Även idag brottades vi med en arg tvååring i bilen. Vi blir sakta men säkert gråhåriga, den här trotsåldern är minsann inte lätt. Vardagen blir kantad av så mycket bråk och frustration att jag känner skuldkänslor över att det har blivit så.

Men det är ju så. Han testar om vi fortfarande säger nej efter 800 gången, för han vill att vi fortfarande ska säga nej. Det är en trygghet att vi fortfarande står fast, att reglerna finns och att vi följer dem vart vi än är.

Nåja, precis som igår lugnade han sig när vi klev ur bilen och vandrade upp till barnens dag på Sundspärlan. Vi kom precis lagom till att Greta Gris var ute och kramades med alla som ville. Gissa vem som var gladast, William eller mamman?

Det var väldigt mycket mer folk än igår och det kan mycket väl vara solens förtjänst. Eller att där var några större namn på scenen än gårdagen.

Gabriel bestämde sig dessutom att vara vaken hela besöket och satt väldigt nöjt i vagnen och pratade.

Vi vågade oss i bland alla hoppborgar (efter att ha frågat en funktionär om åldersgräns) så William skulle få prova lite. Vi hittade en där det knappt var några andra barn och hoppade där. William skrattade så mycket och ville absolut inte sluta. Det blev tillsist att vi hoppade i ytterligare en för att sedan ta oss igenom en hinderbana i form av en hoppborg två gånger om.

Helt fel dag att ha vita strumpor förresten. För att avrunda så köpte vi med oss munkar hem som ska mumsas på nu när barnen sover.

Jag är helt slut efter ha burit runt på William och kämpat mig genom hoppborgar och hinderbana. Tur att man fick medalj (eller ja, William fick men lite är den väl till mig?).

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229