Utan dina andetag

16-18 December 2012

I fönstren står adventsljusstakar och lyser, även i år fick vi upp några med nöd och näppe. Det verkar som att det alltid ska vara ett par stycken som krånglar när de väl ska upp i December. Det är kallt ute, mörkret ligger som ett tjockt täcke och omsluter den lilla byn. Snön har äntligen kommit och den riktiga julkänslan kan komma fram. Tidigare vintrar har det varit ganska så grått och trist i December. Nu måste snön bara stanna till självaste julafton som infinner sig om bara några dagar.

Han skriker på henne. Upprepar hennes namn. Hans panik i rösten skär genom mig. Jag sitter kvar på den hårda trästolen och tittar ut mot korridoren, hans skrik avbryter mina vardagstankar. Hans röst har aldrig låtit såhär innan, jag vågar inte resa på mig. Plötsligt ser jag en massa människor komma springandes upp för trappan. Jag känner igen dom. De nickar hälsande på mig och jag försöker ignorera allt som händer. Det är skoldag och jag behöver göra mig iordning, det är lättast för mig att inte försöka påverkas av detta, men jag kan inte resa mig ifrån stolen. Att män och kvinnor från räddningstjänsten kommer springandes upp för vår trappa hör inte ovanligheten, de finns där för att stötta upp och vårda i väntan på ambulans. Men inte ens den mysiga belysningen från adventsljusstakarna får den här olustiga känslan att försvinna. "Starta hjärt- lungräddning", maskinens instruktioner rinner över mig som iskallt vatten. Jag känner hur pulsen börjar stiga och paniken sprider sig i hela kroppen. På köksbordet ligger min mobiltelefon, jag tar upp den och ringer den första personen jag får upp i mitt huvud, min bror. Vad ska jag säga? Den olustiga känslan håller mig i ett strypgrepp och adrenalinet gör det svårt att andas normalt. Jag får inte riktigt fram några ord till att börja med, det svider och bränner i hela halsen på mig. "Kommer hon att dö?" Säger min bror. "Jag tror det" Svarar jag.

Dom bär ner henne för trappen. Där ligger min älskade mamma, så livlös och skör. Jag tycker jag hör ett mumlande från henne, men det kan lika gärna vara önsketänkande. Jag försöker samla mina tankar, resa mig upp trots mina skakiga knän och borsta av mig alla känslor som sprider sig som gift inom mig. Hon har klarat sånt här förr, klart hon kommer att fixa det den här gången också. Det är ju min mamma, hon är ju odödlig.

Vi sätter oss i bilen och kör. Jag önskade att ambulansen körde i 200km/h. Vi måste fram. NU. Men det är långt till Falu lasarett och ett liv hänger på en skör tråd, vägen till Falun har aldrig någonsin varit så lång som nu.

Ambulansen stannar. Jag har aldrig någonsin känt en sån fruktansvärd panik. Mitt huvud skriker att det är kört, nu är hon borta. Det känns som att mina lungor håller på att sprängas av adrenalin och jag får ingen luft. "Hon har haft ett hjärtstopp, men hjärtat slår nu igen, vi måste fortsätta att köra". Jag ville kräkas, en blandning av lättnad och ännu mer rädsla.

Timmarna går och läget är relativt oförändrat. Hon är medvetslös, men de säger att hon kan höra oss. Hon har svarat på respons och rört sig lite. Vi pratar med henne. En maskin som jag inte vet vad den är till för piper var 3-5 minut, pipet tränger som knivar genom mitt hjärta. Varje pip får mig att tro att hon är borta. Jag behöver gå därifrån en stund, pappa följer med mig. Vi sitter ute i ett litet väntrum utanför avdelningen för intensivvård. På samma bänk sitter ett par, varken jag eller pappa känner igen paret men efter en stunds diskussion så förstår vi att de känner mamma, eller deras dotter snarare. Deras dotter ska precis in på sin 60:e operation och hon kände mamma väl. När de nämner flickans namn vet jag vem hon är, mamma brukar prata mycket om henne. Hur orättvis världen är som kan göra så mot ett litet barn och hur mycket hon önskar att den här flickan blir frisk. De brukar prata och motivera varandra till att de en dag ska bli friska båda två. Mamman och pappan är väldigt nervösa av förståeliga skäl, men de hoppas på att det ska vara hennes sista operation. Jag kan inte riktigt prata med paret, den olustiga känslan tömmer mig på all energi och jag kan inte riktigt svara på tilltal. Mamman bubblar nervöst och skruvar obekvämt på sig. "Hon har ritat en teckning som Åsa ska få när hon vaknar" Mitt hjärta går i tusen bitar. Någonstans har jag redan förstått att det inte kommer att ske, mamma kommer inte att vakna igen.

