Idag är det precis nio månader sedan vi fick möta detta busfrö på utsidan. Hur är det ens möjligt att det har gått så fort?!

På senaste tiden har vi bråkat med både bråkig mage och förkylningar, oroliga nätter och irriterade dagar. Men oftast är han buset själv och kommer dagligen på nya vis att busa med oss (kasta iväg grejer är bland det mest spännande som finns). Vi har bytt bilbarnstol och peppar, peppar, så verkar det som att det inte är riktigt lika fruktansvärt att åka bil. Barnvagnen är inte heller lika hemsk, även om det blir en del sura miner ibland.

Med lite hjälp kan han trycka sig iväg, men tappar intresset fort och verkar glömma hur man gör trots att vi övar lite varje dag. Han är så nöjd med att få sitta och vara med, så han känner väl inte något behov av att krypa än. Men världens snackemoster har han blivit och att härma ljud som vi gör är bland det roligaste som finns. Man märker tydligt att han förstår och han är inte sen på att svara.

För ett par dagar sedan så satte vi upp honom på kö till plats i förskola och det är med något tungt mammahjärta. Jag hade mer än gärna varit hemma länge till, men förhoppningsvis är han mer än redo att börja efter sommaren.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229