistoriens längsta caption, med sämsta grammatiken tho, var ju given. Sen dunka dom hem igen med stop på donken o stop för ventilering av drömmar. Jag skulle glida runt i Levis jeans och birkenstock i en riktigt gammaldags fin bil (pga bitterhet att inte få leva på 80-talet) när jag var 20 och dricka vin på Kaliforniens beach i solnedgången. Sedan dansa tills solen gick upp igen. Roadtripa i Australien skulle vi göra de me, er moster o jag. Undra om det blev av, eller om vi dog dagen efter kanske. Tur iaf att jag fångade de där lilla moment, som vi tog för givet, den där sista dagen på sommarlovet 2017.

Ibland älskar jag o skriva, o bara måste göra det. Shit asså ni vet den känslan man får ibland, man blir helt tom, får sånt konstigt perspektiv på livet och liksom ser sig själv leva sitt lilla liv flygande uppifrån typ och plötsligt känns det som exakt inget spelar ngn fkn roll längre. En sån här sista dag på sommarlovet är en sån dag och jag bara inser hur jag tagit varje stund för givet denna sommaren. Att aldrig ha varit nöjd i stunden utan hela tiden ska ha mer mer mer nytt nytt nytt är något jag verkligen ångrar. Därför vill jag bara skriva ner för mig själv hur tacksam jag är för varje litet moment, som jag älskar att kalla det. Varje människa, varje stund och ett stort förlåt till mig själv för allt hat och mot mig själv. Kanske alla borde göra det till sig själv ibland? Ge lite extra kärlek till själen liksom, ge den lite mer space att läka, som i ett förhållande typ kanske vad vet jag ens. Haha ja vad vet jag ens, ett blondt litet 17 årigt flickeliv med hela livet framför fötterna. Eller kanske jag dör imorgon eller i övermorgon eller om en vecka. Who knows.

Sommarbruncher med fina vänner, svårslaget...?