Ärligt svar tack!

Jaha - alla föräldrar - är ni beredda? Nu ska ni få mina tankar om vad som egentligen hände innan/efter alla mini-ninjor tog över mitt liv och hur jag tror att det är för de flesta som är i samma sits. Innan jag blev gravid så kunde jag minsann aldrig förstå hur någon förälder överhuvud taget kunde lämna sina barn på dagis, hos dagmamma, släktingar, barnvakt osv utan att det fanns ett ligitimt behov av det och då innebar det antingen jobb/studier eller rätt så allvarlig sjukdom som omöjliggör vård och tillsyn av barnen. Klart att man skulle ha sina barn med sig på nästan allting? Har man skaffat dom så får man väl ta hand om dom? Egentid? Näää det hade jag inte förstått vad det var (helt uppenbarligen) och jag har både läst och hört på senare tid att egentid är nått som trötta småbarnsföräldrar själva har hittat på bara för att spela märkvärdiga. Typ. Ja ja - vad jag tycker om det där senaste behöver vi ju inte rabbla upp här för de som har blivit föräldrar och fortfarande kastar ur sig sådana kommentarer har uppenbarligen antingen sjuuuuuukt underbara snälla gulliga små söta mini-ninjor som aldrig ställer till med något där hemma, som aldrig tjatar hål i huvudet på dig om att bygga samma legotorn för 345 gången och som aldrig har kastat mattalriken i golvet och sagt "-äcklig mat" eller nått annat liknande. Eller så ljuger de föräldrarna för sig själva och trycker ner sina egna behov heeeela tiden för att utåt sett verka perfekta. Det är de föräldrarna som bärgis låser in sina barn i klädkammaren när de ska storstäda huset för att slippa att ungarna hinner riva ner 711 saker i ett annat rum än där man håller på att städa eller hinner hälla ut allt skurvatten för att man själv svarar i telefonen (och det är de föräldrarna som försöker hålla sina hem så fina som alla bilder i inredningsmagasinen). Det är de föräldrarna som förmodligen mutar sina barn heeeeeela tiden med nånting som barnen verkligen vill ha för att de ska sitta lugnt, snällt och stilla på den där trerättersmiddagen hos sina fina vänner som är utan barn och som har hela huset fullt med fina ömtåliga (ärvda från fem generationer bakåt) handblåsta glasprylar. Eller nått.


Jag kan ju säga att sedan jag själv blev förälder så har jag insett att egentid är något dyrbart. Att alla barn mer eller mindre någon gång innan skolgången faktiskt behöver gå på dagis emellanåt för att faktiskt (om inte annat) få lära sig att umgås med andra barn och det finns en hel del andra pedagogiska saker som är lite svårare för föräldrarna att lära barnen hemma. Barn lär sig rätt bra när de är i en grupp och får se hur andra gör. Sedan är det självklart tyvärr så att det finns negativa saker med att barnen börjar på förskolan också men det där är en lista med för och emot och en avvägning som varje familj får göra. Ingen familj kan säga vad som är bästa alternativet för någon annan. Jag har också insett att det är väldigt skönt att få gå till frissan själv tex. Eller ha barnvakt å få gå på bio. Listan kan göras lång. Men jag har också insett att vissa saker är bra för barnen att få uppleva. Vissa saker är det bra om barnen får vara med på vare sig de vill eller ej för att lära sig hur man beter sig runt omkring andra och vad som gäller i de olika miljöerna. Ibland är det ok att stimma för det är mest yngre pigga människor runt omkring som orkar och tål det. Ibland måste man vara lugn och sitta fint för det är äldre människor med som inte orkar i samma tempo. Bara för att nämna nått exempel. Jag tror att barnen ibland behöver komma ifrån sina föräldrar och att föräldrarna ibland behöver komma ifrån sina barn. Alla behöver ladda batterierna ibland på något sätt. För eller senare. Finns inget som säger att man inte älskar sina barn bara för att man tycker att det är skönt med dagis då och då. Eller? Får jag höra vad ni tycker? Tänkte ni likadant innan ni fick barn som efter? Hade ni samma värderingar och principer? Kom igen och berätta :)


En sak som jag har lite dåligt samvete för ibland är det där med tv:n. Jisses vilken bra "barnvakt" den kan vara ibland. Det är såååååå skönt att sätta på tv:n och kunna vila lite till på morgonen när man blir uppryckt alldeles för tidigt. Eller när man behöver laga mat, eller betala räkningar, eller är sjuk och inte orkar leka, eller behöver ringa viktiga samtal, eller plugga, tvätta, diska, städa eller vad det nu än kan vara för nått. Finns det någon förälder som aldrig aldrig använder tv:n som "barnvakt"? Ärligt svar tack! :=)

Jag tror inte att lite tv-tittande är så farligt egentligen men det gäller att hålla en bra balans på det hela. Denna veckan har det varit alldeles föööööör mycket av tv-tittandet men då har ju också Linnea själv varit sjuk och lite halvhängig växlat med helhängig. Stundtals har hon nog tyckt att vi har varit lite jobbiga som inte har orkat leka på det sätt som hon har velat men jag märker också hur hon emellanåt föredrar tv:n och soffläge själv. När vi har blivit friska igen så får det dock bli ändring på det hela för detta är inte bra i längden.


Hoppsan vilket långt inlägg detta blev då. Ja ja, läs om ni orkar och annars får ni hoppa över - fritt fram ;) Hoppas att ni får en bra fredagskväll med mycket fredagsmys. Puss & kram!

Välj att se det goda i dina medmänniskor så ska du se att de kommer se det goda i dig <3

Gillar