Efter tuffa dygn med hög feber, slemmig hosta och massor av gråt behövde vi alla lämna huset en stund. Få andas annan luft och se annat än hemmets fyra väggar. William vaknade utan feber imorse och vi tog tillfället i akt att åka ut en sväng. Emporia blev målet, men syftet var att få William att sova en längre stund. I famnen började han stöka efter bara ett par minuter och det gick inte ens att försöka söva honom någon annanstans.

Det tog dubbelt så lång tid att ta sig neråt och nu på hemvägen har vi suttit fast bakom en olycka i vad som känns som en evighet. Som tur är har vi själva inte drabbats av något och har inte något att skynda till. William sov hela vägen ner och sover nu på hemvägen.

Gillar

Kommentarer

Jag har aldrig känt igen mig riktigt i andras klagomål över den svenska vården. Nu har jag inte behövt besöka läkare särskilt ofta (peppar peppar) så det kan ju också bero på det.

Men vilken cirkus det har varit för att få någon att ens titta på William. Febern har hållit i sig och imorse visade termometern 39,7. Blev hänvisad av 1177 att åka in till helg och natt vårdcentralen, då dem misstänkte lunginflammation, men när vi ringde dit tycker sköterskan där att vi skulle avvakta och ge Ipren, var det något så fick vi ringa igen. Bara det att innan vi hunnit få tag på Ipren, givit en dos till William och inväntat någon verkan, så hade vårdcentralen hunnit stänga.

Som tur är så sov han bra under natten, så jag ringde först imorse till vårdcentralen vi är listade på här hemma. Men, bara för att ta en snurr till, så hade inte min ändring av vårdcentral gått igenom för William. Blev hänvisad att ringa till en annan vårdcentral där det var över en timmes telefonkö. Kontrollerade ändringen på 1177 (som visst hade gått igenom) och ringde vårdcentral 1 igen och även dem hade kö på 40 minuter.

När slutligen vårdcentral 2 ringer upp tycker sköterskan att det är förtidigt att söka vård, men att vi var välkomna in på den öppna mottagningen om vi ändå ville komma in. På den öppna mottagningen fick vi träffa en sköterska som tog stick i fingret och skrev lite i hans journaler. Hela besöket var över på knappt 10 minuter. Tyckte vi inte han kändes bättre imorgon så fick vi ringa igen.

Frustrationen är minst sagt på topp. Jag har fullförståelse att där finns folk som springer ner både akutmottagningar och vårdcentraler helt i onödan, att personalen går på knäna med för lite tid och resurser. Men varför fick vi inte komma in och ha någon som tittade på honom om det bara tog de få minuterna?

Gillar

Kommentarer

Vi packade ihop oss med all hast från Viktors kusin igår, med en helt otröstlig och supertrött bebis. Vi hade varit iväg ett par timmar för att fira kusinen som fyllt 25 tidigare i veckan och William hade sovit knappa 15 minuter innan vi kom iväg. Han slocknade ganska snabbt i bilen hem och fortsatte sova efter vi hade landat hemma.

Efter han hade vaknat gick vi ut på lekplatsen som ligger intill huset och lekte innan vi höll kväll.

Runt 23.30 vaknar jag till av att hela William känns som en eld, snurrar runt och yrar. Drar av honom täcket och försöker få honom att komma till ro genom att erbjuda bröstet och klappa på honom. Efter en stund så känns han fortfarande väldigt varm och vi går upp för att ta tempen. Han viftar bort oss innan termometern mätt färdigt, men den hinner visa att han har över 39 graders feber. Får hjälp av Viktor att hälla upp alvedon och sitter en stund med balkongdörren öppen för att kyla ner William något. Han hinner knappt svälja alvedonen innan han somnar om.

Jag har vaknat av precis minsta lilla rörelse under hela natten och känner mig som ett vrak. William vaknade strax efter 5 imorse med en temperatur på 39,5. Han piggnade till med en ny alvedondos medan jag satt med 1177 i örat. Håller alla tummar att febern släpper snart och vi slipper åka in någonstans. Han har aldrig haft feber på det här viset innan eller så hög. Man är minsann inte stor i världen när ens bebis blir så sjuk.

Gillar

Kommentarer