Tillsammans mot mörkret!

Aldrig lär man sig. Eller finns det hopp för det? Jag tycker att jag blir påmind om hur bra jag har det rätt så ofta och på lite olika sätt och ändå är det så lätt att gräva ner sig och tycka synd om sig själv. Jag satt och väntade på att min bloggsida skulle ladda upp så att jag kunde logga in och börja blogga och så strulade sidan lite så jag roade mig med facebook så länge. Jag hade redan en liten tanke om vad jag skulle ta med i mitt blogginlägg som tex hur jobbigt det är att hosta lungorna ur sig och hur jobbigt det var med denna förkylningsomgången. Hur synd det var om mig som fick lov att svepa så många c-vitaminbrus och hur många koppar te om dagen jag behövde för att "överleva" och hur lite jag sen fick sova för att blåsan inte orkade med all den vätskan och att te faktiskt är vätskedrivande så då skulle det ju vara lite extra synd om mig. Skrollade som sagt runt på facebook och sen var det inte ett dugg synd om mig någe mera. Fick syn på detta inlägget som är skrivet av Erik Ståhl:


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Erik Ståhl Det har varit en tid av slit för kroppen. Den är trött och gör ont, varje dag, hela tiden. Det är årstiden då mörkret råder över solen och det är lättare att säga att man ska tänka glada tankar än att faktiskt göra det.
Jag går och lägger mig med att kroppen gör ont, blödningar över allt och en behandling som inte orkar rensa ut all skit jag lyckas dra på mig. Jag vaknar på samma vis. Föreläsandet har sitt pris och jag betalar det varje dag, och gör det med glädje för att kunna se folk fyllas med lite energi. I en publik på trehundra personer kan man inte få alla att känna det man vill att de ska känna, det har jag lärt mig. Jag har däremot också lärt mig att om där så bara är en enda ledsen och trött själ i publiken som jag kan skänka förtröstan, energi och inspiration så är det värt varenda minut av slit. Låt oss tända ett ljus istället för att förbanna mörkret sa Konfucius. Jag kan inte göra så mycket åt att min kropp blöder, är sjuk och gör ont. Däremot kan jag välja att tända ljuset där i det mörka och hitta min väg framåt. Minnas det som minnas bör och lägga energin jag har på det och de som förtjänar den.

Antingen låter du mörkret släcka ljuset, eller försöker du tända det ljus som lyser upp ditt mörker.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *


Jag tyckte det var så bra skrivet så jag kände bara att jag var tvungen att vidarebefodra detta på något sätt. Jag tände ett ljus och låter det brinna tills jag går och lägger mig. Jag vet att man inte ska hålla på och jämföra olika situationer heller för ditt mörker behöver inte se lika dant ut som mitt mörker och vi tar oss igenom våra mörkare perioder på olika sätt, vi handskas med saker & ting på olika sätt men tillsammans kan vi slåss mot mörkret!

Välj att se det goda i dina medmänniskor så ska du se att de kommer se det goda i dig <3

Gillar