Lördag 4 mars. När klockan är sådär 21.30 märker jag att slemproppen har gått. Försöker att inte få alldeles för höga förhoppningar, det kan ju vara långt kvar ändå. Hoppar in en stund i duschen och känner mig ändå ganska uppspelt. Viktor kommer hem klockan 22.30 och sätter sig en stund vid Playstationet och spelar med vänner. Jag gör mig samtidigt redo för att gå och lägga mig, men känner att något är på gång. 23.35 går jag upp för att säga till Viktor att jag tror det börjar röra på sig och halvvägs ut i hallen går vatten med resten av slemproppen.

Vi ringer in till förlossningen och strax efter börjar värkarna. Redan från början kan jag klocka dem att vara mellan 30 - 60 sekunder, med ungefär 60 sekunders pauser. Jag pendlar mellan att sitta på pilatesbollen i sovrummet, i sängen och på golvet i duschen.

Vi har ringt förlossningen ännu en gång under natten och sagt att värkarna kommer väldigt tätt. Barnmorskan vi pratar med undrar om jag är säker och nämner att det finns en risk att vi får åka hem igen, men att vi givetvis är välkomna. Jag bestämmer mig för att kämpa på ett tag till hemma.

Söndag 5 mars. När klockan närmar sig 03.30 och jag börjar tappa motivationen. Ska det hålla på såhär länge till vill jag att någon tittar på mig och säger hur långt det är kvar. Jag väntar fortfarande på att värkarna ska bli värre. Vi packar ihop det sista till BB väskan och ringer förlossningen. Viktor får hjälpa mig på med kläder och vi tar oss sakta ut till bilen.

04.05 stannar vi utan för entrén till akuten. Halvvägs in får jag känslan av att det trycker på, men mitt i allt hinner jag inte registrera det. Vi försöker även ställa in oss på att vi kanske får åka hem igen. Vi blir hänvisade till förlossningen och därefter in till ett dagrum, där vi får vänta till någon kan ta hand om oss. Där inne kommer fler krystvärkar och jag måste stå och hålla i mig i bordet för att samla kraft. 04.45 får vi komma in i en förlossningssal och jag får hjälp att byta mina blöta kläder (läckte fostervatten) till sjukhusskjortan. Efter undersökningen tittar både barnmorskan och sköterskan häpet på mig - tappen är helt utplånad och det är helt öppet. De skojar lite och undrar om jag har fem hemliga barn hemma, starkt jobbat av en förstföderska - som dessutom inte säger ett pip under hela tiden. De enas om att jag har förtjänat rätten att skryta.

Bebis ligger redan så långt ner att det är svårt att hitta hjärtljud och efter bara en stund med byter de sändaren på magen till en de fäster direkt på hans huvud. Vi hamnar mitt i ett skiftbyte och den härliga barnmorskan och undersköterskan bytas ut mot två som är minst lika härliga.

Klockan 08.06, föds vår lilla pojke, med endast lustgas som smärtlindring.

Gillar

Kommentarer

Louise
Louise ,
Åh så härligt! Har liknande upplevelse som du, Jag trodde knappt att det var på gång när vi åkte in - men nån timme senare var han ute helt utan smärtlindring, även här förvånade barnmorskor 😄 Skönt med en okomplicerad förlossning! Hoppas ni har det bra 💛
jonnasofieh
,
Vad roligt att det kan vara så lika!! Nej, jag var övertygad att det skulle bli värre och göra mer ont! På parkeringen gick vi och sa att vi fick inte bli för besvikna om vi blev hemskickade (trots att första krystvärken kom precis då, hehe hallå) och möttes av storögda barnmorskor som tyckte jag skulle komma tillbaka och hålla i kurser ^^nouw.com/jonnasofieh
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229