Ett par byxor.

Jag har ett par byxor i min garderob. Jaha tänker ni - det har väl alla, förhoppningsvis har man flera än ett par... Konstig rubrik och ett konstigt blogginlägg tänker ni säkert nu. Ja en lite udda början kanske men här kommer förklaringen:


Jag har mått skit idag. Psykiskt. Jag blev totalt nedtryckt i skorna idag och jag ska förklara varför, jag kommer snart till poängen med det hela och hur rubriken kommer in i det hela. Vi hade lektion på skolan idag och det är inte världens roligaste ämne men ack så nyttigt. Kommer dit glad och munter som alltid (ja jag vet, jag har mina stunder jag med) tills våran lärare börjar prata om vårdtagare och drar exempel om än den ena och än den andra. Helt plötsligt så kläcker hon ur sig nått i stil med: "-Ja vi hade en stor och grov vårdtagare som hade en hel del problem med övervikt och han vägde väl en si sådär 120 kilo, han var jättestor". Krasch! Där dök jag ner till botten. Helt plötsligt började rummet snurra och jag blev spyfärdig. Fy fasen. Det var ju mig hon pratade om (nej jag är inte en vårdtagare på nått Demensboende men jag är stor och har problem med övervikt) och JA jag har vetat om mina problem innan - tro mig! Jag är inte blind även om man kan tro det. Jag har en spegel och jag ser mig själv varenda gång jag ska prova kläder i en provhytt. Jag hatar det. Blir lika spyfärdig varenda gång. Ändå var det precis som att när våran lärare sa detta så slog det ner som en Hiroshima-bomb i min skalle. Hon lät så liksom äcklad av att någon kunde väga 120 kilo. Detta är första gången som jag någonsin går ut offentligt med vad jag väger. För ett tag sedan skulle jag ALDRIG i livet skrivit det i min blogg eller någon annan stanns på nätet. Jag tycker inte om de där siffrorna och har inte velat erkänna för mig själv att det där är ju jag. Jag har levt i förnekelse. Jag gick ut från lektionen alldeles tung i huvudet.

Jag har förbaskat svårt att stå emot godis och så den där förbenade Coca-Colan som är så ljuvligt god. Speciellt när man sitter och pluggar. Oj vad en kall Cola kan vara äckligt god då. Och när jag jobbar natt och ska hålla mig vaken. Godis är förbaskat gott och speciellt då choklad. Ungefär en gång i månaden när hormonerna flödar mer än vanligt så är choklad extra superdupersvårt att motstå. Nu MÅSTE jag dock ändra på det här. Jag vill inte må så här mera. Jag vill inte se ut så här mer. Jag vill kunna ha på mig kläder som kommer från vanliga damavdelningen. Jag vill orka leka med mina barn när de vill leka kull, spela fotboll eller vad de nu vill. Jag vill orka jobba och inte pajja min rygg innan jag har fyllt 40.

Jag har ett par byxor i min garderob som jag växte ur i samband med graviditeten när jag väntade Linnea. Jag ska komma i dom byxorna! Det är mitt delmål nummer ett. Jag ska försöka ha vettiga delmål hela tiden och nu ska jag vända det här skeppet... Vill ni vara med och peppa mig? Jag skulle verkligen behöva det! Jag vore er evigt tacksam :) Jag vill inte att vågen ska visa tresiffrigt. Jag vill bli en version bättre av mig själv. Heidi 2.0.


Igår var jag med Therese på gymmet och idag var vi med på 45 minuters gruppträning men Crosstrainer. Oj oj oj vad jag är mör i kroppen nu kan jag ju säga... I morgon blir det en vilodag men sen ska jag till gymmet på torsdag igen!


Dax att gå och sova. Den här 120 kilos tungklumpen ska drömma om ett par byxor. Jag ska komma in dom byxorna...

Välj att se det goda i dina medmänniskor så ska du se att de kommer se det goda i dig <3

Gillar