Jag har aldrig känt igen mig riktigt i andras klagomål över den svenska vården. Nu har jag inte behövt besöka läkare särskilt ofta (peppar peppar) så det kan ju också bero på det.

Men vilken cirkus det har varit för att få någon att ens titta på William. Febern har hållit i sig och imorse visade termometern 39,7. Blev hänvisad av 1177 att åka in till helg och natt vårdcentralen, då dem misstänkte lunginflammation, men när vi ringde dit tycker sköterskan där att vi skulle avvakta och ge Ipren, var det något så fick vi ringa igen. Bara det att innan vi hunnit få tag på Ipren, givit en dos till William och inväntat någon verkan, så hade vårdcentralen hunnit stänga.

Som tur är så sov han bra under natten, så jag ringde först imorse till vårdcentralen vi är listade på här hemma. Men, bara för att ta en snurr till, så hade inte min ändring av vårdcentral gått igenom för William. Blev hänvisad att ringa till en annan vårdcentral där det var över en timmes telefonkö. Kontrollerade ändringen på 1177 (som visst hade gått igenom) och ringde vårdcentral 1 igen och även dem hade kö på 40 minuter.

När slutligen vårdcentral 2 ringer upp tycker sköterskan att det är förtidigt att söka vård, men att vi var välkomna in på den öppna mottagningen om vi ändå ville komma in. På den öppna mottagningen fick vi träffa en sköterska som tog stick i fingret och skrev lite i hans journaler. Hela besöket var över på knappt 10 minuter. Tyckte vi inte han kändes bättre imorgon så fick vi ringa igen.

Frustrationen är minst sagt på topp. Jag har fullförståelse att där finns folk som springer ner både akutmottagningar och vårdcentraler helt i onödan, att personalen går på knäna med för lite tid och resurser. Men varför fick vi inte komma in och ha någon som tittade på honom om det bara tog de få minuterna?

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229