Och det gjorde hon inte. Hon vaknade aldrig igen. All smärta, ångest och rädsla fick äntligen lämna henne. Det är det absolut mest hemska och smärtsamma jag varit med om. Samtidigt som det är en lättnad att inte behöva sen den människan man älskar mest av allt på jorden, inte behöver ha ont längre. Inte behöver gråta sig till sömns av dödsångest. Inte behöva plågas längre. Samtidigt som jag är förbannad. Hur orättvist livet är. Det är många känslor en 14åring ska behöva hantera och lika många känslor behöver jag hantera idag, 6år senare. Det är första gången jag orkar skriva, prata och berätta om hur det faktiskt gick till. Det är många detaljer som är utelämnade här. Som när en läkare talade om att de inte hade tillräckligt med resurser för att rädda vår mamma. Eller när jag behövde få ut aggressionerna, sorgen, rädslan och paniken genom att åka till ishallen och dra puckar i sargen i timmar. När mina lärare tände ljus i skolan.

Men det här blir mitt sätt att försöka bli av med den här fruktansvärt tunga känslan. Att försöka släppa all ångest och inte stänga in sorgen. Inte behöva känna den där känslan som att lungorna ska sprängas och mina knän ska vika sig när jag behöver prata om mamma. Jag försöker bli tillfreds med känslan att hon fortfarande finns med mig, fast på ett lite annorlunda sätt. Att hon finns där när jag behöver henne och att hon alltid kommer älska mig så som jag älskar henne.

"Varje gång skapade sommaren en plats för dina ben att gro igen.
Men nu ska allting skrivas om, du springer inte mer.
Det finns en plats där vi kan träffas sen, och prata om den sista sommaren.
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker"

Gillar

Kommentarer

Snälla säg att du fortfarande lever

Skoldagen närmar sig sitt slut. Jag har gjort klart de allra sista mattetalen i skolan och snart vet jag att klockan ringer ut. Det är fredag och helgen består av hästar, hästar och åter hästar. Jag skyndar mig klar med de allra sista mattetalen, att ligga före alla andra är viktigt, att få höra av min lärare att jag är duktig är ännu viktigare. Jag skriver så fort att pennan nästan glöder och blyertsen bildar ett grått damm i min räknebok.

Klockan ringer. Jag kastar på mig mina kläder och skor, väskan hänger jag över axeln och springer ut på skolgården. Jag och min bästa vän gör varandra sällskap hem. Vi pratar om killar, fotboll och hästar. Hon skrattar och stryker det rödblonda håret bakom örat, tänk om jag hade sådär långt, fint och platt hår. Mitt hår var slitet, av alla blekta slingor och plattången som jag använder dagligen. Det finns mycket som hon har som jag bara kunde drömma om att ha. Vi skiljs åt och jag ska gå den sista biten själv. Jag vill inte det egentligen. Jag behöver möta min verklighet och vardag själv.

Det var bättre under dom långa skoldagarna. När mina tankar blev upptagna av mattetal, killen jag var kär i och hur jag skulle bli bäst på kvaddis. Det var alltid bättre att följa med en kompis hem efter skolan. Då behövde jag inte få veta. Jag börjar se det röda huset på kullen, med de typiska vita knutarna. En av pappas jakthundar börjar skälla när jag går på vägen nedanför kullen, som våra stackars grannar har hatat den där hundens eviga gälla skall.

Jag tittar upp mot parkeringsplatserna. Den silvriga Toyota Rav4'an står på sin vanliga plats och den röda Nissan Navara'n är inte hemma. Allt är i sin ordning. Men ändå knyter det sig i magen på mig, jag vill inte gå upp för backen. Jag vet inte vad jag möter, trots att det ser normalt ut till det yttre. Förresten, är det någonsin normalt i min familj? Jag stannar nedanför kullen och tittar på huset och sparkar lite grus som ligger på asfalten. Är det här vad en 11åring ska behöva gå igenom? Ska jag vända och gå hem till min kompis? Hennes mamma har alltid välkomnat mig med öppna armar, kanske skulle jag vara lyckligt ovetande en dag till. Allt känns bara väldigt obehagligt och orättvist.

Jag tar ett djupt andetag och går upp för backen. Den är brant och gruset gör det svårt att få ett bra fäste under skorna. Jag kliver upp på stenplattorna som välkomnar en till ytterdörren. Dörrhandtaget stirrar obehagligt på mig, som om det bad mig att vända innan jag ens klivit innanför dörren. Sakta rör jag min hand framåt och kramar handtaget. Det sista jag tänker innan jag går in är "Mamma, snälla säg att du fortfarande lever."

Gillar

Kommentarer