Överraskade honom.

I fredags, efter vår morgonträning, och enda träning för den delen, bestämde jag mig för att åka hem till Sverige och min älskade Jens. Hade träningsledigt igår och ikväll tränar vi inte förrän 18.30. Med tanke på mitt mående just nu var detta precis vad jag behövde. Han hade ingen aning om att jag skulle komma heller då jag ville att det skulle bli en överraskning. Och det blev det. Jag var lite nervös att han skulle ha anat någonting då jag tyckte jag ställt mer frågor än vanligt om vad han skulle hitta på under helgen men tydligen inte. Chockad blev han verkligen när jag stod där i dörröppningen.

Att få spendera en hel dag med personen som betyder allra mest för mig har verkligen gjort gott. Kändes som jag var där längre än den korta tiden jag faktiskt var där också. Läskigt hur snabbt man "kommer in" i att vara hemma. Det var iallafall fantastiskt att få lite tid tillsammans igår. Kramas, pussas och bara kunna prata med varandra ansikte mot ansikte. Känner att jag fått lite ny energi.

#bestofnouw

All my better days are the ones spent with you.

Gillar

Kommentarer

Jag mår inte så bra.

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Eller om jag ska skriva någonting överhuvudtaget. Samtidigt känner jag att jag vill vara ärlig. Jag startade ändå denna plattform för att kunna skriva av mig om det skulle behövas. Denna gång handlar det däremot inte riktigt om att skriva av sig. Det handlar mer om att jag vill att ni ska veta vad det är som pågår då det ekar tomt här dag ut och dag in...

Helt ärligt så mår jag inte så bra. Det är lite bättre nu än vad det var för några dagar sedan så jag antar att jag är på rätt spår igen. Förhoppningsvis. Det jobbiga är att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag har gått runt och varit på dåligt humör, deppig och inte känt mig som vanligt. Inte känt mig glad eller energisk som jag vanligtvis gör. Jag har helt enkelt inte känt mig som mig själv och anledningen är som sagt oklar. Vilket nog varit den tuffaste biten i det hela. Varför känner jag såhär?

Jag ringde mina föräldrar vid 22 häromkvällen för att jag började gråta utan anledning och jag inte visste vad jag skulle göra åt det... Kloka som dom är sa dom vad dom trodde det beror på och det stämmer nog rätt bra när jag väl tänker efter. Jag tror dessutom att det hjälpte att bara berätta för någon att jag har det tufft. Det släppte lite på trycket över bröstet. För jag har inte velat prata om det. Vill fortfarande inte prata om det. Det känns "fel" av någon anledning. En vän sa en gång till mig att jag inte alltid behöver vara stark, att det är okej att visa sig svag ibland. Man är ju ändå bara människa. Men det är någonting jag har svårt med. Jag vet inte varför men det är ingenting jag direkt gillar att prata om, hur jag egentligen mår. Jag vill lösa det på egen hand. För vem vill någonsin visa sig svag?

Och när någon faktiskt frågar hur man mår, vill personen verkligen veta det riktiga svaret eller frågar dom bara utav artighet? För när är man helt ärlig och säger hur det faktiskt ligger till? Vanligtvis svarar man bara något i stilen med "jodå, det är bra" och tänker inte mer på det. Måste börja vara ärlig när någon frågar. Ta för givet att dom faktiskt vill veta.

Detta var iallafall en liten uppdatering om vad det är som pågår i mitt liv. Jag hoppas att jag är påväg åt rätt håll igen och att saker och ting lugnar ner sig. Jag har varit väldigt stressad dom senaste dagarna då jag hade min tentamen igår. Har vaknat upp flera dagar i rad nu och blött näsblod. Vilket, för mig, är ett tecken på stress. Tycker jag borde ha lärt mig det vid detta laget. Att när det händer är det ett tecken på att jag måste sakta ner. Nu har jag iallafall inga måsten utan kan ta dagarna som dom kommer. I exakt det tempot jag behöver.

Gillar

Kommentarer

Rensat tankar och känslor

Jag skrev en text när jag satt på flyget hem. En inte så glad text. Insåg att jag glömde lägga upp den men det var nog egentligen lika bra. Det är försent att lägga upp den nu då det hängde ihop med dagarna efter sista matcherna. Känslorna jag kände då var verkligen inte positiva. Jag ifrågasätta allt möjligt.
Dessa dagar hemma, när jag förbjudit ämnet volleyboll, har jag hunnit landa och känslorna är inte riktigt lika negativa längre. Jag la allting åt sidan och fokuserade på att må bra runt nära och kära. Det har jag verkligen gjort. Mått bra. Nu känns det däremot jobbigt igen, när det är dags att åka tillbaka. Nästa gång jag kommer hem är när säsongen är slut.

Det var ingen dålig första halva på säsongen vi gjort, resultatmässigt. Att vi ligger tvåa är jag både nöjd och glad över. Det är andra saker som får mig att vilja stanna hemma lite till. Jag hade önskat att jag kände mig riktigt taggad på andra halvan men jag har väldigt blandade känslor. Något behöver hända och jag hoppas verkligen att det gör det. Jag har sagt mitt, nu ligger det i andras händer.

Gillar

Kommentarer